101.
Nej, kasta inte stenen för nöjes skull. Den rispa ni ger den förbittrar dess väntan.
102.
Jag böjer ned huvudet inför åsarnas klot och ellipsoider. De tumlades i isens kvarn. Senare lyftes de ur åkrarna en efter en som kornets föregångare.
103.
Det övergivna stenbrottet håller parad för raka stup och räta vinklar. Orubbliga block. Massiva klots. Mät upp volymerna! Gör rum av det som nyss var ogenomtränglig massa: gör omätlig vidd till vidrörbara avstånd.
104.
I sommarens sorglösa idyll jäste vår förträfflighet till dess bara trätor kunde engagera. Skicka hit asfaltläggarna! I den här solstinna byn med dess urblekta kontraster skulle vi behöva några breda stråk av knivskarp svärta.
105.
Om vi en enda gång för ett kort ögonblick kunde befrias från våra ögons fördomar skulle vi få se katten som den verkligen är: ohyggligt ful och vämjelig; det mest anstötliga bland alla djur. Det inträffar aldrig.
106.
Fylld av outsäglig bitterhet och harm, får jag plötsligt syn på mitt ansikte i spegeln. Det avslöjar inget av den förvridning som strålar genom mig.
107.
En aktivitet man bäst bedriver i skydd av nattens kortare sikt: att bränna skor.
108.
Om vi i utbrott av den mest barbariska stumhet lyckades med föresatsen att utrota dem alla, tama som vilda, skulle inget vara vunnet. Rosen ville blomma. Inte för sin egen olösliga gåtas skull, utan redan alltid för att, mot vår vilja, driva oss låta invadera vår längtan efter blickens tystnad med raseriet över att inte vara dens like.
109.
Jag lyfter skålen mellan mina händer.
110.
(Till R F) De mjukt rundslipade stenarna faller ur murarna vid vinterhalvåret, vältrar några tag, rullar bort en bit utför sluttningen. På våren knuffar vi mödosamt tillbaka dem till sina platser, vänder dem försiktigt några varv till ett lämpligt läge i det hål de lämnade efter sig. Till hösten kallas de iväg åter. Det är inte kraften vi kämpar mot. Livet är för brant skuret.
111.
När jag nu ser ut över hedarna och de böljande kullarna, med den bleka solen som svag ton bakom dimrökarna, ter det sig osannolikt att allt detta inom några få timmar kommer att vara helt utplånat, begravt under nattens obarmhärtiga mörker.
112.
Till natten samlar jag in alla nycklar. Ska jag se det som ett bevis för att jag kommer att leva i morgon?
113.
Jag skär upp handryggen med papperets vassa egg. Bläcket strömmar upp ur arteriolerna till små sjöar. Det rinner över kanten och droppar på det vita papperet som grå, vilseledande avbilder av skrift.
114.
Herregud hästarna. Jag hade glömt ge hästarna vatten!
115.
Elden. På natten lyser lågorna, på dagen den vita röken mot himlen.
116.
Hur spännande och hänförande är det inte att se hur elden tar sig!
117.
Mot den vita väggen dansar fågelbordets och gungans månljusskuggor. De dansar fram och tillbaka.
118.
Kryddorna är satta nära spisen för att vara nära till hands.
119.
Först i ditt ljus får trädet sin riktiga gestalt. Dess form och dess rörelse blir klara i natt, helt orörligt i den vindstilla natten.
120.
Måne i ditt ljus blir vart ting sin egen skugga. I din ömma belysning finner det sig vara hos sig självt.
121.
Muren är lagd av de stenar som fångats i åkern. Dess höjd bestäms av ymnigheten. En enkelradig mur kommer ur de fattigaste åkrarna. Den är sina gravars minnessten.
122.
Släng några skopor vatten till över den frätande röken ur blandarens mullrande strupe! Halli hallå, låt brockan gå! Tämj bestarnas brand till härdad, kallnad mur. Gjut väggar, broar. Res nya murar på de fallna. Håll emot det långsamma, frätande återtagandet.
123.
Anadromska öring, du vemodiga vandrare över strida bottnar: Göm i gruset dina tusenåriga minnen, bär oss ut ur dunklet till betad strand.
