I.
Genom århundradet sökte sig matbordets utsvängda ben närmare, grand för grand, det utsvängda benets gestalt
Vi möts titt som tätt när våra pendelslag korsas, du i din takt jag i min, i olika hastigheter olika dagar, och under dagen växlande över timmarna, allt efter hur pendellängderna skiftar, vindbyarnas hastighet, graden vattendroppar inmängd i luften, du med tankarna alltid redan trevande i kofferten full av förmodade olyckor, jag irrande i grubblerierna i dunklet under famnen vaga aningar, båda två så besatt uppsatta i motsatta ringhörnor – du i framtiden, jag i det som varit – att vi när kyssen plötsligt infaller missar den: Jag tror den inträffat, du den strax kommer äga rum
Under ett livs lopp försökte armen vika sig till den rätta vinkeln i stöttandet av höger hand, där den med handflatan runt hakan och tummen under käken fram till benets fästpunkt, och pekfingret, långfingret, ringfingret och lillfingret utglesade försiktigt stödjande kindens mjuka vävnader, tvehågset bistår huvudet i drömmen om befrielse ur världens saklighet
Smekningen över den mjuka kinden med fingrarnas sträva utsida berör illa på en gång handen och huvudet som på samma gång bägge stöter den andre ifrån sig fyllda av sådan förvåning att båda förleds tro att ett slag utdelats, men inte till följd av styrkan i träffen utan genom frånvaron av samhörighet, för den ene förväntad som närvaro, den andre som uppskattning, två lika bestörta som om ett övergrepp ägt rum och räddningen nu endast stod att finna inuti en rasande flykt
Trädet genom århundradena oavbrutet beskuret, ansat, godtyckligt och slumpartat, av oförutsebara nycker hos skiftande hemmansägare tyngda av vanvettiga ambitioner och drömmar om igen hårt stympat utan begriplig grund, trevande orörligt, med halvt stängda ögon, i försöken att bekräfta sin likhet med sig självt liksom med en till synes slocknad blick sökande efter en inre bild av sig
II.
Smekningen över armens blottade, knottriga hud, prasslandet i ansiktets sträva strån, det hoptorkade, hårda lövets frasande rörelse över gårdens avvisande stenläggning, dunsarna från hästarnas hovar där de långsamt skiftar kroppens tyngdpunkt över boxarnas hårdgjorda golv
Räven som går ledsen över de tomma markerna i bågar runt gårdarna, husen, byn, de höga kullarna, dungar med träd fallna i ogenomträngliga härvor; de alltför skarpa, stickande dofterna i den lätta vinden: elden ur mitten av husens frånstötande enskildhet, de oresonliga fiendernas blodtörst, den egna längtans sorgsna skrik i mörkret utan svar
Gråhägerns hjärtlösa skrik från de höga bokträden, vådligt balanserande högst upp på strandbrinkarna, utstött till ingen och för inget, till tomheten själv, högmodigt väntande på ekot, som oförklarat inte återkommer ur djupen i Tellus trögflytande skikt
Boskapsflockarnas på en gång frågande och utmanande rop till varandra från höjderna på var sida av byn, blandade med klockans ljusa slag för timmarna, de dova slagen och gnisslandena från rörelser bland husen och gårdarna, likt två kördelar placerade på balkongerna rätt emot varandra på var sida scenen, var och en på en gång djupt samhörig med och hatande den andre som i en förväntan samtidigt fylld av längtan och skräck
Drömmarnas intensiva invasion, slösande med kritor och ritpapper, av varje ledig, obevakad yta, tills varje uns av bygden täcks av obegripliga händelser, ljus, mörker, rörelser, så tätt packat tillsammans att ingen rymd återstår där, ingen luft att andas
III.
Den vita bilens mycket långsamma rörelse över kajens blekta betongbeläggning i det vita, disiga ljuset korsande telefonstolpens svarta, skarpt markerade skugglinje invid husradens havssida
Alla dessa armarnas, händernas, de olika fingrarnas, benens, höftbenets, fötternas, huvudets, tungans, munnens, ögonens gester oavbrutet uppförda som ansatsen till ett slag, liksom hade i det fördolda denna puls i verkligheten alltid redan varit del av rörelsen inte av viljan, som mättat av instinkternas blinda självförtroende förleds tro att ömheten kan läggas till på vägen
Skuggan frigörs ur marken för några ögonblick, vinkelrätt upp från betongen utmed bilens sida, lyfts upp över bilens vita motorhuv och därefter dess tak som ett uppspänt rep upplyft för att bereda bilen möjlighet att passera, innan den återigen när bilen kört förbi faller ned och samlar sig till sin svarta, inåtvända, moltigande tystnad
Husraden i sin ännu bleka skugga ut över vattnet nedanför kajkanten framkallande sin egen kompletta spegelbild i det orörliga vattnet, fulländad med dörrar, fönster, tak och skorstenar, lika egentlig och tydlig som husraden själv men befriad dess tysta aggressivitet, då och då sönderbruten av dyningar från svallvågorna efter ett stort fartyg passerat för länge sedan, utom synhåll, mycket långt ute på havet där det tunga skrovet sammanfogat av tjocka, nitade plåtar pressade undan det obenägna vattnet som av denna omvända armrörelse genom att lyfta sig i vågor rullande tungt och långsamt flyttade sig iväg utom stålpåkens räckvidd för att långt senare strax välla in till land stötande mot kajläggningens stumma mur spräckande husen i splitter av skärvor
Ansiktets bild utstruken ur vattenspegeln blottande bottnens virrvarr av sjögräs och tång som vajar i vattenrörelserna som slår fram och tillbaka i stötarna mellan stenläggningen och ständigt nya, inkommande vågor, med vattendjuren uppskrämda av den plötsliga oredan rusande som svarta kulor och pilar hit och dit genom tusen skärvor av ansiktets alla delar, munnen, ögonen, kastade hit och dit oordnat och skiftande i oupphörligt avbrutna, oregelbundna, vridna plan
IV.
