201.
Vandraren, sårad, inför husets vägg: “Fall samman.”
202.
Bullra endast tyst inatt, larmmaskiner. Mina drömmar tycks betrakta mitt liv alltför fattigt för sin smak, och missar inte ett tillfälle att bemänga intrigerna med rummets skräckinjagande hieroglyfer.
203.
Jag huttrar under lagren av kläder. Jag spyr upp min vokabulär. Av ordet återstår en fadd smak sedan människors tanklösa tungor slickat bort all sälta.
204.
Bör svärtas bort.
205.
Tag inte tillbaka. Låt odjuren leva.
206.
Jag slumrade och upplevde en intensiv dröm, full av stora händelser. När jag vaknade återsåg jag den klart bakom ännu stängda ögon, men nu bara i formen av en sträng med bokstäver som for förbi i en snabb ström framför min blick, sedd som genom en kikares två runda öppningar. Vilken feghet, vilket torftigt drama, producerat av den som tror att det inte också ur ordens trollkarlshatt kan hoppa rasande mammutar.
207.
Poesin, den grubblar över om den ska bära kronan eller ringen.
208.
Det mesta jag skrivit har något outhärdligt över sig. Om det varit i den moraliska bemärkelsen, men det är i den estetiska.
209.
I morse… Det verkar redan så avlägset; det vilar redan en avgrund mellan mig och denna för alltid förlorade, overkliga epok.
210.
Tid för förevisning. “Hur lång tid tar förevisningen?”
211.
“Nej jag springer aldrig barfota.”
212.
Till skillnad från massmedias eller domstolarnas vittnen, vars uppgift det är att försöka göra sanningen trolig, var vittnesbördens vittne inkallat under en annan, rent absolut ed: berättelsen och händelsen var ett.
213.
Ur Apokryferna: “Taxi!”
214.
Denna klaustrofobi: att vara instängd i det här människolivet.
215.
Jag försöker skriva branta texter. Jag vill att läsaren ska trampa nedför flak som brister eftersom. Trilla genom en strupe som till sist bottnar i ett rinnande vatten.
Men vad ska det vattnet vara? En mjuk botten att vila i? En tjock flod som vetter åt havet? Det har jag ingen aning om. Jag söker en medresenär här, någon att hålla i handen och då menar jag tryggt.
216.
Nu har jag blivit så orolig över att inga nyanser alls längre är möjliga, att jag börjat rätta mig själv: ändrar alla passager där det kan finnas minsta tvivel om avsikten så att allt blir övertydligt, också för den mest hatiske.
217.
Jag tänker mig att mina texter är gjorda för att gråta till. De ska vara stick och näsduk på samma gång. De ska vara små skyltar som till varje läsare överräcker en påminnelse om hans eller hennes personliga sorg.
218.
Poeterna hålls i sitt tvång som bokhållare över vad som lever och vad som är dött. Ingen ska i livet komma lika nära livet och döden förblandade.
219.
Urvalet representerar den mest självupptagna sortens censur, ty det kan bara genomföras för att fastställa redaktörens grad av okunnighet och lättja. Att lära känna den var aldrig min önskan.
220.
Vattnets bitterhet utvunnet inte ur salterna i jordlagren men av det skräp som faller ned i det när det står oskyddat under taket i detta hus.
221.
Den blå duvan som liknar något som är blått men jag minns inte vad.
222.
Jag läser aldrig verk som presenterar ett urval. Texten förgörs, i flimret från frågan vad det är som har uteslutits, och på vilka grunder det skett.
223.
Med kongenialitet brukar man väl mena förmågan att ge en tolkning som ligger nära, eller helt träffar originalet. Det kan gälla översättningar, eller ibland uppförandet av ett musikaliskt verk eller en samling sånger.
Man glömmer att det inte bara är originalet som väcks till liv på ett troget eller väsentligt sätt: också uttolkaren föds i detta ögonblick på nytt, och fylls av en bestämmelse som tidigare varit fördold.
– Men man glömmer också att varje konstverk på detta sätt redan är kongenialt, ja att detta i själva verket är konstnärens enda riktiga lycka: att sanningsenligt tolka det verk som redan ligger färdigt.
224.
