De står uppe på bergets välvda linje. Här tillbringar de sin tid. Berget är en båge som spänner från början till slut. Snarare än tyngd ger det intryck av att vara enormt lätt, ja rentav utsatt för ett övertryck, på gränsen till att brista.Genom att de står stilla ganska nära varandra ger de intryck av att vara en samlad grupp, men de inbördes avstånden, och framför allt deras insjunkenhet och frånvaro, gör dem till enskilda, avskilda personer, utan samband med varandra.
Där de står överblickar de vattnet med båten vars segel hålls sträckta av ett fint nät av galvaniserad tråd, som för att ge sken av vind och rörelse. En människa i båten drar i de osynliga trådarna, så att vinden slår i seglen, skoten sträcks och slackar om vartannat.
Stående uppe på det vita, sträckta berget vet de ännu inte om de ska stå kvar där, eller kanske hoppa, ut över bergssidan, som om de hoppade från spänd lina. Snarare än vetskap rör det sig om vilja: de kan inte bestämma sig för om de ska hoppa eller stå kvar, hoppa eller stå kvar.
Trots den glade seglarens närvaro ser vattnet kallt ut. Vinden pressar mot den orörliga båten. Bergets linje spänns alltmer, det vita trycker på underifrån, som en kraftfull dimma som vill upp ur havet.