Den helt svartklädda kvinnan svävar över gräsmarken framför snåren av hagtorn och slån. Slånbärsbusken sänder långa, taggiga vattenskott efter klänningens fladdrande veck, men kvinnan svävar undan, fram och åter över den sluttande marken.
Kvinnans kropp är alldeles stilla, utan en rörelse, utan minsta vibration. Ansiktet är orörligt: munnen rycker inte, ögonlocket sluter sig inte. Hon svävar fram och tillbaka, retfullt nära den taggiga armen som försöker få fatt i tyget, fästa en tagg, slita upp en reva i det böljande tyget.
Då och då tycks hon liksom landa, fast utan att röra vid marken. Hon stannar till, leendet är oförändrat, hon står stilla ovanför en grästuva där vattendropparna glänser.
Hon svävar iväg över en försänkning i marken, stiger en smula, höjer sig över en gräsbeklädd kulle. Håret faller i slingor som inramar ansiktet. De rör sig inte i vinden. Klänningens tyg svallar runt benen. Ögonen är öppna utan att tåras.
Hon landar, utan att vidröra marken, lyfter igen. När tyget fastnar i taggen lossar klänningen från kvinnan, och faller ned på det blöta gräset i en livlös hög. Kvinnan har inga ben, ingen kropp, inga armar. Ansiktet har öppna ögon.