501.
Jag vattnade stenarna. I den stilla, långa väntan på regn hopades rörelsernas skuggor. Stenarnas yta fläckades av träcket från fåglar och insekter, av sand och jord burna av den heta vinden, av vissnade löv och frön som fallit ned, torkat ut, och mindes sig i rundlar i grå och bruna toner. Stenarna fröjdade sig under vattenbegjutningen. De stötte mot varandras skuldror. De fällde ut sina mest lättsinniga färger, sidengrå, bleksvart, ockra. Den disiga, soltyngda himlen stelnade. Allt omkring – gräset, träden, svalor och ärlor, bin och flugor och humlor och gräshopporna – var stilla i väntan, lystrande till detta.
502.
Havets vågor dånar in över stranden i den tysta, månbelysta natten. Ingen vind har varit. Havet: “Också jag har drömmar. Också jag har minnen”.
503.
När jag stiger ut på gården är där två kors, skilda från varandra i femton graders vinkel, på var sida av kastanjens tjocka, stumma stam, tända av ljuset från den arbetslampa vi alltid brukar släcka när bestyren med middan är avklarade, som skuggor av den övre delen av fönstrens spröjsar, snarare än platt utlagda över gårdens stenar nu formande en välvd byggnad med ett högt fönster på var sida om en pelare, strålande bägge sina rum skurna ur tillfälliga ramar.
504.
Då såg jag hur mamma i sin ljusa sommarklädnad i ett avbrott mellan regnbyarna på väg upp till affären kämpade mot de hårda vindarna, med händerna hårt knutna runt rollatorns handtag, böjd framåt med huvudet sänkt, och det lätta, vita håret flaxande fram och tillbaka som en otyglad schal, omärkligt glidande hit och dit över de glatta asfaltytorna likt en alltför lätt båt ohanterlig i de starka krafterna, lättande några centimeter från marken, någon decimeter, sedan svävande allt stadigare allt högre upp, styrande färden med rollatorns handtag, med de fria benen sprattlande under sig som propellrar, plötsligt i flykt upp över nya kyrkogårdens högra träd, över backen till den gamla, också över kyrkans torn, och därpå bort över byn med dess flaggstänger och rykande skorstenar, i ett slags behärskad tidsnöd ivrigt kastande huvudet hit och dit som om hon trots de djupt nedfallna ögonlocken ändå genom ett slags kisande ögons sylvassa skärpa kunde avsöka horisonten, trädridåerna, backarna med sina hedar bevuxna av enar, efter porten till glömda sekels skikt, med utplånade trakter, bergskedjor av uttorkad tid, där någonstans fortfarande den skrumpna änden sticker upp av den skrynklade lina som fäster i det lilla hus, med jordgolv och öppen eldstad, långt iväg, i en skog med höga granar och skogsmyrors stora stackar, där hennes livs varmaste drömmar om framtiden, varje dag, genom ett helt liv, har utspelat sig.
505.
Den här kompakta, overkliga – pressande – , – skrämmande – tystnaden i den svarta augustinatten kan ändå inte dölja dånet av läpparnas gnissel när de kniper runt cigarettfiltrets plast, svalgets kluckande ljud när det sväljer saliven ur munnen, fotens förflyttning ett steg åt sidan för att återvinna balansen; ljudet av ett löv som lossnar ur lönnen och faller några grenar nedåt.
506.
Månen är full i öster, stående ljudlös i mycket långsam stigning, stum, mot klar himmel, ovan skjutfältets bankande, smattrande, smällande, svischande, vinande, oberörd och trygg i sin roll, vällande sitt varma ljus över allt här hos oss, som en blinkning av samförstånd igenom ett rasande oväder.
507.
Den rosens knopp stiger fram i oxblodsrött skal. Efter ankomsten öppnar den sina kronblad i ljust rosa, smekande runt omgivningens alla kanter och hörn med sin försiktiga önskan om vars och ens möjlighet till tacksamhet, och försoning, erhållande blygsam glädje till svar.
508.
När skogarna väster om oss höggs ned som en frukt av reservatsbildningarna översvämmades trädgården av uppslag av grundvatten som fann sig vara oönskat; senare hela gräsvallen. Hästarna stod i sitt hus till skydd mot solen i vatten över hovarna. Jag vandrade över markernas höga gräs i stövlar med en stav i handen. Jag stack den i jorden framför mig för att bedöma det kommande steget. Jag lät den dagens orealistiska drömmar översvämma mitt verklighetssinne till en höjd där livets realiteter saknade inflytande över möjligheterna. Jag vände vattnets överraskande ankomst till räddning: Inte syndafloden, omvänt den lustgård där allt och alla kunde födas och frodas, utan oro för dessa ändlösa torrperioder. Endast skuggor fattas.
509.
När jag stiger ut på trappan i den svarta augustinatten hör jag ett ljud från loglängans gavel, alldeles inpå. Jag är van vid det. Jag orkar inte bry mig. Det kan vara en katt, en råtta, en mård, vad vet jag. Någon som ska mörda mig och blev oförsiktig i upphetsningen över att få syn på offret tidigare än planerat. Mörda mig gärna, men se för helvete till att ni inte skramlar i snickarboden så här sent på kvällen!
510.