124.
Det tjocka stråk av dimma som du kallat upp ur vattenådern. Den sträcker under vägen utmed pilträden invid åkern. Din tunga lapar dropparna som svävar över marken mänskohögt. Din svala törst kan inte släckas.
125.
Stenen vill inte att vi trampar obetänksamt på dess skugga. Den är dess kalla, orörliga rörelse.
126.
Jag grät i drömmen. Ingen var där för att trösta.
127.
Tigande horstar, ni orörliga kompassnålar som pekar ut riktningen för tidens veck. Håll fast avstånden mellan er! Mät upp våra drömmars vidd.
128.
Mitt sekel blev brutet. Skrik ut era gratulationer, alla ni som lärt er stå på huvudet. Minns mig, du som lyssnat till flaggspelens nedbundna linor där de upprört smattrar mot stängerna i den starka blåsten, alltid illa till mods.
129.
Du blir upprörd vid åsynen av hur blodet strömmar ur de skurna läpparna. Men gör du dig en bild av det röda blodet över de vita tänderna?
130.
Kasta alla glasen genast! All kemi bakom den här glaspesten väcker misstanken att det röda vinet bär på en förbannelse!
131.
Rummets lukt när kaminen blivit så het att luften tvingats spänna sina svedda ryggar i cirklar runt det glödande järnet. Frige oss. Vi kom hit oskyldiga.
132.
Fullmåne kallar oss ur sömnen redan klockan tre. Ute är det ljust. Lite efter fyra ser vi på varandra och ger upp. Långsamt flyttar vi till vardagsrummet. Måne följer våra rörelser. Återstår då bara korsordstidningarna. Någon tröst kan de ändå inte skänka oss. Bara korsordsgåtor får svar där.
133.
Den vidrördes aldrig av hettan ty innan den kom att antändas täcktes den redan fullkomligt av det tjocka asklagret från de kvistar och grenar som ovanför den omedelbart förtärdes av rasande eld.
134.
Inget utgör en så upprörande kritik av min belägenhet som svalornas lyckorus i den varma sommarkvällen. Idén om deras övervintring i de frusna sjöarna är därför inte endast uttrycket för förgången okunnighet, utan den rättmätiga hämnden för detta skrikande hån.
135.
Min egen skugga från den stilla månen skymmer blicken över den nedbrunna brasans spridda, bleka glödbädd.
136.
Den sydliga vinden för med sig bäcken upp till gården i den redan mörka kvällen. Fallet genom dammens trånga öppning är på sin rätta plats, medan det dova klonkande stupandet ned i de djupa stenkällorna förflyttat sig femtio meter längre nedströms än det kunde inträffa. Ansträng dig i natt att samla ihop dina intryck, du förflyktigade, alltför lycksaliga vind!
137.
Inget i naturen är så välordnat som den nedbrunna rishögen. Obetänksamt lösgjorde vi tiden. Vi värmde förnöjt våra händer vid elden. Förvirrade misstog vi iskylan ur de orörliga kristallernas kärl för upphetsande hetta.
138.
Jag dödade en människa i drömmen. Jag minns inte vem det var. Kroppen blev inte funnen. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag återvänder inte till den drömmen. Jag lever varje dag med denna skugga.
139.
Hjärtat vill inte bli slängt på botten av en fiskkorg. Ligg på höger sida i sömnen. Sådan vill det ha tillvaron: Dess slag ska stämma nejdens sträng.
140.
Nå, staka då ivrigt ut din kropps alla gränser genom att maniskt framför dig utan avbrott inför din blick hålla upp varje millimeter av din hud. Närvaron saknar ögonvrå att kika genom.
141.
Trattsänka, urbergs förstenade rosenbladsveckade mun.
142.
Det djupt liggande vattnet trycks i sin åder nedför åsarnas sluttningar, upp över de underjordiska horsternas bergstoppar, sjunker i sanddalarna, springer längre fram i gräsmarkerna som ovälkommen borgenär.
143.
Hundarnas metalliska skall över det tysta som går förbi djupt nere i den mörka ravinen där vattnet strömmar.
144.
Humla. Interstellär skyttel förvirrad av stoftmolnen. Hängiven spanare åt bjärtare samhällen. Inhämtare av bistrare underrättelser. —
145.
