1.
“Till stormen!” Luften kastar fåglarna överbord.
2.
I det grå dammet på logens golv glänser de svarta stenarna av fukt, nu framburen kallsvett ur kölddagarnas mardrömmar, atomernas nedbitna tid.
3.
De stela, helt raka pelarna från våreldarna står infästade i marken som skälvande björkstammar.
4.
Katten överraskar talgoxen, leker en stund med den mycket vaksamt för att inte tappa tillbaka den i luften, biter av den huvet, spelar med kroppen några uttråkade slag, äter upp allt utom fötterna som blir liggande kvar brett isär.
5.
Skogen bedrar mig med regnstormen: lämnar inte ett blad, inte en doft, inte ett ljud kvar av vårt förhållande.
6.
Jag stannar upp inför ett vittnande träd, magiskt glödande inuti en stav av kvällssol som just precis nu löper ned bland stammarna… Men det är inte här, det är inte under denna dag.
7.
Den här slätten har inget namn, den är för vid för att namnges.
8.
Där jag var barn fanns det ett parti åkrar som kallades för Amerika-slätten, men det var också långt från allt, och århundrade från Amerika.
9.
På de sluttande markerna högt ovanför ån nere i dalen leder lerskikten i åkrarna vattnet nedåt, här och var inpressat i sedan länge bortglömda ledningar av tegelrör, som nu plötsligt avklippta av kantrensningen utmed den nedlagda järnvägens raka banvall släpper ut små glittrande rännilar förenade till en grund vattenarm i det svagt sluttande diket, endast tillfälligt avskuren från tidsåldrarnas flod.
10.
Jag smyger runt hörnet för att få syn på vad skatparet så högljutt skäller på i buskarna. De ger inte ett ljud från sig.
11.
Till tallen sa jag: “Ett av mina skarpaste, mest upphetsande doftminnen är när jag som barn mitt i snövintern lekte i stora drivor av avverkad tall.” Och tallen svarade: “Men de var nedhuggna.”
12.
På slutet av en mycket lång, tomhänt svamppromenad hittar jag plötsligt ett hav av rödgul trumpetsvamp, vajande klasar av långa svampar på tuvor av mossa i en meanderkrök av ån. Men det var mycket nära hem. Året därpå var marken förstörd av skogsmaskiner.
13.
Redan när vi kommer över krönet får vi på långt håll syn på den ensamma stenen som sticker upp som ett svart tecken i snön, högt uppe på höjden på andra sidan dalen. Den är markör för rörelserna över backlandskapet Den tecknar historia och dramatiska händelser i urtid. Vi går ned i dalen och stretar sedan upp till den. Framme vid den stannar vi upp, vänder oss om och granskar våra spår. Vi tar av oss ryggsäckarna, lutar oss mot stenen och omfamnar den från varsitt håll. Jag trycker läpparna försiktigt mot dess gråsvarta, skrovliga yta, och låter för ett ögonblick min tunga vidröra dess kalla yta.
14.
Intill där vi bodde då fanns det en bokskog. Jag gick bara ut genom trädgårdsgrinden, över en liten åkerlapp, genom en trädridå, en övergiven fruktträdgård och ytterligare en trädridå, så var jag framme. Jag var bara fem år då. Jag visste att jag stod i tempelsalar, en kyrkas rum, utan att jag hade upplevt detta tidigare. Trots att jag bara betraktade detta, stum, förstod jag att salarna här mätte upp människans rymd. Utan att begripa innebörden hördes tydligt den röst som sa så här stor är människan.
15.
En gång när jag var barn cyklade jag en vinterdag efter skolan långt bort till ett grustag. Där fanns en grotta jag fått syn på genom fönstret i skoltaxibilen, och som jag fått för mig att jag måste undersöka. Det var mycket kallt och jag blev mycket frusen. När jag cyklade hemåt trodde jag inte att jag skulle klara mig levande. När jag kom hem fann jag min mor ensam på toaletten, gråtande framför spegeln. Senare det året flyttade vi därifrån.
16.
Jag dricker ett glas med vatten som stått orört i flera veckor. Vattnet är rumsvarmt, på ytan täckt av små, viktlösa skräp som fallit ned ur rummet under dagar och nätter. Vattnet är helt smaklöst och saknar konsistens, som om det genom denna glömska också förlorats ut ur tiden. Jag sväljer det i tydliga, distinkta klunkar, till dess glaset är tömt.
17.
