Ibland tänker jag på språket som en sammanhållen maskin till av en enda anledning: Att med alla medel försöka förhindra ett menande, också i dess mest tydliga, grundläggande former. Språket är proppat med fiender till menandet. Också svaret Ja på den enklaste fråga kan ju förlora sin självklara innebörd genom otaliga motkrafter, röstens tonfall, inblandning av andra känslor som tvekan eller försiktighet, eller hån eller komik, ett alltför dröjande tal, motsägande åtbörder, spekulationer, minnen från andra liknande tillfällen där Ja istället betydde Nej…
Vissa meningsdestruktiva gester har förmåga att bli institutionaliserade, att tas upp i språket som stående uttryck beredda att agera för att undergräva, destabilisera, rent av helt sabotera stabil mening. Den rörelsen kan drivas på av olika underliggande krafter. Så är det väl i fallet med det lilla frågande …eller? som hos allt fler hakas på i slutet av ett omdöme om något. Hos vissa är detta kanske uttrycket för en vilja till dialog, på samma sätt som när intonationen kan få ett påstående att något är på det sättet, att istället uttrycka en fråga om det verkligen är så. Det lilla avslutande …eller? blir i dessa fall bärare av frågeintonationen, medan själva påståendet utsägs med fullt självsäkert tonfall. Den dialogiska viljan tycks komma av sig alldeles innan den kommer till tals som fråga, och slår istället in på påståendets väg, innan den strax igen ångrar sig och hänger på det lilla frågetecknet efter en kort liten paus. Det vacklandet står då för en ambivalens inte till påståendets riktighet, utan till mottagaren: Viljan till dialog krockar med viljan att ha rätt, som kommer ur otålighet vid den ena eller andra bristen hos den mottagande personen.
Hos andra blir tillägget markör för underlägsenhet i en viss sorts maktrelation till den som mottar påståendet. Istället för att på en gång fråga hur den andre ställer sig till något, Tycker du att det blev bra?, prövar den sägande själva relationens art genom att först påstå något, sedan ta tillbaka det med det försiktiga …eller? Också om maktfrågan inte alls var närvarande i mötet, markerar …eller?-tillägget den tvingande övergången till en helt annan del av livet. Antingen var mottagaren i verkligheten i övermakt gentemot den sägande, på det ena eller andra sättet, och frågeordet bekräftar då bara vad som redan var känt, eller så var maktdimensionen alls inte aktiverad i relationen innan ordet föll. Mottagaren försätts då i en beklämd situation. Istället för att lyssna till ett påstående, tvingas han eller hon till dubbel ansträngning: Dels plötsligt försöka avgöra och meddela riktigheten i påståendet, dels inleda aktiviteter i ett maktspel som nyss var oaktualiserat. I det bruket blir inte bara menandet förstört, snopet upplöst i krafter som springer iväg åt andra håll; i verkligheten blir också både den sägande och den mottagande förlorare: det lilla …eller? dyker utan förvarning upp ur hatten och ändrar i ett slag förloppet från öppet samtal till stelnad makt, det faktum den sägande och den mottagande sedan inte kan undkomma.