En natt utan vind eller regn förlorade det plötsligt sitt läge och tumlade brant femtio meter ned till den översvämmade alsumpskogen. Träden i dess väg slogs ned. I det loppet flyttade det världen ytterligare närmare orörligheten. Många kom dit för att se det. Det väntade därefter på eldens ankomst, eller isens. Om det var Tiuttjevs sten frågar han igen varför det hände. Lossade den av egen kraft, eller av en annans vilja. För Mandelstam är just detta fallna flyttblock poesins grundval. Det artikulerade i detta oförklarade fall sanningen i den poesi som talar direkt ur tingen själva.
225.
Jag har alltid försökt avstå från att fälla omdömen om litteratur jag läst. Det är inte rätt mot en text att begära att den utöver sin egen börda av ansatser, vilja, tvivel och osäkerheter ska behöva bära också på mina ofullkomligheter.
226.
Jag rättar till klädseln på mina texter av och till, som man rättar till kostymerna på koristerna i en liten familjekör, otåligt väntande i kulisserna på att bli kallad fram till uppträdandet, med medlemmarna ännu några ögonblick nervösa och splittrade, just innan de inlemmats i den gemenskap där kravet på individualitet befriande upphör, och med skjortkragarna då och då spretande hit och dit, rosetterna på sned, flugorna komna på sniskan, broscher vinglande på blusbrösten, vita ärmar plötsligt försvunna in i kavajernas mörka rör. Jag viftar bort en fluga, sprätter iväg ett skräp, borstar bort ett sjok av damm som oförklarligt landat på en axel. Men dessa ömsinta mödor är alldeles bortkastade: De kan ändå inte sjunga, de har inte lärt sig sjunga och de har inte förmågan lära sig det.
227.
Mina brevvänner besvarar aldrig mina frågor, hur enkla och preciserade de än är. Det är en liten revolt, en uppresning mot det våld som frågan brukar – mot dess vilja att kommendera fram en personlighet.
228.
F. Schlegel: “I den sanna prosan måste allt vara understruket.”
Om jag var målare skulle jag aldrig kunna förmå mig att grunda duken; varje element skulle sticka ut mot oregelbundna fält av vit duk, som en samling slumpartat hopsamlade föremål. Eller hellre: Jag skulle stirra på den blå, röda färgen, och kursivera frågan: Vad är detta? Eller hellre (med blicken vinglande utan skärpa i fjärran): Vad betyder den här färgen, var kommer den från?
229.
Fullmåne glänsande i sin skrud utlånad av ensemblens stjärna bleker vintergatans divor. Megrez grånar förfärad. Tvärs över scenen sänker Betelgeuse ögonlocken bitter. Den röda topplanternan i telemasten bortanför Brostorp glimmar oförtrutet genom det vita ljuset. Trädridåns tak bortöver åravinen sträcker sig oförväget uppåt. En svart molnbank driver in från väster och släcker månen. Bak den ridån gör de stora aktörerna skoningslöst upp med alla storhetsvansinniga statister.
230.
Jag är som ett ouppfyllt personligt pronomen, ständigt på jakt efter sitt subjekt. Det är ingen skattjakt (inte mot regnbågens slut), och inte heller ett planlagt genomsökande av kontinent efter kontinent. Snarare är jag som en hund som var som helst, överallt, jagar runt över marken och stannar till med nosen tätt tryckt intill varje vag doft: Kanske är det ett spår som om jag följde det (bakåt, framåt) skulle kunna låna sig till att vara jag.
231.
Jag beräknar att jag allt som allt under mitt liv kommer att använda mig av sju utropstecken. Idag är jag 41 år, och har hittills använt tre. Alltså fyra kvar.
232.
Man kan förstå den metaforiska gesten som uttrycket för en kreativ praktik: genom att spegla ett i ett annat framgår något nytt, något som inte var synligt nyss. Man kan också se det som en konservativ impuls, en vilja att återföra allt på något redan känt. Jag eftertraktar det som är helt nytt, det jag inte alls kan begripa – inte heller genom att göra analogier till sådant jag redan är bekant med. Hur detta görs förståeligt är det mystiska.
233.