I den svarta höstkvällen där allt redan stillnat, löven redan för länge sedan fallit, där regnet faller i stum plikt med huvudet böjt och armarna hårt tryckta intill sidorna, i evig exil vandrande sökande efter stillhetens punkt, den plats som kallades hem inte för gåvorna utan för befrielsen ur rastlösheten
Äpplena redan har fallit, Katja, Signe Tillisch, Cox Orange, och det blanka, fettöverdragna skalets hinna brustit av fallskadorna, eller senare sniglarnas eller de ivriga flygfänas angrepp, öppnande revor i huden som angrips återigen av flugor och getingar, av maskar och bakterier, tändande en förruttnelse som långsamt äter sig inåt i köttet, skiftande köttets färg från vitt, till brunt, till svart, till dess äpplet öppnar sina innersta kamrar och blottar i gräset skatten av mörka, fettglänsande kärnor
Våra blickar stillnade i varandra orörliga rörande utan blygsel eller rädsla varandra bekännande i samförstånd att blicken i den andres blick söker bilden av sig själv, du i min, och vi överraskande därigenom ser en sann bild av oss själva i den andres blick, jag i din: Du älskar mig då du i min blick ges ditt rätta anlete, jag dig då jag i din ges mitt
Den nedsläppta stenen som efter att hörselns trådar utmattade tänjts ut till det yttersta slutligen träffar brunnsbottnens vattenyta, vars stilla, oförberedda vatten ovant rusar upp i vågor och droppar som träffar brunnsväggarna som slag, rinner nedför stenar och fogar, och åter blandas med vattnet, krusat av dess färd genom vattenkroppen, ned mot brunnens grusiga botten
Jag hör i din plötsligt tunna röst där läpparna försiktigt släpper orden lyftade svävande i rummet till ett moln av lätta dun som fångar oss in under sin kupa hur du genom den avstannande rörelsen och tonen brusten av lungornas brist på luft förbereder en tystnad stor nog att bära vårt verkliga möte, med rymden mellan oss inte ersatt av ett tomrum, utan tvärt emot ett helt och hållet tillintetgjort tomrum
V.
Snöfallets över hela trakten, luften och himlen, vattnen och markerna tätt fallande kristaller utplånande sikten, byggnaderna, träden, nejdens rum, stående framför sinnena som avdomnade insekter, svävande viktlösa överallt utan eget mål, fångade i regelverk eller bättre ritualer ingjutna i rörelser som går igenom och förbi den enskilde, och där bakom varje perspektiv, linje, kropp, ting försvunnet uppslukat av ett ogenomträngligt virrvarr i synfältet, genom blockeringen av varje vardaglig handlingsmöjlighet tvingande fram instinkters självgoda, brutala slag
Flingorna spridda överallt som enskilda ting genom kylan berövade den fukt som kunnat erbjuda den ene en väg att innerligt koppla sig till den andre, över den spröda yta, på en gång oändligt utsträckt och avståndslöst nära, som huden förmår öppna till en annan varelse också den längtande efter att en enda gång kraftlöst, motståndslöst villigt överträda sina gränser för den dova längtan att en enda gång möta genom hinnorna
Katternas spår nu strax igen översnöade, liksom nyss också spåren i den förut fallna snön av tidigare okända gångstigar ringlande över markerna utifrån osynliga principer nyttjade av traktens alla varelser i outtalad gemenskap, hararna, skatorna, mården, räven, katterna, till synes försonade över instinkternas grav, nu beväpnade med uppspärrade sinnen helt och hållet vända inåt, så som hela trakten var inåtvänd, berövad de punkter och perspektiv som inte bara upprätthåller riktmärkena för vardagens rymd, gränserna mellan vant och ovant, mellan reda och oordning, glädje och sorg, utan upprättar den elastiska, mjuka kropp som till den frågande blicken, den trevande hörseln svarar med lugnande eko
Flocken av kor som flera dygn innan det vita ovädret olustiga lämnade betesmarkerna tillsammans med kalvarna för en vid sänka långt iväg i hedmarkernas otillgängliga, lågt liggande uråkrar, där kalvarna samlades till en skock i centrum och korna radade upp sig till en skyddande ring runtom med huvudena vända in mot kalvarna, bökande, knuffande varandra, på samma gång lugna och uppjagade, i skräcken inför det skrämmande tröstade av mödrarnas lugn; av det alltför omsorgsfullt bibringade lugnet uppjagade till vibrerande skräck
Drivorna som av kristallernas benägenhet alla och envar att alltjämt röra sig vidare självständiga och avgränsade obönhörligt utan vindens påverkan sträcktes ut, höjde sig, byggdes på, intog varje brant, jordhög, stolpe, träd, sten, buske nu i mening att upprepa allt detta som replik, täckande allt med vita volymer formade till svullna, konturlösa uppförstoringar av det främmande fröet långt därinne belägrat av kristallernas obrutna flock, följande varandra, fria men viktigare ofria i oförmågan att som blinda solitärer öppna för en väg