Strandlinjen är timglasets midja. Vågen handen som vänder det. Sanden: går åter till den ändlösa slätt där det var stilla.
146.
Tornuret i kyrkan slår sina timmar nyckfullt över nejden i den byiga vinden. Vad är klockan? Motorcyklarnas strålkastarkäglor söker längs stranden där de brusande vågorna en efter en öppnar en tom hand. Vi sitter vid köksbordet ett slag. Lämna denna tanke nu på att hålla emot ablation. Kämpande mot sömnen slår jag pannan sakta mot träet. Gör det inte!
147.
Upphör med dina skändliga ljud, förtvivlans näktergal! Juryn har förnyat reglerna. Tävlingen gäller från och med idag den bäst grymtande sången.
148.
Grusplanen med sin kvarglömda vattenpöl. Dystra insjö med grumligt vatten. Tallarnas kronor susar runt öppningen. En vindil drar över pölens yta. Moln drar förbi i hast mot öster. “Märkte du inget?” “Ingen var där.”
149.
Biträdd av traktens dova eko slår göken sin gjutna malmklocka fjärran.
Fort nu. Vrid landskapet rätt!
150.
De stannade var och en av oss för kontroll. Utan biljett kunde vi inte passera. Vi hade försäkrat oss om denna rättighet genom att uppfylla villkoret. Vi ägde nu bara denna styva pappersbit mellan handens tumme och pekfinger, framsträckt med rak arm lätt böjd uppåt i riktning mot bröstet på mannen vid stålgrinden, som hotfull egg i denna plötsligt upptornade, överraskande, intiga strid.
151.
82 år längre bort stiger detta spädbarn överraskande, oförändrat fram inuti pappas gäspning. Under dessa år hemligt dolt i läpparnas tätt slutna linje. Nu åter där lika mjukt oskuldsfullt, och samtidigt tomt beredvilligt, som om sömnen också alltid var det grå, ofrånkomliga djup som svagt väntar.
152.
(Intill R C) Igen har du utsöndrat din droppe bak nattens ridå, egenkära daggkåpa. Böj din hals, släpp pärlan. Växterna vid dina fötter behöver den bättre att dricka än du att spegla dig.
153.
Jag stiger in i sovrummets mörker rak, stel, högrest, vitklädd. Först genom att själv försöka bli vålnadens vålnad tror jag mig kapabel kunna undgå skuggornas trubbiga klubbor.
154.
På somrarna när det var vackert väder sov jag ofta middag på en filt i gräset. Tvärtemot att vara ett membran lagt tätt intill jordens andning, koagulerade gräsets bitterhet över denna misstro den till hårdnad platta. Det är denna avskurenhet jag sedan dess ägnat tiden åt att försöka klösa av mig.
155.
När jag i den mörka natten stiger ut på den stenlagda gården väntar redan paddan där på mig. Den sneglar upp på mig med en förlägen blick. För varje steg jag går går också den ett steg, efter mig. Steget fäster i den stilla kullerstenen. Vi väntar in varandra. Det är tyst. Ovanför oss Orionarmen kastande gnistrande minnesstenar, djupt ut i det svarta havet.
156.
Bestiga berget baklänges. De resta murarna faller inte.
157.
I den här fuktbemängda luften i det kallnade eftermiddagsljuset frambringas bilderna av de vitblommande körsbärsträden, den svarta angusflocken, bokskogens krontak i fjärran med sådan oerhörd skärpa, att ingen yta skulle kunna bära dem. Endast mot glömskans glänsande stålduk kan de framkallas.
158.
De tätt liggande städerna uppstigna på natthimlen mot det svarta ovädret. Förvånade finner de sig fångna i dessa gulröda spegelbrunnar. Galaxen vägrar svara dem, i natt upptagen av de brinnande solarnas brottning.
159.
Den ljust blå himlen står orörlig fond åt de på hög höjd stilla vita stackmolnen, och de lågt hastigt framrusande, sönderslitna, av den sjunkande solen eldantända svarta molntrasorna. “Varthän?” “Vidare.”
160.