Att försöka ge en tolkning som är ren från varje ideologi… Att tvingas ljuda tecknen.
234.
Teaterhusets invecklade trappsystem: parallella trappor, tredje balkong, vänster, fonden, mitten… I ögonvrån ser jag den avsats jag nyss förvirrat lämnade, genom en dörr likadan som den jag just gått in igenom. Det är en fars kanske, för dem som iakttar mig. Men de på scenen, djupt därnere, stannar upp i spelet och gråter.
235.
Förvaltarens förbannelse: Ansvara oförtjänt utan att ha åstadkommit något. Varje ord jag skrivit utgör del av min Exlibris, klistrad på insidan av pärmen till den bok jag inte förmådde skriva.
236.
Jag har ingenting att säga och är skrämmande duktig på att säga det. Det är också i det där skimret jag omigen går bort mig, som om det var ett dis så starkt att jag förlorar siktet: Jag faller för frestelserna, jag bländas av reflexerna… Ur mitt skrivande trillar alltför ofta så vackra kristaller. De gnistrar i det sena kvällsljuset – men fasetterna är felaktigt slipade, och när de spricker visar de sig ha en kärna av krampaktigt pressat kol.
237.
Jag gläder mig när jag glömmer bort några rader innan jag hunnit skriva ned dem. Då kan jag ägna dagar åt att försöka återkalla vad jag tror är en skatt på väg att gå förlorad. Så länge dessa ord är försvunna är de guld, nej ovärderliga. Om jag råkar återfinna dem sörjer jag mötet.
238.
Stanescu vägrade ge ut sina dikter. När det gick upp för honom att de inte tänkte låta honom dö, om inte han lät dem komma i tryck, ändrade han sig. Han fruktade mindre ett evigt liv i berömmelse än en odödlig glömska.
239.
Elden lyser upp min själ.
240.
Jag ödmjukar mig inför alla. Mitt högmod.
241.
Var försiktigare i kritiken av metaforen. Glöm inte att det är den som gör översättningen möjlig. Ett omdöme sjunker sakta ned mot oss på jorden befallande ett under: Bli till!
242.
Jag kan inte åtrå rasande kött, bara en rasande själ.
243.
För en poet är konjunktionen ett nederlag större än orubblig stumhet.
244.
Char och Trakl möts i en skog av glest resta björkar över vajande gräs. En svag vind susar i bladverket.
Char: “Char och Trakl möts i en skog av glest resta björkar över vajande gräs.”
Trakl: “En svag vind susar i bladverket.”
245.
Kom ihåg att också för författaren är alla redan döda, också du älskade. Därför var de också skildrade mer levande än vad som hade varit möjligt om de varit levande. Först genom den förbittrade saknaden efter dem framtvingades de skarpa orden, skärptes ordräckan till sylvass egg. Och det var genom deras orubbliga motstånd mot denna parasitiska obduktion som texten alltid kom att innehålla en knappt hörbar ton av förödande tomhet.
246.
Jag har svårt att förstå de författare som mycket upprört hävdar att de aldrig skulle blanda in händelser ur sina egna liv i de berättelser de skriver (eller omvänt betraktar det som en förolämpning att förutsätta ett samband mellan händelser eller personer i deras berättelser, och deras eget faktiska liv). De hävdar en absolut gräns mellan konsten och livet.
Det där är en obegriplig ståndpunkt av massor av skäl. Hur kan man alls skildra någonting överhuvudtaget om man inte upplevt något? Hur kan man skriva ett enda ord om man aldrig tidigare använt det ordet i något sammanhang där det fungerade, var verkningsfullt, sanningsenligt?
För min egen del kommer ändå en annan invändning först: Jag ser inget konstigt med att livet blandar sig i litteraturen, eftersom för mig finns det bara litteratur, allt är för mig alltid litteratur, livet är alltid skrivet, det finns bara det skrivna.
247.
Inuti mitt namn döljer det sig ett V och ett Z. De uttalas inte och skrivs inte ut.
248.
För poeterna är skriften en grav. Där höljer de strålande sina svek, prisger de som ropade på dem, den enda kärleken, det, som sorlade. De ristar skriftens grav.
249.
