Den svartklädda modern står upp i det brinnande lövpalatset, med det fortfarande varma barnet i famnen, fylld av sorg och med ömhet i varje rörelse, smekning, gest. Lövverket glöder intensivt, inte efter branden utan mitt uppe i den, som i en hetta långt högre än kolets brännpunkt, likt en smälta av tunga metaller. Ändå kallnar barnet långsamt i moderns armar, som sakta vaggar kropparna i en gemensam, gungande rörelse. Där modern sörjer är det med ett slags uppgiven visshet, likt inför det man redan vet är förgängligt. Lövverket glöder bakom och över, ja runt henne.
Flickan löses upp, driver in i hettan. Modern nynnar, gungar sig längre in i dvala. Ljuset blir än intensivare, vitare. Modern står svartklädd, hon sover inuti sin svalkande skugga.
Tillsammans driver de in i oändlig väntan. Flickan som upplöses, modern i sin dvala. Ljuset går upp en oktav.
Modern dröjer i drömmen inne i den mörka skuggan. Flickan är inne i hettan, hon vill begynna där, hon vill sväva till kvinnans vaggande armar.