Vi går mot en lång räcka frostnätter här i söder, nu i slutet av mars. Jag vet att gräsarterna besvikna kommer att återta sin vätska, örterna sårade återgå till underjorden. Iskristallerna kommer att flocka sig till hånfulla avbilder av bräcklig blom. Kalla hem era ambassadörer! Den lilla gnutta värdighet vi nyss gav sken av är alltigenom falsk. Vår otrohet skulle obönhörligen strax komma att lysa igenom.
161.
Regnet faller i filmen. Människorna där cyklar i regn, de kör bilar genom regn, gråter i regn. Jag går ut på gården och plötsligt regnar det, i den här stjärnklara natten.
162.
Instängd under den hårda plattan bereds åt stenen i uppfrysningen under långa tidevarv en bana genom de tätt packade bärlagren. Den förs upp av det frusna vattnet. När den i vårvinterns grå natt bryter ytan finner den sig ställd inför valet att gå i landsflykt, eller förvisas. Den ska välja mellan djupaste sorg och vrede, så tätt intill varandra.
163.
I drömmen såg jag jag rosens årsskott brutet av vinden. Då i drömmen var det likgiltigt för mig. Jag är förtvivlad över denna brutalitet.
164.
Nuet är restpartikeln ur den våldsamma kollisionen mellan det förflutna och framtiden, den ena besatt av sin sanning, den andra av att omstöpa varje förlust till seger. Den faller i jorden som utbränt bloss. Den rinner med grus och jord oupptäckt genom arkeologernas såll.
165.
Av rosens vissnande, då och då långsamt fallande kronblad under den disiga kvällstimmen i septemberdagens allt mjukare värme, övertygas till sist solljuset att det nu fullgjort sitt beting, kröker strålarna in mot sig självt, falnar i den bleka drömmen om fullbordan.
166.
Med sina plogankare fastsatta i de underjordiska, djupt liggande bottnarna, håller trådarna husen stilla vid marken. Mina drömmar vill inte besöka den plats där de på samma gång svävar. När jag vaknar är allt varje gång fallet i grus. Plogarna blev också liggande kvar på stora djup, nu i avklippta, slaka linor.
167.
Jag tynger inte på klotet. Jorden bär mig villigt på ryggen. Med tömmarna milt sträckta styr jag oss varsamt undan från gravarna, svärtan som vill beröva oss våra hjärtans kraft.
168.
Vintergata du är munter i natt. Du strålar och glimtar. Ni drar i varandra. Era armar slår utmed omätliga tomrum. En brinnande sol stirrar djupt in i ett annat öga. Du är blind för min blick. Lyssna till mig.
169.
Hjärta, slå mindre ivrigt, hårt, bultande i din håla. Dunka inte ljudligt som knytnäve bak tjocka brädor. Du tror jag är avlägsen men det är kramperna som förvillar din blick. Hinnorna är veka. Bryt igenom. Kom. Möt mig i detta oavgränsade dis, sovande.
170.
Brusandet från denna vita sten tonade sakta ut. Jag erkänner att det var jag som flydde det. Jag vred med avsikt ned hörseln för den frekvensen. Röstens ömma stämma var utsträckta över åttahundra år. Överrumplad av det förtroliga tilltalet, så skrämmande långt ifrån, slog jag bort det. Jag kan älska över omätliga avstånd. Inget dör bort. Jag förtärs av min feghet.
171.
Namnet ger mig valet efterleva eller trotsigt motarbeta det. Böjer jag mig spottar det ut mig som avfall. Går jag emot det gör det mig namnlös. Mellan dessa vassa alternativ återstår nederlagets seger.
172.
Här nedanför platåbranten hopsamlade krigsbyar uppställda i rader, sorterade efter husslag. Kulisskyrkans vitmålade plåtvägg perforerad av kulkärvar. De döda nedgrävda på omärkta ställen. Små fåglar flyger genom hålen mellan jordlösa himlar.
173.
Nattgäster ni är komna långt ifrån. Jag bjöd inte in er. Ni framför era ärenden med alltför många tröttande detaljer.
Ni har vänt på dygnet! Ansträng er istället återfinna era egna dagar vakna. Jag ska överväga träffa er där, på den plats ni själva väljer, för att ärligt utan bitterhet beakta era ensidiga affärsförslag.