“Du kanske skulle försöka dig på att skriva berättelser som ligger närmare ditt eget liv och dina egna erfarenheter. Det skulle kunna ge bättre färg och must åt det du skriver.” Jag förstår inte vad ni menar. Allt jag skriver utgår direkt från det som är jag, varje ord är min självbiografi. Ja, till och med när jag skriver om vid så är det biografiskt, vid är min tragiska självbiografi.
250.
I den stund min förtvivlan ropar efter det är hoppet inte här. Det slår ner framför mig. Utgångsvinkeln för dess kastparabel var för låg. Över de tomma vidderna bakom mig krevaderna från de storhetsvansinnigaste projektiler. Mitt öde var alltid att försöka förmå mig besinna mig inför striden mellan dessa två imperier, ensam, obeslutsam, ledsen.
251.
När kaminens dörr för ett ögonblick står öppen hoppar en glöd ut ur elden och ned på en av de brunlackerade golvplankorna. Där vänder den sig inåt för att begrunda den kalla, ogästvänliga plats den plötsligt förflyttats till. Den slocknar med ögonen slutna och lämnar efter sig en flisa förkolnat trä. Jag tar upp den med fingrarna och lägger den i askhinken av plåt. Askan återbördar jag inte till dess hemtrakt, utan bär den till ett undanskymt hörn i trädgården.
252.
Nattens ogenomträngliga, skrämmande mörker är i verkligheten tätt befolkat av vingburna varelser trygga där. Fladdermus natthärskare du lät dig förhäxas av stallyktornas sken i den svarta oktoberkvällen. De fönsterlösa gluggarna och de uppställda portarnas öppning såg du som hinnor starka nog att förbjuda dig passera. Modet svek dig, som också oss andra. Genom denna förväxling av elementen missuppfattar vi oss själva. Vi bländas av vår föreställning. Murar tornar upp där det är öppet att gå. Vi lyssnar till ekot av våra egna skrämda röster. Det är modet att rannsaka oss själva vi fattas. Släck all belysning! Låt oss röra oss tryggt blinda, bland dessa varelser som inte ser oss men inte räds oss.
253.
Jag trodde hjärtat skulle bli lyckligt över den här framgången. Kroppen tycks sakna transportörer för den sortens hydrofoba substanser.
254.
Disjunktionen är mitt motto.
255.
Aforismen… Smugglare och svartabörshaj. Den ställer man inte inför rätta; just det vill den förstås inte heller: bli förd till domstol.
Likt graffiti ropar den till från en mur eller en husvägg, så ansvarslös…
Men i denna utropsgest bildar aforismen på samma gång ett komplett, slutet tecken, som snarare än att skräna ut klottrets “Ouäägh!”, trosvisst viskar ur en dåligt upplyst gränd: “Psst! Köp en äkta diamant! Halva priset!”
256.
Jag har aldrig i hela mitt liv använt ett bokmärke. Det skulle inte falla mig in att förnedra en bok på det sättet.
257.
Texten är ett livsavgörande kontrakt vars paragrafer jag varje dag, varje minut skräckslaget omigen tror mig ha missförstått helt och hållet.
258.
Jag har länge tyckt att frågan om läsarens trovärdigheten är en alltför förbisedd, långt viktigare fråga.
259.
Ibland tar bilden över dikten för den hade en större sanning inom sig än vad dikten trodde. I de bästa dikter använder sig dikten av bilden för att oplanerat, överraskande flytta sig till en helt oväntad plats, varifrån något långt viktigare kan utsägas.
260.
När jag lånar en bok på biblioteket fylls jag alltid av olust, inför föremålet självt. Det som gör mig olustig är tanken på de tidigare läsarnas intima umgänge med själva texten: Hur deras själar ältat varje bokstav, hur deras äckliga, sentimentala, ofullkomliga omdömen kletar sig fast vid varje mening.
261.
Allt som är dåligt som jag skrivit leker jag är resultatet av en dålig översättning… En annan, bättre, kunnigare, mer sensibel översättare hade kunnat göra texten rättvisa… En dag, drömmer jag, kommer en av mina texter, en enda, översättas till ett annat språk av en mästare, och då plötsligt, denna gåva oförtjänt, uppvisa just den inneboende storhet jag inte hade förmåga ge den…
262.
