Dorsiventral

Lastbilstrafiken är mitt havs regelbundna, dånande vågor

De målade kyrkfönstrens glas utvinner ur det passerande ljusets överljudsfart den massivaste stillhet

En gång opererade jag bort en tumör i ryggslutet, men de kunde sen aldrig ta bort stygnen

Jag spelar inga blåsinstrument eftersom munnen då varit upptagen ifall någon ville kyssas

Jag klär inte heller i tuggummi

När jag gick runt hörnet på huset och ned i trädgården till vattenbrunnens lock stod jag närmare händelsernas centrum

Hennes åttiåriga fötter nedsjunkna i den svarta, varma mossjorden sa Vi trodde vi aldrig skulle få känna denna salighet

Vi skred över ett brett, forsande vatten. Så korsade vi dagen

Grinden slår sakta i kvällsvinden… – För guds skull låt den slå bara

Dröm dina skräckfyllda drömmar tystare. Du väcker upp hela huset

Alla sover nu. Är jag vakans gnistrande pärla, ändå?