501.
Jag vattnade stenarna. I den stilla, långa väntan på regn hopades rörelsernas skuggor. Stenarnas yta fläckades av träcket från fåglar och insekter, av sand och jord burna av den heta vinden, av vissnade löv och frön som fallit ned, torkat ut, och mindes sig i rundlar i grå och bruna toner. Stenarna fröjdade sig under vattenbegjutningen. De stötte mot varandras skuldror. De fällde ut sina mest lättsinniga färger, sidengrå, bleksvart, ockra. Den disiga, soltyngda himlen stelnade. Allt omkring – gräset, träden, svalor och ärlor, bin och flugor och humlor och gräshopporna – var stilla i väntan, lystrande till detta.
502.
Havets vågor dånar in över stranden i den tysta, månbelysta natten. Ingen vind har varit. Havet: “Också jag har drömmar. Också jag har minnen”.
503.
När jag stiger ut på gården är där två kors, skilda från varandra i femton graders vinkel, på var sida av kastanjens tjocka, stumma stam, tända av ljuset från den arbetslampa vi alltid brukar släcka när bestyren med middan är avklarade, som skuggor av den övre delen av fönstrens spröjsar, snarare än platt utlagda över gårdens stenar nu formande en välvd byggnad med ett högt fönster på var sida om en pelare, strålande bägge sina rum skurna ur tillfälliga ramar.
504.
Då såg jag hur mamma i sin ljusa sommarklädnad i ett avbrott mellan regnbyarna på väg upp till affären kämpade mot de hårda vindarna, med händerna hårt knutna runt rollatorns handtag, böjd framåt med huvudet sänkt, och det lätta, vita håret flaxande fram och tillbaka som en otyglad schal, omärkligt glidande hit och dit över de glatta asfaltytorna likt en alltför lätt båt ohanterlig i de starka krafterna, lättande några centimeter från marken, någon decimeter, sedan svävande allt stadigare allt högre upp, styrande färden med rollatorns handtag, med de fria benen sprattlande under sig som propellrar, plötsligt i flykt upp över nya kyrkogårdens högra träd, över backen till den gamla, också över kyrkans torn, och därpå bort över byn med dess flaggstänger och rykande skorstenar, i ett slags behärskad tidsnöd ivrigt kastande huvudet hit och dit som om hon trots de djupt nedfallna ögonlocken ändå genom ett slags kisande ögons sylvassa skärpa kunde avsöka horisonten, trädridåerna, backarna med sina hedar bevuxna av enar, efter porten till glömda sekels skikt, med utplånade trakter, bergskedjor av uttorkad tid, där någonstans fortfarande den skrumpna änden sticker upp av den skrynklade lina som fäster i det lilla hus, med jordgolv och öppen eldstad, långt iväg, i en skog med höga granar och skogsmyrors stora stackar, där hennes livs varmaste drömmar om framtiden, varje dag, genom ett helt liv, har utspelat sig.
505.
Den här kompakta, overkliga – pressande – , – skrämmande – tystnaden i den svarta augustinatten kan ändå inte dölja dånet av läpparnas gnissel när de kniper runt cigarettfiltrets plast, svalgets kluckande ljud när det sväljer saliven ur munnen, fotens förflyttning ett steg åt sidan för att återvinna balansen; ljudet av ett löv som lossnar ur lönnen och faller några grenar nedåt.
506.
Månen är full i öster, stående ljudlös i mycket långsam stigning, stum, mot klar himmel, ovan skjutfältets bankande, smattrande, smällande, svischande, vinande, oberörd och trygg i sin roll, vällande sitt varma ljus över allt här hos oss, som en blinkning av samförstånd igenom ett rasande oväder.
507.
Den rosens knopp stiger fram i oxblodsrött skal. Efter ankomsten öppnar den sina kronblad i ljust rosa, smekande runt omgivningens alla kanter och hörn med sin försiktiga önskan om vars och ens möjlighet till tacksamhet, och försoning, erhållande blygsam glädje till svar.
508.
När skogarna väster om oss höggs ned som en frukt av reservatsbildningarna översvämmades trädgården av uppslag av grundvatten som fann sig vara oönskat; senare hela gräsvallen. Hästarna stod i sitt hus till skydd mot solen i vatten över hovarna. Jag vandrade över markernas höga gräs i stövlar med en stav i handen. Jag stack den i jorden framför mig för att bedöma det kommande steget. Jag lät den dagens orealistiska drömmar översvämma mitt verklighetssinne till en höjd där livets realiteter saknade inflytande över möjligheterna. Jag vände vattnets överraskande ankomst till räddning: Inte syndafloden, omvänt den lustgård där allt och alla kunde födas och frodas, utan oro för dessa ändlösa torrperioder. Endast skuggorna fattas.
509.