Vi behöver poeterna mer än författarna. Vi behöver kritikerna mer än poeterna. Utan dem är vi analfabeter.
263.
Ju mer förnedrad jag blir, desto bättre skapar jag. Det är som om tillintetgörandet av varje jag lämnar vägen öppen för det andra, det som skriver.
264.
Jag har föresatt mig att skriva texter som endast kan läsas.
265.
“Böcker får endast säljas av privatpersoner. Endast en privatperson förmår rätt värdera förlusten av just denna bok.”
266.
Aforismen vill vara utan tempus, bättre: utanför varje tempus; ja bortanför varje utsägelsepunkt. Den vill låta sin stämma ljuda som i ett eko, som i en dröm.
Den begär en evighet, visst är det så, men knappast i bemärkelsen “evigt aktuell”… Något långt mörkare är på plats här; dess mörker svartare än så…
267.
Cartarescu – inte en enda morgon steg han upp ur sängen tillsammans med sig själv, endast med sina drömmars drömmar framför ögonen. Hans minnen var förvissade om att de allena utgjorde hans framtid.
268.
Aforistiken tror sig vara den vuxnaste av alla genrer; sätter på sig en hatt, en käpp och litet rakvatten, och inbillar sig att den är en människa.
269.
Jag avstår alla försök att skriva tunga rader. De vill vara antingen bön eller lag. Mellan dem ryms hjälplöshetens vilsna klotter.
270.
Textens svarta spänger över sidan.
Det vita bråddjupet.
271.
Till kroppens delar:
Huvudet, med dess ständigt molande värk
“Du ältar dina sega köttbitar av dålig kvalitet. Spotta ut!”
Fötterna som bränner på kvällen
“Vi jobbar som vanlig kontorsarbetare inte schaman.”
Handen med försvunnen glasbit
“Det var inte genom mina begär den satte sig där.”
Hjärtat
“Slå mindre häftigt nu. Det är bara natten vi ska bestiga.”
272.
Inom litteraturen är aforismen vad vitsen är inom komikens område: Man förväntade sig en måltid, och fick – en banan!
273.
Till döden: Du kommer aldrig kunna hitta mig. Jag befinner mig inte här.
274.
Poesin har inget bruk för kursiven. Dess pekande gest är alltför vulgär för diktens smak. I poesin är antingen redan varje ord framhävt, eller inget: den seglar med handen hängande utanför relingen, med fingrarna lojt doppade i lavafloden.
275.
När de möter världen hoppas romanernas berättelser att den ska vara i god ordning.
276.
“Du tror du läste mig, men det var jag som läste dig.
Jag skrev dig. Det var mina ord, min hand som höll pennan intill papperet.
Du var ingen.
…
– Men vem kysste mig?
Någonsin?”
277.
Litteraturen lever på att den fått tillstånd att slippa ta ansvar för sin mening (det gäller för konsten som helhet förstås, för underhållningen, och ja allting inom det här gebitet).
Ansvar och mening: de går tillsammans upp i det än högtidligare sanning: Bara det som är sant, och jag menar i varje detalj, varje mening, varje ord, borde få ge sig ut som litteratur.
278.
Biblioteket skrämmer mig. Jag kan inte slå ifrån mig den förtvivlade stämman ur dess böjda ryggar: Läs mig.
279.
Jag har förbjudit synonymer endast det rätta ordet väntar.
280.
Vi har sagt upp alla avtal. Nu förlitar vi oss på vårt mörkerseende!
281.
I drömmen gav någon mig ett brev. Innehållet var viktigt. Jag läste varje mening. Jag minns inte längre vad det stod.
…
…
– Men vem skrev det?
282.
Jag dricker ett glas vatten invid fönstret i den mörka kvällen. I sydväst vänder Sirius sin gnistrande blick mot glaset, fylld av kallt, oresonligt begär.
283.