174.
Kajorna där de nuddar varandra i skränande flykt skickar vidare mellan sig ringen från vinge till vinge. “Jag har den inte”, ropar de, “Jag har den inte.” Fågeln med ringen lyfter högt med flocken som böljande släp. När den tappar den faller flocken i skrikande virvlar jagande den snurrande ringen. Flockens fåglar sprids där de landar sakta, här och var över gräsmarken var och en för sig.
175.
Tjänarnas sånger:
Ankbröstet
“Jag ruttnar hellre.”
Rosen i vasen på matbordet
“När sista bladet släppt taget och fallit står jag upp.”
Husdjuren (kör)
“Det vore bättre om vi alla var döda.”
Rödbetan
“Mitt blod skall påminna er.”
176.
Stenens röst är utdragen över årmiljoner. Havet är dess översättare. Efter de stora stormarna transkriberar det i tång längs strandlinjen stycken ur dess tal till ringlande skrift, fylld av tillståndens participer.
177.
Stäng dörren så kylan hålls ute. Dra draperierna för fönstren. Stäng ventilerna. Hugg upp bordet till bränsle åt kaminen. Vi släcker ljusen först vid gryningens ankomst. Vi är svikna av gårdagen.
178.
Havet var inte längre för den glupske: Den som vänd mot havet inte tror på döden, den som vänd mot kontinenten inte längre tror på livet, kan inte göra sig synlig för den andre.
179.
Namnets vandring genom årtusendena… Kriterium: Den som ger löftet kunna gestalta det sant.
180.
Från fältet de knastrande kulsprutorna, smattrande gevär, granaterna exploderande vid marken. Slottet rest av ljudkaskaderna, tornen som spänner högt över krontaket, med tinnarnas gluggar svart stirrande mot spårljus och lysgranater. Vi anfaller med våra döda hästar, med våra brända fanors svarta skärvor på vasskäpparna, med vår häftiga andning som väsande skri i de spruckna hornen.
181.
(Till K L) Först i skuggans bild mot den vitkalkade väggen uppenbarade sig konturerna av hans kropp just så han ville de sant skulle visa sig: Vaderna spänt rundade, höfterna utsvängda till en handflatas tag utanför midjan, bystens spetsar som framför hennes steg spänner upp kroppens rum.
182.
Jag vrider och vänder mig i sängen. Rummets avoghet skaver på min kropp. Jag viker in benstommens smärtor i lakanets svala veck. Jag gömmer luftens råa kyla i kindens röda påse.
183.
Vid alla platser han besökte, genom livet, planterade han skugga. Darrande, rörlig, svängande över marken. Ej till ögonens skuggning, hönornas middagsvila, stenens svalka, blommans rast från solens skarpa järn. Till månljusets spegelbild, den rymden helgar.
184.
När vi sittande vid matbordet tar emot brödet ges vi vårt namn återigen. Senare i räta led framför de uppställda bordens tomma ytor avkrävs vi beviset för att namnet vi uppger verkligen är vårt. Villkor för att få delta i den väntande måltiden. Amen.
185.
Där vi står vända mot solens lampa förvissade att den är avsedd att värma vårt ansikte, inte att frambringa vår skugga.
186.
När ljuset och mörkret rör vid varandra i den trevande skymningen förvirras de i denna uppblandning till upplösning i den andre. Till detta riktningslösa, stilla grå går också hösten och våren, barnet och den gamle, elden inför vilken den svarta natten snart går över i dag.
187.
Allt som blev kvar var de huggna stenarna. Mejselns slag var kvar. Klubbans halvcirkelformade rörelse över luften mot mejselns huvud bildade valv, spända mellan kroppen och stenen, över vilka de svävande svettdropparna vandrade som gäld som senare lösts in.
188.
Pilens grenar glöder gult. Björkens grenar glöder i rött. Alträdets grenverk glimmar dovt lila. Dessas hinnor är tända. Hur än stort uppspärrade ögonen ser de inte stillheten i denna brännande hetta.
189.