När jag stiger ut på trappan i den svarta augustinatten hör jag ett ljud från loglängans gavel, alldeles inpå. Jag är van vid det. Jag orkar inte bry mig. Det kan vara en katt, en råtta, en mård, vad vet jag. Någon som ska mörda mig och blev oförsiktig i upphetsningen över att få syn på offret tidigare än planerat. Mörda mig gärna, men se för helvete till att ni inte skramlar i snickarboden så här sent på kvällen!
510.
Jag gick fram mot ytterdörrens trappa, steg upp på det första steget men missade sedan med andra foten det andra. Kroppens förvirring fick mig att utan alternativ trilla bakåt, ut över gårdens stenar. Istället för att falla handlöst vek jag ihop mig något, och rullade sedan kroppen ned över gården med först fötterna, sedan underbenen, knäna, låren, och till sist den krumma ryggen, i ett slags gungstolsrörelse. Jag stannade stilla på sidan med huvudet upplyft och armarna tryckta utmed sidorna. Istället för att känna glädje över att så smidigt ha undvikit alla slags skador, blev jag länge kvar orörlig i den krökta ställningen, med huvudet fortfarande lyft från marken utan stöd, fylld av den svarta bitterheten över hur slumpens karnevaliska fantasi alltid står beredd att trasa sönder vardagens trofasta enkla mening.
511.
I den kalla, alltför stadigt hårda vinden rusande lågt under det högt placerade, glesa täcket av grå, märkligt långsamma moln – de hemskaste dagarna stäms av denna kalla hemlöshet, stumheten hos allting där det vägrar öppna sig, liksom hade synapserna vissnat: att plötsligt vara förskjuten, oförklarat, från varje träd, blomma, buske, sten, horisont… skräp – allt här, avvisande varje försök att fästa vid tingen.
512.
När vi bara just precis anade kvällningen släppte vi dagen där vi stod, lät försiktigt spadar, plikter, planer, kvastar glida ur händerna, skramlande ned till stengårdens grå vatten, vände oss sakta om och vadade med långsamma steg åt öster in i den allt mörkare augustinattens stilla bukt, till ett väntande flagglöst skepp redo föra oss ut genom det släckta landskapet översvämmat av obestämda ljud, sällsamma dofter; ljudlösa, osynliga varelsers på en gång skrämmande och upphetsande smekningar över kinderna och de bara armarna.
513.
Vi gick ut tidigt. Vi valde den gamla vägen över stenbron vid bränneriet. Det var tomt ute. Landsvägen var tom på trafik. En stor ask hade fallit över ån och bildat ett dämme. Det brusande vattnet tvingades upp över jordtungan i åns krök. Vid allmänningen stannade vi och provsmakade vita sommaräpplen. I min barndoms trädgård fanns också ett stort gråpäronträd. Där inredde jag i hjärtat för första gången ett hem för mig fästat helt och hållet endast i omgivningens linjer. En gång när jag gick förbi dammen utanför staketet låg där några borttappade, skära plastgrisar på marken. När jag glad lyfte upp en av dem var den mjuk och rörde på sig mellan min tumme och mitt pekfinger, med slutna ögon. Min flock av minnen vägleder min fots steg där vi irrar runt på måfå i buskagen under bokträdens kronor. Ibland samlar sig dåtidens fylliga skikt tätare runt min kropp. Ibland lämnar de mig övergiven, likt en bortförd hänvisad till en helt okänd omgivning. I skogsbrynet öppnade sig ljungheden ned mot havet. Den har funnits här länge. Vid stranden i skymningen möter vi en man som gråter. Han sörjer den försvunna by där hans föräldrar levde som unga. Vi kan inte trösta honom. Långt utanför bukten lyser lanternorna från ett skepp långsamt stävande norrut.
514.
Jag oroar mig inte för att dö. Jag ser fram mot det. Det enda jag skulle sakna är detta att vara i det intensiva ögonblicket, en mikrosekund förskjutet, ändå så levande, så upphetsande, överväldigande, likt en skugga ivrigt rusande efter en människa skuttande hit och dit på sin väg uppför ett grustags branta, rörliga brant.
515.
Redan innan den stiger över horisontlinjen kallar fullmånen upp vattnet ur vallens lägre liggande partier, förvirrat samlande sig till täta, stillastående sjok, helt och hållet döljande träden, bäcken, åravinen, husen borta i Brostorp, hästarna betande i lugn och ro någonstans på markerna. De vita rösterna som viskar till varandra: Vi kan inte hjälpa till med detta.
516.