Hundraåriga träd med din bark skrovlig av skador, jag kan knappt längre omfamna din stam. Jag skar dig en gång ur din högresta mors famn. Jag kvistade dig och vässade en spets i din smala ände. Senare på kvällen när risbrasans glöd falnat stack jag ned dig i jorden, med din spetsiga, kala, vita hjässa bar mot himlen. Detta hån du ljudlöst fann dig i, liksom du under åren funnit dig i mitt hjärtlösa ansande av din stams grova grenar. Jag har också fått lemmar avhuggna, här och var. De spröda löv som hade kunnat växa där prasslar lätt i den grå gryningens svaga bris, känsliga för morgonens grå korn, för nattens vaga ljud. Och detta som stack mig i jorden, detta som oförklarat beskar mig, när kommer detta med sin tjutande såg, med kedjans vrålande tänder rusande?
284.
Sommargyllingen sjunger sitt namn. Det berättar hur ensamheten och skyggheten tillsammans leder bort till ödslighet. Varje sällsynt funnen knapp glädje preciseras av en grimas. Jag har gått genom mitt liv med låg tyngdpunkt. Det svajar ringa. Gåtorna under bokträdets höga kronor känner jag inte.
285.
Poesin benämner allt i singularis, detta alltid omtaget två gånger. Den nämner sin sak i dess ental. Den talar bara om detta som det enskilda. Till detta storhetsvansinne bedyrar den sin oskuld. Det regnar diamanter, säger den, på Saturnus och Ju-pi-ter.
286.
Du erkänner inget! Varje anklagelse mot dig är oriktig ty skuld är ett brott fästat i sitt tidsögonblick. Från längre avstånd återstår endast frågan om sanning. – Men du glömmer också att vissa, åter, påstår att sanning bara har mening i ett sammanhang.
287.
Berättelsernas århundrade. Vi undvek inget. Vi lärde oss så få saker. Snopet kvarlämnade inför upptäckten av denna skeva brytning stod vi förvirrade inför kalejdoskopets kalla vridningar, utan horisont.
288.
Litteraturens mest tragiska ögonblick är när översättningen förgör texten fullständigt, krossar den, vanställer den, i rörande välmening har gjort den till apjesus. Det går att ana en annan text där bakom skokrämen, de svaga konturerna av ett ansikte under den tjocka isen, det som hade varit storartad upplevelse. Våra drömmar byggs av det ihärdiga skenet från dessa brustna underverk.
289.
Lära marken dricka. Enligt underrättelser från den disiga, blekgula södern gapar lerjordarna där med decimeterbreda strupar mot den blå, tomma himlen. Här norr om horstens mur, täckt av orans högresta bokskog, tömmer jag vattnet jag varsamt burit i min kupade hand, över den utbrända sandjorden öster om gaveln. Dropparna rinner som blanka kulor sakta ned över lutningen mot brunnarna. Vattnet saknar ödmjukhet. Det plågas av sin plikt. Det drömmer om den dag då skillnaden mellan havets och landmassornas nivåer till sist överallt suddats ut.
290.
När jag åtta veckor in i den obönhörliga hettan böjer mig ner och rensar bort någon svinmålla och kvickrot runt dess smala stam, för att undanhålla ogräset de mödosamt framburna dropparna, kallar det i sin pirrande förväntan till sig en liten vindil som ruskar om dess trötta, slokande bladverk till en prasslande lycka inför det strax strilande vattnet.
291.
Transition. Vedklabben sågad och huggen av en tvåhundra år gammal stolpe brinner slut i kaminen kastande en sista djärv låga mot det stängda glaset. Den var under lång tid utflyttad till långsamhetens tideräkning. Den värmde de svarta stenarna, själv svart, tillsluten. Ting drar mot det tidlösa. Vi har bedragit oss. Med högmod belönade vi oss för den tillfällighet som satt oss i besittning av detta vedstycke. Vi smorde oss i den sötaktiga doften av mycket gammal ek, stolta över att vederfaras kännarens ära. Lågan slocknar plötsligt, där vi sitter fångna på utsidan av den låsta luckan.
292.
Ändelse lilla styråra, led oss rätt nu över denna vida bleke. Som gryning och skymning, vår, höst, blandar sig riktningarna i sådana veka stunder. Galaxen tycks i dessa vaga ögonblick själv tvivla på oändligheten. Allt vi ser är skrivet. Skota hem. Vi kan gå orörligt upp mot dessa slaka vingars vind, vila där alldeles stilla i rasande skrift, med händernas valkar som ringa betalning.
