“Hej på dig Gulleplutten!” ropar Eva Aronsson, i samma stund som hon sparkar upp dörren till herr Reinos lägenhet. I lägenheten håller herr Reino och hans bröder som bäst på med att städa, möblera och dekorera.
“Vad sysslar ni med?”, frågar Eva Aronsson. “Vi ska ju ut på promenad. Det är fantastiskt väder!”
“Å”, säger herr Reino, “vi håller på att förbereda för student! Det är massor kvar att göra och klockan går. Vi kanske kan promenera en annan dag, imorrn kanske? Det ska bli fint imorrn också.”
“Vaddå student?”, undrar Eva Aronsson, “Ni har väl ingen student!”
Herr Reino hinner inte med att svara. In genom den trasiga ytterdörren kommer herr Reinos bröder med flera kassar alkohol, märkbart utpumpade av att bära den tunga och dyrbara lasten uppför trapporna.
“Så bra!”, ropar herr Reino, “Inte en minut för tidigt! Fick ni med allt?” Herr Reino springer fram och befriar sina bröder från en del av bördan.
De ställer alla kassarna på ett av de uppställda borden och lyfter ur flaskorna. Det är mousserande vitt vin, rödvin, och en och annan ölflaska.
“Champagnen till kylskåpet!”, ropar herr Reino med uppskruvad röst. “Och ölen också för tusan!”
“Det där är ju inte champagne”, anmärker Eva Aronsson med kallt tonfall. “Jag förstår inte vad ni håller på med.”
Nu anländer herr Reinos bröder till lägenheten, fullständigt dolda inuti ett enormt buskage av björkris. “Nu kommer vi med riset!”, ropar de inifrån lövet.
“Utmärkt!”, ropar herr Reino tillbaka, “In med det hit bara!”
Herr Reino och hans bröder rusar fram och börjar plocka bort grenarna från herr Reinos bröder. De bär raskt in alltsammans i vardagsrummet och börjar stoppa ner kvistarna i förberedda vaser i rummets hörn. “Fantastiskt!”, ropar herr Reino, “Nu börjar det likna nåt!”
Eva Aronsson har satt sig ner i en fåtölj som är skjuten åt sidan intill väggen i vardagsrummet. Hon stirrar sig runt i rummet med skeptisk blick. Långbord är dukade med vita dukar, tallrikar, bestick och glas, och med jämna mellanrum står små blomsterdekorationer i udda vaser. Herr Reino och hans bröder sträcker ett snöre tvärsöver rummet och fäster den ena änden i balkongdörrens gångjärn, den andra i en oanvänd tavelkrok. På snöret fäster de ballonger och små flaggor i glada färger.
Eva Aronsson förlorar tålamodet, stiger upp, går fram till herr Reino, ställer sig framför honom och håller fast honom i axlarna. Hon stirrar in i hans ögon. “Vad håller du på med?”, frågar hon honom med tydlig stämma. “Vad sysslar ni med?”
Herr Reino svarar alldeles lugnt och stilla, med en ton som om han förklarade självklarheter för ett barn. “Vi förbereder för student. Allt är nästan klart nu. Vi väntar bara på maten. Catering. Tårta till efterrätt.”
“Du har väl ingen student Gulleplutten. Ingen annan heller här?”, säger Eva Aronsson.
“Var inte så säker på det du”, svarar herr Reino. “Det vet man ju aldrig. Det kan dyka upp någon förr man anar.”
Eva Aronsson skakar på huvudet, släpper herr Reino och lämnar lägenheten genom den sönderbrutna dörren.
Till kvällen sitter herr Reino och hans bröder innanför den öppna balkongdörren och lyssnar på studentekipagen som far förbi nere på gatan med larm och vrål och sång och tutor. Herr Reino och hans bröder ler mot varandra i delad glädje, och skålar då och då lite försiktigt i det mousserande vinet.
När det mörknar har herr Reinos bröder redan somnat i sina fåtöljer och soffor. Herr Reino stiger upp alldeles försiktigt, och drar långsamt igen balkongdörren, så tyst han kan för att inte väcka sina bröder. Innan han lägger sig tittar han till maten i kylskåpet, för att försäkra sig om att den är ordentligt paketerad.
Categories