I den alltför ljumma, mjuka augustikvällen, i det mycket snart helt försvunna ljuset, där bara några tunna stråk av dag återstår, fylld av syrsors och motorers vaga väsnande, med för många egendomliga röster lössläppta i den stora omnejden: djur nere i åravinen med skrik inför döden, stora fåglar som skriker olyckligt bortifrån oran, människor som med låga röster samtalar intimt under promenaden på banvallen, sorlet från ett sällskap i trivsamt umgänge i en villaträdgård uppe i byn – hur alla dessa läten stampar alldeles tätt inpå min öronsnäcka, så nära att jag kunde vidröra dem, med varje ord, varje tonfall, minsta uns av glädje eller sorg eller olycka eller fasa så exakt och tydligt formulerat att jag skulle kunna återge varje stavelse ordagrant; men meningen undslipper mig.
517.
Mamma bokför i lyckligt tvång mycket noggrant de järtecken som tillsammans drastiskt bekräftar hennes död innan onsdag. Björken nyligen planterad på gräsmattan utanför hennes lägenhet vissnar i vårens hetta utan att visa framtidstro. Hennes grannes tanklösa hyllning inför födelsedagen framräckt i formen av en kruka fylld med svart jord med en ramslöks vita blomma i mitten, kantad av svarta fjädrar efter en död kråkfågel. Den massiva, outplånliga värken som överväldigar i fötterna, vader, knän, låren, i muskler och ben, av tyngden av alla dessa minnen ur snart ett sekels dagar följande en efter en annan. Tidens oavbrutna brus vittnande om hennes fortsatta närvaro här, just nu, i detta ögonblick, tvingad till samma vanor, samma sysslor, samma plikter, dag efter dag. Inga anteckningar kan påverka sannolikhetens oförutsägbarhet.
518.
(Till en nytillkommen nattgäst)
1.
“Det är ju en mygga som surrar runt mitt huvud! Så här års! Ska jag försöka slå ihjäl den?”
“Det är en husmygga. Vi har en flock som lever här, inomhus. De förökar sig i källaren. Deras energiska surrande är uppmuntrande.”
2.
“Det är en fluga som försöker bita mig i huvet. Vad sysslar den med!”
“I säsongens sista timmar blir husflugan aggressiv. Jag tror det är vid skräcken inför döden. Men hur ska den egentligen kunna summera livet? Lever släktet vidare? Var allt meningslöst?”
3.
“Där slingrar en silverfisk över dörrmattan! Det var en ovanlig syn. Har du nåt jag kan spraya den med?”
“Den kallar sig själv inte så. Den inte är en fisk. Det är en av jordens äldsta insektsarter, som funnits här i närmare trehundra miljoner år. Jag respekterar den.”
4.
Men vasken är ju full av stora spindlar! Det är fyra stycken här! Gigantiska! Jag spolar ned dem med hett vatten.”
“De kommer dit om natten för att dricka. Se det som spindlarnas vattenhål. De kan förstås inte komma upp igen. Jag brukar lägga en träspatel mot kanten, med andra änden mot botten, så hittar de upp själva så småningom.”
519.
Jag vaknar mitt i natten. Det är helt mörkt. Kanske är det ett andningsstopp som väcker mig. Kanske är det hostan. Jag kan inte somna igen. Framför mig i tanken flockas praktiska ting, som inte har någon betydelse. Ansvar och plikter, mitt livs ledstjärnor. De surrar framför tanken. De breder ut sig över det svarta siktfältet som iskakor som gyttrar ihop sig till en gungande, svart, svag ismassa. Jag kliver fram och åter över den, utan rast, som en herde mån att försäkra sig att varje kärt grubbel är kvar, intakt. I ögonvrån skymtar jag i springorna av denna svarta sörja ett ljust grått, sammanvävt, lätt böljande skikt, likt ett tätt böljemoln. Det är belyst underifrån, ur en källa ljus djupt nedanför, strålande genom skiktet som en varm, fosforescerande ton.
520.
Jag känner mig aldrig hemlös utom på de platser där tingen inte vill tala med mig. Det gör mig förtvivlad. Därför bokför jag dessa platser noga, och undviker dem sedan, för alltid. Vissa typer av platser avstår jag redan på förhand, grundat i mina fördomar. När jag en dag stiger ut och möter en alldeles stum värld blir jag tillintetgjord. Jag går tillbaka till sängen, och överlämnar dagens styråra till mina nattdrömmars jag: Äventyrlig, oförvägen, känslolös, skapad att aldrig förhålla sig eller visa hänsyn till de händelser som till synes slumpvis inträffar – lik den uttryckslösa katten också förenad med ovilligheten att oavsett vad ingripa.
521.