293.
Efter det lätta regnet kommer i den svaga västliga vinden utifrån de stora hedarna en ton av syra. Vi lystrar oroat. Den viskningen var avsiktlig. Dess bud är Allt kan ruckas. Kaminens spjäll står öppet, trots den sena timmen. Låt det stängas i tid för att markera nattens mittpunkt, där kvällens nynnande värme väger mot gryningens kyliga skall. Låt det stängas för att dämpa rökens flykt över nejderna, det allt här är alltför vant att rädas. Låt syran när morgonen kommer väcka upp oss till vissheten att de oansenliga är benådade.
294.
Stengårdens stenar står stumma skuldra vid skuldra. De fortplantar släggans stöt som dova dån från kropp till kropp. Först genom släggans röst kan de tala. Det de vill säga tvingas de säga i släggans tal. Barndomshöstens vita flott på knäckebrödet lyste upp. Under den låga himlen ska jag tala. Jag talar fettets språk. Fettet dämpar släggans slag.
295.
Solklot, säkrar passet genom att skicka grå i förväg. Måne, seglar med nedslagen blick över redan svagt belyst himmel, förföljande en gnutta kvardröjande mörker att glänsa i.
296.
Jag var ett bloss. Jag gick galaxen obemärkt förbi. Den utkämpade sin ultrarapidiska strid med de andra. Måne, slocknat korn, bevakade min närvaro noga. Jag styrde över vattenresurser, det den högst åtrår. Dess uppmärksamhet smickrade, som fjäsket från en sedan länge fallen härskare.
297.
Minnena från Tellus fördes i ljusets hastighet långsamt ut över galaxen. Bilderna samtidigt växte och förtunnades. Solen brände in sitt bomärke. I skymundan klädde sig månen i kjol av blå, böljande hav och en blus av gröna skogar. Ditt leende vid vårt vita möte, där vi stod alldeles nära varandra på var sida av den kalla järngrinden som stängde mellan pensionatsträdgården och gatan, avlägsnat en livslängd bort, nu redan sedan lång tid långt ivägflutet, för något öga upplöst i jättelika, dunkla bildpunkter, belägna oändligt långt ifrån varandra, för något ännu knivskarpt.
298.
Oktoberrosens knopp svällande gul med röda strimmor längs kronbladets rand i den alltför varma, ledsna brittsommaren. Flocken vilar betryckt invid staketet utmed längan. Lönnen ömsom sträcker på sig, ömsom släpper den de gula, prasslande bladen. Den mjuka luften från havet fäller ut sin väta över markerna. Slå ut du, orädd, högfärdig, storhetsvansinnig: Blända den bleka solen med dina gnistrande klara, brinnande vingar…
299.
Morgnarna överlämnade annars en grå gryning till dagen som den sedan inte nändes kasta ifrån sig. Kanske var det min egen alltför grå blick som bekymrade. Mina ögon var den låga himmel vattnet speglar. Jag för sakta in fingret i den smala ljusstrålen och det belyses. Länge var sådant otänkbart. Det ägde inte rum. Så sent den ömheten kommer in i Västerlandets hemisfär. Flugan landar lätt i cirkelscenen nyfiken. Den lilla flugan möter vänligt min förlägna blick. Alla här vill döda dig. Din ryckiga flykt över våra munnars ruttnade innehåll bräcker upp locket till våra gömda skräckkammare. Nu är tiden kommen. Ta tillbaka det mirakel barbarerna förvägrat dig.
300.
Aspens löv nyss fallande efter höstens första frostnatt tisslande i klunga bak stenen i skydd för den stadiga västanvinden. Stenen av slipad, svart granit rest på långsidans kant med vitmålad inskrift. Tusenfaldiga blickars långsamma vandringar ut över nejden överlagrar varandra till brusande kropp. För att hålla alla dessa ögonblick förbundna med varandra över seklen bibehåller stenen sin skrift. Låt inte de levande bestämma över de döda! De kastar minnena ifrån sig. De river gravarna så snart de hinner. Låt de levande bestämma, och detta landskap kommer strax förvittra. Betala alla avgifter i förskott. Be gudar befalla…