Som 5-åring upptäckte jag en gång en övergiven mosse, en åker och en smal skogsridå hemifrån. På mossen hade det långt tidigare förekommit brytning av torv, och torkställningarna av grå, handhuggna slanor låg kvar i räta rader, förfallna, fallna, och här och var fortfarande kopplade till varandra till en upprest gest. Det var första gången jag mötte människans ruiner, och också då förstod att de var resterna efter verksamheter långt bort, i en annan tid; ett annat regelverk.
18.
Lysmasken har krupit upp på ett blad några centimeter över marken i gräsbacken bredvid garaget. Dess ljushorn ljuder i mörkret i stadig ton, blåser till varelser som söker sitt liv endast om natten.
19.
En sen vintereftermiddag lösgör vinden ett bruntorkat blad ur en ek i trädraden utmed Flodahusvägen. Det rusar ned på vägen framför bilen, snurrar där några ögonblick, far upp på vindrutan och fastnar flaxande under torkararmen, innan det strax igen lossnar, och försvinner.
20.
Jag lärde mig vagga mig själv till sömns, genom rytmiska kast fram och tillbaka med huvudet, kroppen och benen, som fick vaggan att gunga fram och tillbaka, allt snabbare i den lagrade rörelsen. Den vaggan bars sedan av min kropp med mig genom livet, nu som tröst.
21.
Den vårvinterkväll då den monotona kylan till sist släpper greppet, lyfter en ton, och snön börjar frigöra sin längtan tillbaka till himlen: späckar rymden med partiklar som på en gång trycker tillvaron samman, och öppnar den mot bortom allt känt.
22.
Allt är omöjligt nu.
Dimman sjunger: “Å ve, vi kan inget se.”
Livet har upphört.
Dimman sjunger: “Vi sjunger inte mer, synen har brustit.”
Det är slut.
Dimman sjunger: “Vi är förstelnade. Ögonen är förlorade.”
23.
Ur den under flera veckor molntäckta vinterhimlen lyckas den ändå utvinna tillräckligt strålvärme för att till sist spricka fram ur snötäcket som svartnat frö.
24.
Under den långsamma snösmältningen avslöjar kattens tassavtryck storhetsvansinniga drömmar: Räv, Lo, Snöleopard…
25.
Stenen: “Prepositionerna är vårt språk. Ur deras trevande tentakler sjunger vårt tal.”
26.
Den här tystnaden går inte att efterlikna.
27.
I vitmossan på bergets sluttning staplade jag små stenar och grenar till en liten rektangel. Innanför dessa murar placerade jag alla nyckelpigor jag hittade runt omkring mig. De vandrade obehindrat fram och åter över gränserna. Jag skapade ett hem åt dem, som de ratade.
28.
Spånet från motorsågens tuggande i stocken blandar sig med snön till knytnävsstora klumpar, i uppblandade färger från beige över rosa till rödbrunt, ett slags ljust blodig, aptitlig granfärs.
29.
I skymningen djupt inne i de svårforcerade snåren invid en länge sedan fallen gran försökte jag klara mig förbi det överraskande hällregnets obeveklighet genom att klä av mig naken, stoppa ned alla plagg, plånbok och telefon i en plastpåse inne i ryggsäcken, och försluta den noga. En mink kom rusande förbi mina stövlar i hög fart, utan att lägga märke till mig.
30.
När jag tidigt på vårvintern bedrog mig mig själv genom att köpa en påse färskpotatis från Frankrike, fann jag knölarna i påsen här och var överdragna av en sällsamt främmande jord: klumpar av fet, ljusbrun, skiktad jord som smulades sönder mellan mina fingrar. Gripen av detta fynd frågade jag: Hur ska den klara sig nu i främmande land, vad ska den känna?
31.
När jag börjar en skogspromenad tidigt på morgonen plockar jag upp en lustigt formad, alldeles slät sten från marken. Jag bär den i handen hela dagen som en vän, innan jag sedan sent på eftermiddagen, på en helt annan plats i landskapet, slänger den ifrån mig, djupt in i snåren.
32.
Skum, bubblor i bäckarnas krökar, vid nedfallna stockar, mot stenarna… Molekylers cirkuskonster, storhetsvansinnigt.
33.
Jag försöker koppla samman två metallgrindar. Det är tre minusgrader, det snöar och blåser. Jag är redan frusen, jag måste ta av handskarna och arbeta med bara händer för att få grepp om låshasparna. Kylan i mina händer är fruktansvärd, den är outhärdlig. Jag stirrar på de stumma metallstängerna. Den här smärtan är ofattbar, den värker som ett slag djupt in i benet, som om jag var alltigenom smärta. Jag har aldrig upplevt en kyla så fientlig, så oresonlig, stum, ond.
34.