Vårkväll med spridda uttryck:
Markerna upp mot byn, blekgula och renstädade av vinterns ihållande västvindar, i tvekan över vårens ankomst
“Ni kan inte förlita er på tillfälligheternas spel! Vi kommer inte på kommando ge upp vad vi gömmer hemligt.”
Koltrasten i den sena skymningen, högt upp i päronträdet med sikt ut över havet, över de böljande backarna, över den mörka ravinen med vattnet brusande i sitt branta schakt
“Denna gåva får ni uppleva blott denna enda gång.”
Det ensamma hagtornsträdet i blom mot det strilande regnet längst ute på de bleka hedarna
“Era blickar berör mig inte.”
Kastanjens vita blomma med sitt röda hjärta, nedkastat på marken av den hetsiga vårstormen till drivorna av blommor där snart det vita och röda skrumpnar till brunt
“Jag är nöjd med hur allting blivit.”
190.
Vågen sköljer upp över stranden lojt likt det slag endast en gudalik delar ut. Ovanpå sanden blir smala rännilar kvar som kvicka återgår till havet. En våg häver sig sakta upp över den blanka, vattenmättade sanden. Vattnet översvämmar stranden långsamt. Det stiger upp ur sanden som om det vistats där och nu pressats upp ur kapillärerna, nedstiger därefter igen i sanden. Den stillsamma, dröjande rörelsen är oerhörd i sin obönhörlighet. Där vi plötsligt ser in i varandras ögon ser ingen av oss blickar, bara lod med brustna linor.
191.
Raderna av hagmarkernas körsbärsträd med de blommiga klänningarna lyftade upp över vaderna. Halvmånen med sina trinda kindpåsar skylande sin förlägenhet med tunna slöjor. Bäcken djupt nedskuren i markerna övervuxen av älggräset som skymmer allt glitter. Vinden frågar träden som efter att de för ett ögonblick böjt sig mot marken höjer sig och svarar “Var så god”.
192.
Fullmåne inuti de veka strålarna av ditt bleka ljus betraktar du över dig given sorgen över att inte vara ljusets källa. Släck alla ficklampor! Bered dig vägen i mörkret med sinnen vägledda av vidöppen närvaro, inte upplyst skräck.
193.
Mitt subjekt uppfattar inte längre kroppen gränser som mina egentliga gränser. Det har skaffat sig ett större omfång. Sinnena är inte öppningar för intrycken utifrån, utan har förflyttat sig ut till själva tinget som överräcker intrycket. Världen blir på en gång större och trängre: Allt i nejden är plötsligt tätt inpå, som överraskande slag av vassa klubbor.
194.
Det kryptiska… Det låste inte in sig där av lathet. Det vistades alltid i den trakt som bara kunde skådas genom ögonvråns obefintliga vinkel.
195.
Ån bröt ett nytt utlopp till havet. Utan det strömmande vattnet bleknade den gamla hamnstaden. Människor vallfärdade för att se det. Det var snö den nyårshelgen. Ån letade sig fram över det platta landskapet ständigt sökande den punkt där den själv kunde bli hav. Havet steg. Städer och byar kom och försvann. Uppströms sjönk strandlinjen och blottlade befriade årtusenden. Landskapet stod allt flackare intill vågen.
196.
Namnet dog ut.
197.
Om sånger:
Trädgårdsslangens drömmars sång när den dras hastigt in till hästarnas vattenhinkar spelad av stalldörrens stråke
“Möts vi i bergen, i bergen, när regnet faller?”
Rödhaken uppflugen på hyllans översta skiva med vickande huvud
“Vad gör du? Kommer kvällen? Vad hette sången?”
Lönnen ställer upp löven i hårt spänd plog mot den hastigt uppbrusande brisen
“Vi styr mot passet!”
Duvan dold i lönnens tätt klädda kupor
“Jag SA ju till er
Jag SA ju till er
Jag SA ju till er,
Äh…”
198.
Efter ett dygns ihållande regn framkallar luften strängt hästar, pilträd, rödmalva i knastrig skärpa. Ett skotts ljud rispar inte kvällens täthet.
199.
Stengårdens grå stenar med den dova orörligheten överraskande i vinkeln till gräsmarkernas glada plym: “Beträd oss.”
200.
Stenens gravskrift: “Minns mig inte”