Den kilometerhöga ismassan väller fram mot barnen som står alldeles stela och slagna av häpnad och glor mot skyn, bara iklädda sina jättelika, patetiska hattar. Hattarna faller ner över pannloberna som ett slags futuristisk sjukvårdsutrustning, avsedd för att läsa deras tankar eller dylikt. Isfronten är så stor, så hög, att barnen tvingas luta sig alltmer bakåt för att alls kunna få ett intryck av den. Denna ställning gör att de hotar att falla baklänges vilken sekund som helst. Eftersom hattarna är så stora, ser det ut som om det är dessa som långsamt drar omkull de lustiga barnen. Hela scenen med den framvällande isfronten påminner om en istidsperiod, bara med så mycket mer överraskande förlopp. Alla har blivit tagna på sängen, som om ismassan stått och lurat bak hörnet. Dess verkliga hastighet är några meter per hundra år.
Barnen har alldeles för tjocka kläder på sig, och under de stora hattarna börjar håret klibba av svett. Ute på viken försöker några roddare fly undan det vita berget som kommer efter dem. De ror med sån fart att årorna liknar propellrar, eller stora vispar som piskar i det svarta vattnet. Svetten blandar sig med det iskalla, salta vattnet.
Ser ni isen, ropar barnen till roddarna. Roddarna vilar ett ögonblick på årorna, med armar darrande av ansträngning och skräck. Vad gör ni med isen, vrålar de till barnen. Vi gör väl inget, ropar barnen tillbaka, samtidigt som de stora hattarna glider i det svettiga håret ännu längre ner över ansiktena. Men här kan ni ju inte ha den, ropar roddarna tillbaka. Här kan ni ju iallafall inte ha den.