Till advent skar jag ned en knotig gren ur en av de gamla syrenerna: tumstjock och bevuxen av bitterlav och någon grön algväxt, knotig, full av kvistar som böjde sig hit och dit och trasslade in sig i varandra som en härva av krockande viljor. Jag klippte ned den med sekatören, renodlade dess linjer, tog bort döda och underliga kvistar. I ytterändarna av grenen fäste jag vardera änden av en bit fint bomullssnöre till en enkel upphängningsanordning. Jag sprejade den med konstgjord snö, hängde den på en spik på väggen i hallen, och lindade sedan en ljusslinga fram och tillbaka över grenarna.
35.
Vinterståndarna på den snötäckta gräsmarken tecknar skissartat bilden av ett tidigare bebott samhälles ruiner, där endast de stelnade rörelserna kvarstår, orörliga trots stråets oupphörliga, ryckiga knyckanden, likt skuggresterna av människornas viftanden.
36.
När jag lägger mig ned i löven och mossan, sträcker ut mig och låter mig sjunka till markens botten… Det är för att påkalla stenarnas uppmärksamhet, för att få dem att tala. De tiger. Det är inte av oförmåga eller nonchalans. För dem är jag blott ett hastigt bloss på himlen.
37.
Den luftfyllda plastpåsen rullar sakta i vinden över betesmarken, genomskinlig som en öronmanet drömmande om Österhavet. På dess väg väntar bottnarnas vrak: räcken, alträd, järnvägsbankar; i söder den uråldriga ravin som undervattensforskarna kallar Julebodagraven.
38.
Till sist en sen eftermiddag efter veckor av blåst och plusgrader ger plötsligt isflaken upp: de tappar sin glans, släpper lös sin fångna kärna, och blir liggande som enorma sjok av ruttnande hud ovanpå gräsmarkerna.
39.
Det hörs ett märkligt smatter från en av de självsådda tallarna på de gamla odlingsmarkerna alldeles ovanför den rivna byn Kyrkokullen, högt och distinkt. Det är en papperstunn barkflaga som lossnat från en gren, och blivit fasthållen tvärsöver mitten av en liten bristning i trädets bark, på samma sätt som de puttesmällor jag hade på cykelns framhjul när jag var barn, för att framkalla hiskeligt oljud runt min framfart, som om min cykel varit försedd med hemlig motor. I vinden kommer barkflagan i rörelse upp och ned, och piskar sin gren med ett knäppande ljud. När jag nyfiket skyndar mig dit för att undersöka det upphetsande ljudet närmare stillnar plötsligt vinden.
40.
Stenarna växer, (…)
(Linné: Systema Naturae, Observationer…, 15. Översättning Bertil Aldén)
41.
På vägen ned till brevlådan en tidig morgon slår två torra lönnlöv från i fjol följe med mig, strax bakom mig på var sin sida av vägen. Sedan försvinner de plötsligt.
42.
När jag var barn fäste jag mig vissa gånger djupt för öppningar, glipor, stråk av odlad mark, som överraskande dök upp likt schakt i en annars kompakt och högrest skog, där min familj åkte hit eller dit i bilen, på semestrar, helgutflykter, stormarknadsbesök. Under den korta tidsrymd denna kanal var synlig hann jag fyllas av en oförklarligt stark dröm om att få besöka den, vandra upp i den, vistas där. Det var som om jag under ett ögonblick oförtjänt lyckats skåda ett dolt paradis, lika underbart och på samma gång förgörande som Jättens trädgård. Jag tänkte sedan ofta på dessa platser, besökte dem i minnet, längtade efter att jag skulle få komma dit i verkligheten, som om jag i själva verket satt drömmande böjd över en oskattbar bok fylld av illustrerade berättelser från magiska platser i fjärran. De försvann inte ur minnet. Jag tänker fortfarande på dem då och då men jag har glömt var de låg.
43.
Kastanjens framsprickande löv skapar plötsligt vibrerande skuggor över stengården och de vitkalkade väggarna, så vackert, levande, darrande mystiskt.
44.
Upphängt på en spik uppe i takhöjd på väggen i ett av uthusen hittar jag ett svartlackerat metallföremål. Det är en rund platta med ett cirkelformat hål i mitten. Ovanför hålet ett litet välvt tak, och under det en krok, som för att hänga något där. Jag tar ned det från spiken, vänder och vrider på det. Jag har aldrig sett det förut. Dess yta glänser blankt och upphetsande, trots att ingen rört den svarta lacken på femton år. När jag studerat det en stund hänger jag tillbaka det på spiken, litet dröjande först, och sedan, så snart jag släppt det, med den gest som vill säga: Se där, där hänger du ordentligt bra, och det är jag som har hängt upp dig där, avsiktligt.
