Huvena ligger avhuggna mitt i sin gapande förvåning, framför kaffebordet där kopparna är fyllda av rykande hett kaffe, och faten med vetebröd och småbröd. Kaffet är svart och rykande hett, precis som man vill ha det. På morgnarna köper man ännu varmt vetebröd överallt, hela stan doftar av nybakt bröd, franskbröd, gifflar, grova rågbröd, vetebröd med kanel eller mandel – till och med wienerbröd med sylt eller florsocker. Det tjocka, redan levrade blodet rinner som avsvalnande lava nerför klänningsvecken, fortfarande så brännande hett att tyget förkolnar och brister, huden rodnar och brinner, köttet kokar inifrån.
De öppna gapen uttrycker egentligen inte fasa, snarare en oerhörd förvåning, som hos barn för vilka man just ryckt undan godsakerna. Ögonen längtar efter sockerbullarna, munnarna törstar efter det heta kaffet, som fortfarande ryker. Svavelrökens stickande doft fyller rummet.
Kunde man inte få dricka kaffet medan det fortfarande är varmt, tycks deras nakna ögon säga. Det konstiga är att det fortfarande är så hett, efter så lång tid.