En dag utropar herr Reino för sig själv: ”Det är dags att fara till havet!”
Han ringer genast sina bröder. ”Vi måste fara till havet!”, säger han.
”Nu?”, frågar hans bröder.
”Javisst!”, svarar herr Reino. ”Nu på en gång! Ni måste genast komma hit!”
Bröderna är inte svåra att övertala. Snart är de på plats allihop. Så snart alla är samlade går man igenom packningen: parasoll, regnkläder, matsäck, sovsäckar. Man travar raskt ner till herr Reinos bil. Herr Reino sätter sig på förarplatsen. Hans bröder sätter sig därbak. De kör iväg. Bilkörandet går sisådär, men snart kan man iallafall lämna staden.
”Är vi framme snart?”, frågar herr Reinos bröder.
”Är det långt kvar?”, frågar de.
”Havet är mycket stort”, svarar herr Reino. ”Därför tar det också lång tid att komma dit. Ni måste ge er till tåls. Passa på att se på utsikten så länge.”
Alla tittar på utsikten ett slag. Det är åkrar och ängar, skog och vägar, och här och var något vatten.
”Det är mycket vackert”, säger herr Reinos bröder.
”Det är det verkligen”, säger de.
Man stannar vid en bensinstation och köper läsk och äpplen. Herr Reinos bröder tittar längtansfullt på ett Boccia-spel. De beslutar sig för att inköpa ett sådant spel, att ha vid havet.
”Vid havet vill man ha något att roa sig med!”, säger herr Reinos bröder.
På kvällen kommer man fram till sjön Immeln. Där finns en camping, och herr Reino och hans bröder bestämmer sig för att checka in. De reser tält och rullar ut sovsäckar. När alla bestyr är klara äter de sin matsäck, och ser eftertänksamt ut över det stilla vattnet.
Medan herr Reinos bröder ringer hem för att berätta att allt är i sin ordning, spelar herr Reino och hans bröder ett parti Boccia på gräsmattan ovanför strandkanten. De bryr sig inte om vem som vinner.
Solen sjunker sakta. Det är en verkligt vacker kväll.
Categories