Hon är i rummet men utan relation till möblerna eller föremålen, och omedveten om rummets arkitektur, dess fönster, tak, golv, och dörren på ena långsidan. Hon står mitt i rummet och tar upp dess yta, inte genom sin storlek utan sin gestaltning, denna intensiva, nästan vansinniga rörelse. Armarna slänger oavbrutet fram och tillbaka, hon hoppar fram och tillbaka i sidled, huvudet rister från ena sidan till den andra och åter. Möblerna och föremålen i rummet krymper alltmer, förflyttas allt längre bakom henne, tills allt som återstår är knappt skönjbara modeller av stolar, soffa, bord, vas och fågel i glas, blomkrukor och tavlor, likt ett dockskåpsmöblemang.
Hon tar upp allt tillgängligt utrymme, hoppar och rister som i en extatisk dans. Allt går så snabbt att hennes konturer suddas ut alltmer: i denna mycket tydliga aktivitet blir hon alltmer osynlig, eller rättare sagt oskarp, som om det var en fråga om synorganens förmåga snarare än hennes uppenbarelseform. Ett öga som försöker följa henne förlorar snabbt alla hållpunkter, och fokus brister.
Hon ler alldeles svagt, på överläppen bryter det fram mycket små pärlor av svett. Ögat försöker hålla fast vid möblemanget, men det är så litet, så litet. Hela rummet tycks komma i gungning, och alla hållpunkter kommer i rörelse.
Rummet brister, hon kastar sin kropp lika hetsigt fram och åter, lika tydlig som otydlig, leende.