Herr Reino och hans bröder plockar svamp

Det är lördag morgon. Herr Reino har ätit frukost. I tidningen har han läst en rapport om att kantarellerna redan kommit upp, och plockas snart sagt överallt. Nyheten har gjort Herr Reino upphetsad. Han ställer sig vid fönstret och tittar ivrigt ut över gatan åt båda håll, som om han spanade över en kontinent redo att erövras.
   “Vi måste plocka svamp!”, ropar han till sig själv. “Vi måste plocka kantareller! Det är fullt av dem därute!” Han stegar iväg till telefonen och ringer sina bröder.
   “Vi ska på svampplockning!”, skriker han uppfordrande till sina bröder. “Gör er genast klara och kom över hit. Vi tar min bil. Tag kaffe och smörgåsar med er, och någonting att plocka i.”
   Någon timme senare dyker Herr Reinos bröder upp, något surmulna men med korgar och kassar i händerna. Man beger sig genast till garaget där Herr Reino lyckas manövrera ut bilen utan att annat än backspeglarna slår emot. Efter att med viss möda ha hittat ut ur staden, startar en ivrig rundtur i motorvägsnätet, på jakt efter lämplig skog att plocka kantareller i.
   “Här finns det ju inga kantareller”, gnäller Herr Reinos bröder från baksätet, “Det är ju bara åker överallt.”
   “Tålamod!”, manar Herr Reino. “Svampen finns där man minst anar det. Vi ska bara hitta ett lämpligt ställe att komma av.”
   “Här körde vi ju för en timme sen”, muttrar Herr Reinos bröder i framsätet, med pannorna surmulet tryckta mot fönsterglaset.
   En dryg halvtimme senare får Herr Reino syn på en träddunge i slättlandskapet. “Där! Där!”, ropar han ivrigt, “Dit ska vi!” Bilen rusar bort från dungen, och det tar sällskapet ytterligare fyrtio minuter att hitta rätt avfarter för att kunna nå fram till trädsamlingen. När bilen väl är parkerad i början av en skogsstig lastar sällskapet ur sina saker och beger sig in bland träden.
   “Här lär det ju inte finnas någon svamp”, tjurar Herr Reinos bröder och kastar menande blickar sinsemellan. De vinglar lite hit och dit och sparkar uppgivet bland löv och grenar. Dungen är snabbt genomgången från kant till kant. Herr Reino böjer sig och plockar ivrigt upp ett gulnat björklöv från marken, synar det noga och misstroget innan han kastar det ifrån sig igen.
   Man sätter sig på en trädstam och äter smörgåsar och dricker kaffe. Ingen säger något. Herr Reino suckar och spanar dystert iväg mellan träden.
   På väg tillbaka till bilen stannar Herr Reinos bröder plötsligt upp invid en liten buske. I en ring runt kvistarna växer ett praktfullt fång med kantareller. “Här!”, ropar de till de andra, “”Här är det faktiskt kantareller!” Herr Reino och hans bröder snubblar ivrigt dit. Man beskådar svampen. De tjoar och hurrar, och slår varandra lite lätt på armarna i glädjen.
   I bilen på väg tillbaka trummar Herr Reino belåtet med fingrarna på ratten, och hummar lite på en obestämd melodi. “Där ser ni”, säger han, “Jag sa ju att vi skulle hitta svamp. Tacka mig för jaktlyckan. Nu ska vi äta stekt svamp till kvällsmat. Det blir allt en fest.”
   Herr Reinos bröder säger ingenting.