Skuggorna är skarpa. November släpper sitt ofärdiga ljus genom de avlövade slätterna. Buxbom väller städsegrön utefter kvarterets båge. Det är tyst här. Allt är i ordning. I korsvägen där borta leder ett av valen till ditt föräldrahem, ett till min pappas. Det är inte långt. Vi hade kunnat gå härifrån till endera på en dryg timme. Varför lyssnar du inte på mig när jag pratar med dig. Vi kan nästan se varandra över slätten, från den ena till den andra gården, om vi kommer överens om när vi ska vara redo, var och en samtidigt på varsitt ställe. Vi kan vinka, med en färgglad handduk i handen, om du vill, eller vifta med en lykta om det är i den mörka kvällen. Det inträffar aldrig. Vem ska tänka på dig. Jag tänder en lykta nu, och sätter ned den. Jag har också blivit äldre. Kyrkogårdarna ligger tätt här omkring. Du har bara någon kilometer till din brors grav, och en halv mil till dina föräldrars. Håll nu ihop ni, även om ni inte kunde vara nära varandra. Jag beundrar dig så. Du är så vacker, i ditt svallande, svarta hår, och din enastående, varma personlighet. Du är ofta i mina tankar. Allting kommer att gå förlorat. Ingen kommer att minnas. Ingen sörja.
522.
Dimmornas skira strålar stiger ur de fuktiga partierna med armarna sträckta mot månen full. Låt dig inte lockas av blodets stångande! Jag ser din pannlampas svaga ljus gunga över markerna. Böj huvudet så du ser om en sten eller grop kommer för din väg. Jag erbjöd dig tuggummi men du ville aldrig ha. Var försiktig! De vita, kalla strånas lena smekningar kommer förvirra dig. När jag hämtade dig vid bussen gick du hem, för du tyckte att min parkering störde chauffören. Se inte upp mot den lysande skivan! Den försöker förtrolla dig. Fyll hästarnas kar med vatten ur slangen som du brukar. Gör inte godtyckligt inrättade principer av mina handlingar. Vandra inte där bortöver i mörkret där finns det ingenting att se eller göra så här dags.
523.
Jag hanterar räfsan med det långa träskaftet, och räfshuvudet i plast, med ömheten och följsamheten som det var en basfiol: Släpper ledigt och sömlöst ut skaftet i dess fulla längd för att hämta in en vilsegången kastanj eller ett bladskaft, rätar upp det till stram hållning för att kvickt och kraftfullt fösa de tyngre lasterna av blöta löv och spruckna svepeskålar framåt över stenläggningen. Stengården i sin fastställda avgränsning utgör mitt partitur. Tempot växlar oförutsett. Plötsligt överger jag det ställe där jag systematiskt rör mig framåt, för att istället flytta mig diagonalt över gården till en startpunkt i ett helt annat avsnitt, med andra inslag. Räfshuvudets pinnar är mina fingrar. Stenarna som bär trädets avfall min resonanslåda. Ibland tar jag oannonserade pauser, där jag plötsligt försvinner ur akten för att röka en cigarett, eller dricka vatten ur min flaska. När jag återupptar mitt spel återgår jag till det strängt skrivna stycket, komponerat i realtid. Efter att de avsatta timmarna förlupit blir där kvar flacka högar av möglande, vagt glödande rester.
524.
Du har säkert rätt i att jag sitter fast vid en hårt spänd spiralfjäder. Om jag står stilla orkar jag hålla emot den. Dagen sväller ut på stället. Lyfter jag på en fot rycks jag snabbt framåt, till dess jag lyckas få tillräckligt fäste för att åter hålla emot. Dagarna som passerat är borta… veckorna. Jag minns dem suddigt, i sammanhangslösa bitar. Du kan inte gärna förebrå mig att jag glömde födelsedagen. Jag minns ju inte mina födelsedagar. Jag håller inte rätt på sånt. Min uppgift var aldrig att minnas. Jag minns inte ens mina egna minnen. Jag begåvades inte med den sortens självupptagenhet – knappt ens med ett medvetande. Jag ska bara bära vittnesmål, på uppdrag av de ting som omger mig i de stunder jag lyckas hålla mig fast i tiden. Jag förundras över allts besinning, och lugn, också i den mest hänförda, eller berusande lycka; också i den hemskaste av katastrofer. Jag ser runt omkring mig bara stilla bilder, där alla ting är lika närvarande, samtidiga. Tingen talar, i stillsam kör. Inuti min blick finns inget perspektiv. Allt är på samma avstånd. Det är bara genom styrkan på ljudet avståndet antyds. Ibland stämmer det inte. Något ting till synes långt borta är mycket nära. Alla ting vill överlämna sina minnen till mig. Inte händelserna, men tillstånden som förevarit, över omätliga tider. Jag låter dem flyta genom mig, så som allt flyter igenom allt, utan att det uppmärksammas. Jag bär inte dåtiden, men de ögonblick, och tidevarv, som stockas i flyktens port, väntande på att den ska öppnas. När jag blir lite äldre kommer jag bosätta mig tre, eller fyra kilometer högre upp, närmare himlen, där luften är tunnare, samtidigt klarare.
525.