För går visserligen före friskningarna, men det betyder inte att de själva kommer senare: de är redan i förfriskningen (och för håller därigenom upp en av alla dessa avgörande språkhubbar framför oss: korsnings- och skyffelplatserna för oräkneliga betydelseskikt). Förfriskningen pekar inte vidare mot en redan förutsatt händelse som inträffar efter i tiden (på det sätt som förrätten pekar vidare), utan är i sig själv ett avslutat helt; men just då den saknar en oavslutad förväntan blir den platsen för en uppladdad, innesluten motsägelse: likt ett utbrott i ett slutet kärl. Det för som endast villfarligt pekar vidare, krockar med ningarna, som är något avslutat, avstängt, ja en dubbelt nedsvald stavelse (som med ostron: ordet följer frukten från läpparna till svalget). Den ‘vederkvickelse’ förfriskningarna avser att åstadkomma, får därmed just formen av en sådan riktningslös uppståndelse i förfriskningens eget ögonblick.
Det friska hänger samman med vädersystemens livfulla psykologier, vindarna som blåser nånting bort och lämnar öppet för något annat. Att bli återlivad… Få livet åter, alltså åter bli levande… Bli upplivad: de tända, återtända sinnena. Detta berättar inte enbart om avdomningens realiteter, utan i lika hög grad om längtans landskap, om minnet, barndomen, om hoppet att det som tycks ha gått förlorat ska vara möjligt att uppleva igen.
…
Behovet av sådana upprop har tynat bort, i takt med att alltfler redan alltid är “förfriskade”: vi är redan ständigt komplett utrustade med de vätskor vi kommer att behöva, med alla de energier vi i varje ögonblick kan komma att tänkas begära (tänkas att komma begära). Förfriskningarnas epok var möjlig bara under förutsättningen av ett visst mått av underskott, underhållet både av praktiska och ‘moraliska’ omständigheter.
…
Det enda enskilda, konkreta minne som ständigt återkommer till mig ur På spaning efter den tid som flytt, är Guermantes saftdrickande. Folk kommer hem till dem på kvällen, efter middagen, och där blir de bjudna på apelsinsaft, eller, vid sällsynta tillfällen, saft kokt på körsbär eller päron (om berättaren, genom sitt “inflytande”, “lyckades få fram en karaff” av dessa). Det är inte det att jag inte förstår att saft kunde vara en korrekt förfriskning att bjuda på inom denna överklassgemenskap, och också i andra tider och för andra samhällsklasser (jag jämför med chokladdryckens enorma popularitet bland borgare och överklass i Europa under 1600-talet). Men jag kommer inte förbi det banala i denna drycks smakrymd, också oavsett tid och kultur, och alldeles särskilt satt inom ramen för vanorna hos denna rika, sysslolösa och konsumtionsvana överklass (ortolansparvklassen, “lyxklass” (Adorno)): tanken på det outvecklade, ytliga och begränsade smaksystem som är förutsättningen för att kunna uppskatta denna apelsinsaft, fick mig att med ens tappa intresset för hela persongalleriets göranden och låtanden. Det var ett slags chock, en vämjelse som hoppade till själva karaktärerna i verket, och stötte dem ifrån mig.
Jag blev inte bara distanserad till huvudpersonerna och bifigurerna – berättarens egen förbehållslösa bekännelse (jag kallar det medvetslösa, som om Proust här inte lyckades upprätthålla en gräns mellan sig själv och berättaren) av sitt begär efter denna saft, och än mer efter körsbärs- och päronsaften, fick mig att börja misstro berättarens egen röst; alltså hela berättelsens giltighet. Berättaren råkar inte bara erkänna hos sig själv, till synes oavsiktligt, just den karaktär han så kallsinnigt och oförstående klandrar monsieur d’Agrigente för, han blottlägger också den princip som konstituterar varje konsumerande klass: Varje tillfälle avsett att släcka ett begär (släcka törsten (i allmänhet, i generisk presens, alltså också utanför Guermantes kvällsbjudningar): Ty saft serveras aldrig i tillräckligt stora kvantiteter för att släcka törsten.) lämnar oundvikligen alltid en rest av otillfredsställelse (‘Agrigente-strupen’); begäret överskrider alltid föremålet för det (monsieur d’Agrigente hindrade mig regelbundet från att mätta mitt begär).
Berättarens bekännelse motsäger förfriskningens princip. Han blir inte upplivad, sinnena återföds inte, livet kommer inte åter… Det gnager en oavslutat restpost. Det är en konsekvens som slår inte bara mot berättaren, inte bara mot den samhällsklass och den epok han broderar (inte bara en laddad reaktion inom ramen för berättelsen själv (berättaren)), utan den skapar en rekyl som slår mot verket självt (alltså underminerar dess förutsättningar (Proust)). ‘Motivet’, ‘handlingen’, det underliggande hoppet i På spaning, är tron på ett ögonblick uppsatt så att paradiset kan återkomma: sinnena väckas till liv, minnena väckas till liv så som de var vid liv när sinnena levde, och därigenom livet självt bli livfullt (födas åter, i livet). Genom att avvisa förfriskningens möjlighet, angriper Proust på samma gång verkets möjlighet, dess mening – själva dess läsbarhet.