De bugningar jag hälsade vissa bestämda stenar och skyltar med
för att blidka de levande varelser jag trodde de uppenbarade
när jag var barn och traskade i det vidrörbara höstmörkret
eller i den stilla, tysta, ja rentav stumma vinterkvällen
där de frusna åkrarna och till och med himlen var skrikande ljud
Där var vägarna raka, korsningarna vinkelräta, bara husen fattades
Denna rörelse som senare försvann från huvudet, nacken, ryggen
för att istället gå närmre hjärtat, djupt inbäddad i hjärtats fett