Stående paralyserad inför den stängda gränspassagen fastlåst av livremmens hopplösa spänne, framställande gåtan hos en olöslig knut på ett rep slaget runt midjan, med andra änden fästad långt iväg i tidens strata, gravarna som ropar fjärran, salens höga tak hållet av bokträdens stammar; vakan över inbrytningar längs modersmålets östgräns.
Stadshuset i sin orörliga klots lämnat av personalen med belysningen tänd på våningarna sex och sju, grällt vacklande i den stela natten av den för högt placerade tyngdpunkten, högt ovanför våra alltför tunga huven, tyngda av en tomhet alstrad av allt som tryckte på, det framvällande mörkret, kylan stockande sig brötande mot allt i dess väg, den oväntade återfärden till barndomens vidder av havsisar, och skogar fyllda av snö; minnet av brustna årtionden ohjälpligt kraftlöst kollapsande i varandra.
På restaurangen på kvällen korade vi den sakligaste i framställningen av långa vepor av minnen noggrant berövade allt som kunnat förege ett sammanhängande förlopp, eller en tidsutsträckning, tonfallens laglösa nyanser, den ivriga handens planlösa gester, gapskrattets vådliga balanserande intill stupet.
I öppningen mellan två magasin utmed kajen sköt solen sakta ut sin landgång över mörkrets stilla flod, hejdande sig först i mötet med det stumma berget i brinkens brant, skuggande den vita snön på den frusna älven med sin svällande, oblidkeliga tunga, alltjämt i mötet med isen ångande av den medhavda hettan ur klotets brinnande ugn, förebådande glödernas invasion.
Genom min lediga tvehänthet avbröt jag den långa, svängande tråden som lösgjort sig ur stickningens maskor i ärmen på min tröja girigt doppande änden i alla tillgängliga skålar och kastruller, besluten att med lagens stöd suga kraften ur alla safter, rotfrukter, grönsaker, bär i alla färger, gris, lax, oxe, sill, redan offren för omdömenas domar.
Isarna bar för skotrar och människor men mina läppar sprack, svullnande uppskurna i vita, fnasiga, prasslande flagor, fladdrande som ett oklippt skägg bevekande kylan att omvandla den varma, fuktiga andedräkten till ett galler av is klapprande över munnens öppning, omgestaltningen av huden till rustning av gnistrande fjäll redo att stöta bort överraskande hugg, slag, stick, ömhet vilsekommen.
Lördag eftermiddag i stadens stilla, gamla, ödsliga del, utkastade skyddslösa mot kylan var och en av oss oförmodat fixerad vid kroppens gränser, tår, fingrar, ögonbryn, öronsnibbarna, kindernas spetsar, veka utposter under den alldeles orörliga reträtten genast benägna att ge sig, veka uppgivna inför motståndet, förevisande just den hjältemodigaste av gester, erkänd av döda endast.