I den tjocka, mjölkvita dimman träder ansiktet fram som dimmans outgrundliga lek: slingor av fuktmättad luft belyst av ljus som strålar in från lyktorna eller kanske från himlen. Från en bil längre bort i landskapet, där vägen drar nerför kullarna, och föraren tvingas styra fram och tillbaka lika koncentrerat som ett barn, eftersom den vita dimman sätter ner sikten till noslängders avstånd. Dimman är ett eget, oformat landskap, som lyktorna och ljusen skulpterar. Rädslor och skräcker är ritning.
Ljusen skär genom landskapet, ansiktet träder fram i schaktet, konturerna glöder milt.
Det har ett milt och vänligt, lite överseende uttryck, som om det valt att framträda här av skäl som går över vårt förstånd. Det är klart, lysande, fast, fyllt av stor ömhet.
Bilen når backen slut, lyktornas linje planar ut, sveper över landskapet en sista gång.