Others taught me with having knelt at well-curbs
Always wrong to the light, so never seeing
Deeper down in the well than where the water
Gives me back in a shining surface picture
Me myself in the summer heaven godlike
Looking out of a wreath of fern and cloud puffs.
Once, when trying with chin against a well-curb,
I discerned, as I thought, beyond the picture,
Through the picture, a something white, uncertain,
Something more of the depths–and then I lost it.
Water came to rebuke the too clear water.
One drop fell from a fern, and lo, a ripple
Shook whatever it was lay there at bottom,
Blurred it, blotted it out. What was that whiteness?
Truth? A pebble of quartz? For once, then, something.
*
Andra fick mig att möta källor på knä
Alltid med ljuset så jag aldrig kunde se
Djupare ner i källan än till det skikt där vattnet
Återger mig själv i en skinande spegelbild
Jag själv inuti sommarhimlen gudalik
Kikande ur en krans av ormbunke och molnpuffar.
En gång, när jag istället lade kinden till källkanten,
Skönjde jag, som jag trodde, bortom bilden,
Genom bilden, något vitt, obestämt,
Någonting mer ur djupet… sen försvann det.
Vatten tillrättavisade det alltför klara vattnet.
En droppe föll, och då, en krusning
Riste vad det nu än var som vilade på bottnen,
Suddade ut, utplånade det. Vad var den vitheten?
Sanningen? En sten? För en gångs skull. Då. Något.