För det naiva örat (jag menar väl mitt öra) låter det som vi här har att göra med en händelse som går före den riktiga grejen, en akt för att förbereda för ett annat, det verkligt viktiga, men det vi ännu inte säkert vet om det kommer bli av, på det sätt vi hoppades, så vi tänkte oss det…
… medan vi i verkligheten här står inför hotet av den mest fullbordande, definitiva händelse språket kan erbjuda. Förgörandet tycks heller inte kunna uppträda annat än i sin förutsägande gestalt, efter att löftet uttalats är tiden avstängd, för evigt – i förgörandet ingår inga händelser, inget skeende som äger rum i innevarande tid eller som ett pågående förlopp. Det finns inte ens ett fullbordat stadium av förgörandet (det är därför “förgjort” betyder något annat): I det ögonblick förgörandet är utlovat är det i samma stund redan gjort. Jämför med andra personliga hot (det är dessa språkakter jag intresserar mig för här): Om till exempel Jag ska döda dig alltid bär med sig ett slags försonande drag, i sig självt alltid också överräcker trösten att det nog ändå inte kommer bli av, tillfället dyker inte upp, jag ändrade mig eller annat kom emellan (jag kom på andra tankar), så är Jag ska förgöra dig mer att likna vid ett ont löfte med förbannelsens kraft: Inte ens om jag så själv dör kommer det komma något emellan… Det finns därigenom en öververklig kausalitetsdimension över det (jag äger makt över dig, eller i snällare fall: Jag har en länk till dig, för jag innehar något du vidrört, något som just därmed gör dig beroende av mig, som binder dig till mig oupplösligt, tvingande).
Det är inte det försåtliga i förgörandet som skrämmer mig, att det skulle dölja sin verkliga kraft, tvärtom: Dess slutgiltighet ligger just precis i öppen dager. Min skräck gäller istället språkets beredvillighet att tillhandahålla förgörandets sammanhang av orubblig beslutsamhet, av en svuren besatthet som inte kommer kunna förhandlas bort, inte kommer kunna glömmas bort. Om det är en eller det är tusen aktiviteter som ska till, ska resultatet i vilket fall vara ett tillintetgörande – det där, där inget mer är kvar, ty allt är utplånat.
Min skräck inför detta ord visar väl i själva verket upp mitt dubbelt bokstavliga förhållande till språket: Att jag är rädd för själva orden, som om det var dessa och inte jag som skapar handlingar; Att jag inte kan komma över ytan i språkets dyträsk, utan simmar runt här desperat, kämpar på här utan att få luft, utan att för ett ögonblick komma upp på en liten tuva där jag hade kunnat få någon liten överblick.
Till Språkvården: Förgöra borde förgöras…
6 replies on “Förgöra”
Då sitter vi båda här och flinar förtjust på varsin sida av atlanten.
@peter *mycket stort leende*
“En försäljares förgörande!”
cf. Death of a Salesman by Arthur Miller
Hur man förgör en försäljare! En föreställning i förti akter (ok, förti var inte lika förunderligt som det min herre skriver, men ändå, i en sorts rättfram fördumning, ändå inte helt fel). Förresten känns det som om en del säljare dyker upp i fyrtio akter.
Har förresten försökt lansera en ny ideologi för customer relationship baserad på voodoo, med måttlig framgång. Den går ut på att säljaren ska etablera en tvingande relation till kunden genom att som av en tillfällighet ge kunden något personligt, som han eller hon sedan inte kan bortse från. Det kan vara något säljaren har tillverkat på egen hand (ett broderat visitkort, ett litet konstverk i emalj som går att fästa i kläderna), ett kort på barnen… Kunden innehar något som binder honom eller henne till säljaren, och som sedan kan vara utgångspunkt för affärerna. Har inte lyckats övertyga nån säljare om det fiffiga i tanken. Berömmelsen har uteblivit. Så är jag ju på kundsidan också. Jag brukar göra säljare obeskrivligt förlägna genom att bjuda dem på lunch på mitt privata betalkort (eftersom offentlig sektor inte representerar med kort). Efter det insisterar de aldrig på nånting mer.
Du har så rätt förstås! Men det jag ibland tycker är en så konstruktiv egenskap i språket, att det leder oss, blir då och då tvärtom destruktivt: Mänskor begår brott bara för att språket gör dem möjliga, utan att vilja bemöda sig om att ta ställning på egen hand. Nåt sånt ville jag väl röra vid här, fast i överspänt tonfall då, as ususal.
Jag förstår vad du menar! Själv har jag alltid förtröstat mig på ett föredömligt ordförråd. Man ska aldrig låta ord förskräcka! Det är den mening och det förstånd med vilket orden brukas man ska frukta.