Gryningens ljus slipper igenom här och var i tunnare, oregelbundet avgränsade ytor i molntäcket, likt lampan som i natten lyser igenom en blåsvart tältduks nötta partier
Glöden vilar stilla under den tysta askans vita täcke, väntande på någon av de betingelser som skulle få den kasta av sig den grå kappan, och överväldiga i enastående brandstorm
Det svaga ljusets inträde i landskapet bringar till allt en förväntansfull uppsluppenhet, över livets begynnelse just nu, i detta det första, unika ögonblicket
Jag har levt mitt liv tvehänt sedan jag när jag var femton år bestämde mig för att skriva med vänster hand då jag hade fått höger arm gipsad efter en spricka i tummen
Som osynlig rustning har jag fått fettet till skydd mot allt vatten som i alla dess tillgängliga skepnader angriper mig i varje rörelse jag gör
I vardagens rörelser innanför gränserna för den här tillvaron träder ur de osynliga sprickorna varats djupt infästade linor fram: den bortglömda kokande massan dras upp ur bergens djup; havet dras upp över land som en mäktig fångst i ett finmaskigt knutet, väldigt nät
Allt rinner bort, omärkligt, obevekligt… som vattnet söker sig nedåt, till andra vatten: blandar sig, fröjdas, flyr i allt hastigare lopp på vägen mot den namnlösa kontinent det hemligt åtrår
Kanske sörjer vi utan att förstå det utdrivningen ur det salta element som en gång höll oss – ovetande drömmande dagar som nätter om att överskrida gränsen till det paradis som försköt oss
Huden på mina handryggar bränner dag och natt av en smitta som inte låter sig förklaras, uttryckt i blemmor som långsamt stadigt koloniserar ytan från tumme till pekfinger, brännande fingerledernas fästen till oupphörlig, ledsen smärta
Fingrarna, alltid beredda, i det iskalla, eller lika gärna det skållheta vattnet, omfamnande skaften på spadar, skyfflar, spångrepen när jag mockar i boxarna, fnastorra, med djupa, smutsiga sprickor i fingertopparna – generade, i det ögonblick de ska försiktigt smeka över de veka ytorna: katternas mjuka päls, den mjuka kinden, barnets sköra vägg mellan livets gömda, inkapslade gnista, och ur fjärran mullret
Kom bed om försoning genom att alla, överallt, tvaga oss, tvätta kläderna, diska tallrikar och bestick och husgeråd endast i det salta vattnet: dricka det – under ebb barfota följa efter det på dess påtvingade flykt ut över de vattendränkta, hemlighetsfulla, bottenlösa bottnarna