Herr Reino och Arthur Svensson beställer kaffe och varsin sockerbulle på Pressbyrån på stationen.
”Jag kan betala!”, säger Arthur Svensson och halar fram plånboken ur bakfickan.
”Nej, låt mig betala!”, säger herr Reino och tar fram sin plånbok ur innerfickan.
”Jag tar det!”, säger Arthur Svensson.
”Kommer inte på fråga”, säger herr Reino, ”Det är min tur.”
”Inte idag”, säger Arthur Svensson, ”Jag betalar.”
”Nejdå”, säger herr Reino, ”Låt mig.”
”Så blir det inte”, säger Artur Svensson, ”Idag betalar jag.”
”Det blir vi allt två om”, säger herr Reino.
”Det blir bara en som står för pluringen”, säger Arthur Svensson, ”och det är jag.”
”Jag ger mig inte”, säger herr Reino.
”Jag ger mig inte”, säger Arthur Svensson.
”Jag ger mig inte”, säger herr Reino.
”Då får vi slåss om det”, säger Arthur Svensson.
”Så får det bli”, säger herr Reino. Han klappar till Arthur Svensson över truten med knuten näve.
Arthur Svensson ger till ett litet skrik, och slår snabbt tillbaka med knuten näve över herr Reinos trut. Herr Reino faller baklänges av slaget, och landar över disken. Disken brakar ihop med herr Reino som en fallen fura mitt i bråten. Han ger upp ett ljudligt stön, ”Uuööh!”. Kaffekannan på värmeplattan uppe på spisen välter, och det varma kaffet rinner ner över herr Reinos bröst. Han skriker till, ”Ooaagh!”
Sen händer det ingenting mer. Något kaffe blir det inte tal om, eftersom det är slut.
Categories