Dessa åsens sluttningar

Stora, gråsvarta sjok av det alldeles stilla havet knuffar varandra irriterat fram och tillbaka

Här stupar förkastningsbrantens sluttning överdragen av isens sand ned under vattenytan

Men havet knäpper ömt upp den mjuka klädedräkten, törstande efter smaken av hårt, uråldrigt berg,

Med tankarna fixerade vid den stora striden vars mening undflyr oss

I söder Bornholm likt horstens huvud kippande efter luft alldeles ovan vattenytan viss om slutet

Bäcken vid mina fötter rinner upp ur ingenstans som lagarnas förbryllade möte med längtan

Havet en kompakt vägg av tid som om igen stöter mot timglasets botten

När jag var barn fanns landskapets minnen fortfarande kvar överallt där jag gick, som upphetsande gåtor utan enkelt svar