Jag gick fram mot ytterdörrens trappa, steg upp på det första steget men missade sedan med andra foten det andra. Kroppens förvirring fick mig att utan alternativ trilla bakåt, ut över gårdens stenar. Istället för att falla handlöst vek jag ihop mig något, och rullade sedan kroppen ned över gården med först fötterna, sedan underbenen, knäna, låren, och till sist den krumma ryggen, i ett slags gungstolsrörelse. Jag stannade stilla på sidan med huvudet upplyft och armarna tryckta utmed sidorna. Istället för att känna glädje över att så smidigt ha undvikit alla slags skador, blev jag länge kvar orörlig i den krökta ställningen, med huvudet fortfarande lyft från marken utan stöd, fylld av den svarta bitterheten över hur slumpens karnevaliska fantasi alltid står beredd att trasa sönder vardagens trofasta enkla mening.
511.
I den kalla, alltför stadigt hårda vinden rusande lågt under det högt placerade, glesa täcket av grå, märkligt långsamma moln – de hemskaste dagarna stäms av denna kalla hemlöshet, stumheten hos allting där det vägrar öppna sig, liksom hade synapserna vissnat: att plötsligt vara förskjuten, oförklarat, från varje träd, blomma, buske, sten, horisont… skräp – allt här, avvisande varje försök att fästa vid tingen.
512.
När vi bara just precis anade kvällningen släppte vi dagen där vi stod, lät försiktigt spadar, plikter, planer, kvastar glida ur händerna, skramlande ned till stengårdens grå vatten, vände oss sakta om och vadade med långsamma steg åt öster in i den allt mörkare augustinattens stilla bukt, till ett väntande flagglöst skepp redo föra oss ut genom det släckta landskapet översvämmat av obestämda ljud, sällsamma dofter; ljudlösa, osynliga varelsers på en gång skrämmande och upphetsande smekningar över kinderna och de bara armarna.
513.
Vi gick ut tidigt. Vi valde den gamla vägen över stenbron vid bränneriet. Det var tomt ute. Landsvägen var tom på trafik. En stor ask hade fallit över ån och bildat ett dämme. Det brusande vattnet tvingades upp över jordtungan i åns krök. Vid allmänningen stannade vi och provsmakade vita sommaräpplen. I min barndoms trädgård fanns också ett stort gråpäronträd. Där inredde jag i hjärtat för första gången ett hem för mig fästat helt och hållet endast i omgivningens linjer. En gång när jag gick förbi dammen utanför staketet låg där några borttappade, skära plastgrisar på marken. När jag glad lyfte upp en av dem var den mjuk och rörde på sig mellan min tumme och mitt pekfinger, med slutna ögon. Min flock av minnen vägleder min fots steg där vi irrar runt på måfå i buskagen under bokträdens kronor. Ibland samlar sig dåtidens fylliga skikt tätare runt min kropp. Ibland lämnar de mig övergiven, likt en bortförd hänvisad till en helt okänd omgivning. I skogsbrynet öppnade sig ljungheden ned mot havet. Den har funnits här länge. Vid stranden i skymningen möter vi en man som gråter. Han sörjer den försvunna by där hans föräldrar levde som unga. Vi kan inte trösta honom. Långt utanför bukten lyser lanternorna från ett skepp långsamt stävande norrut.
514.
Jag oroar mig inte för att dö. Jag ser fram mot det. Det enda jag skulle sakna är detta att vara i det intensiva ögonblicket, en mikrosekund förskjutet, ändå så levande, så upphetsande, överväldigande, likt en skugga ivrigt rusande efter en människa skuttande hit och dit på sin väg uppför ett grustags branta, rörliga brant.
515.
Redan innan den stiger över horisontlinjen kallar fullmånen upp vattnet ur vallens lägre liggande partier, förvirrat samlande sig till täta, stillastående sjok, helt och hållet döljande träden, bäcken, åravinen, husen borta i Brostorp, hästarna betande i lugn och ro någonstans på markerna. De vita rösterna som viskar till varandra: Vi kan inte hjälpa till med detta.
516.
I den alltför ljumma, mjuka augustikvällen, i det mycket snart helt försvunna ljuset, där bara några tunna stråk av dag återstår, fylld av syrsors och motorers vaga väsnande, med för många egendomliga röster lössläppta i den stora omnejden: djur nere i åravinen med skrik som om de släppte livet till, stora fåglar som skriker olyckligt bortifrån oran, människor som med låga röster samtalar intimt under promenaden på banvallen, sorlet från ett sällskap i trivsamt umgänge i en villaträdgård uppe i byn – hur alla dessa läten stampar alldeles tätt inpå min öronsnäcka, så nära att jag kunde vidröra dem, med varje ord, varje tonfall, minsta uns av glädje eller sorg eller olycka eller fasa så exakt och tydligt formulerat att jag skulle kunna återge varje stavelse ordagrant; men meningen undslipper mig.
517.
Mamma bokför i lyckligt tvång mycket noggrant de järtecken som tillsammans drastiskt bekräftar hennes död innan onsdag. Björken nyligen planterad på gräsmattan utanför hennes lägenhet vissnar i vårens hetta utan att visa framtidstro. Hennes grannes tanklösa hyllning inför födelsedagen framräckt i formen av en kruka fylld med svart jord med en ramslöks vita blomma i mitten, kantad av svarta fjädrar efter en kråkfågel som fått släppa livet till. Den massiva, outplånliga värken som överväldigar i fötterna, vader, knän, låren, i muskler och ben, av tyngden av alla dessa minnen ur snart ett sekels dagar följande en efter en annan. Tidens oavbrutna brus vittnande om hennes fortsatta närvaro här, just nu, i detta ögonblick, tvingad till samma vanor, samma sysslor, samma plikter, dag efter dag. Inga anteckningar kan påverka sannolikhetens oförutsägbarhet.
518.