De sitter samlade i en grupp på klipporna ovanför vattnet där vågen lämnade dem när den drog undan och havet försvann. Snarare klamrar de sig fast vid varandra, om än inte bokstavligt, som skeppsbrutna som hamnat på en okänd ö långt bort från resplaner och mål. På andra sidan vattengraven ligger den lilla staden fastpressad mot berget, rak, stel, livlös, nästan påtagligt inåtvänd. Solen stiger, hettan stiger alltmer, vattengraven torkar snart upp och spricker i bottnen i formen av ett fint rutnät. Dagarna går, den ena efter den andra, alla är de sig lika. Natten kommer aldrig. Dagen blir ljusare, hetare. De sitter fortfarande stilla, så beroende av varandra, fortfarande bedövade av vågen och havets försvinnande. Deras närhet till varandra består i en ren utsugning: var och en vill att de andra ska skänka något, men ingen av dem vill skänka det. De har det kanske inte ens, inte ens om de letade överallt. Och utan att vilja erkänna det, vare sig för sig själva eller de andra, bleknar de sakta bort och upplöses alltmer i det ljusa, det vita, det brännande, liksom staden blir suddig och försvinner, och dess skuggor torkar upp.
Categories