45.
Jag blir stående spänt stilla inför ljudet och försöker förstå vad det är som låter. Är det en motorsåg som tjuter långt borta i oran. Är det ljudet av livfulla människoröster som färdas över kullarna i den disiga kvällssolen. Är det motorcyklar ännu i fjärran som sakta närmar sig. Är det en humla alldeles här invid väggen som yrvaken försöker komma ihåg vad detta handlar om.
46.
Efter det första nästan omärkliga regnet på månader ser jag hur träden, buskarna, gräset och blomstren pirrar av livsupphetsning. Femtio millimeter senare ser jag hur växtligheten står helt stilla i kvällen med tung, inåtvänd blick, som mätt boskap.
47.
Trädraden på höjden ovanför den gamla markvägen är ikväll målad av amatörmålare: Den är satt upp på duken mer som förevisning av vad paletten kan erbjuda, än som försök att skildra ett ögonblick av magisk vårkväll. Vart och ett träd är gestaltat i olika grälla färger som alla ligger precis en halvton fel: det liknar en underlig spökmaskerad iförd länge sedan avlagda tyger.
48.
Till sist är dagen stilla. De tjutande ljuden tonar ut, som om den tjocka dimman till sist tvingats skingra sig. Boskapen vaggar sin betesgång mot natten, alldeles i det tvetydiga ögonblicket mellan hetsigt begär och avdomnad mättnad. Långt in i markerna skriker ett lamm i sin egen påhittade upphetsning. För en mycket kort, närmast omärklig stund bryter kvällsbrisen lövens stillhet. Från stranden vågornas dystra sång om vinden som ridit havet utan avbrott i fyra dygn.
49.
En stor granitsten tumlar ned från muren, studsar upp i en kort luftbana, och landar sedan på en än större sten. Det smäller till i mötet, några gnistor slår ut, och en vit, stickande rök stiger upp, svavlad och samtidigt obeskrivligt upphetsande. Det är länge erfarna ljud och lukter.
50.
När en sparv under snabbt, ivrigt flaxande likt en massiv, målmedveten helikopter lyfter ur syrenbuskarna som väger ut över den lilla, stensatta dammen med sin stilla, öppnade spegel, lösgörs från de regntunga bladen en sky av stora droppar, vilka ett ögonblick senare slår ned i vattnet som en skur av små stenar, kastade av en hand vars närvaro jag, överraskande, först då efterlyser.
51.
Fylld av skam när jag till sist mycket sent stänger dörren mot den i den alldeles ljumma, svarta kvällen, undrar jag med vilket personligt pronomen natten kommer benämna sig själv när den strax skall förebrå mig detta fega svek.
52.
I den gula villan på Timmervägen sörjde jag under somrarna för små svarta, kringirrande myror, som bodde i skarvarna mellan skifferplattorna på altanen, ängsliga och melankoliska. De fick små kaksmulor och ibland en nypa strösocker.
53.
Jag känner dess närvaro invid mig i det ogenomträngliga mörkret. Vi vidrör aldrig varandra. När jag i denna intensiva ödslighet andäktigt öppnar munnen för att ge hörseln skärpa, faller jag hjälplöst ned i tystnadens bottenlösa resonanskammare.
54.
… men om i övriga fall någon har dödats genom att han har stött emot något föremål eller detta har fallit ner på honom, skall den anhörige insätta den närmaste grannen till domare däröver, för att så bli fri från skuld både för egen och hela sin släkts del, och det skyldiga föremålet skall föras över gränsen, …
(Platon: Lagarna, IX. Tolkning Claes Lindskog)
55.
Den sedan länge trädbevuxna åkermarken klyvs överraskande av huggormens sicksack-band. Över dess vassa horisont speglas pojkens gröna himmel i mannens gröna vatten. Vidders skräck blandas med hedarnas nedbrända ljungfält.
56.
Det rektangulära åkerbladet hålls på plats av åns muntert smidda gångjärn. När leden brister lossar bladet. Övergiven möda ur århundraden blottläggs.
57.
Stenskvättan sträcker sin ivriga sträng för mig, för kråkans ögonvrå, katternas blixt, vindens prassel i lönnen, regnets stänk på muren, allts hot.
58.
I gräset under den rostiga pinnharven tänder lysmasken sitt ljudlösa lyshorn. Stjärnhimlen rister till. Dess befälhavare ogillar nattlig uppståndelse. Med en närmast omärklig rörelse rättar de ordningen.
59.
Flocken vänder sig till mörkret som driver in från havet:
– Ger du gräset av din sälta?
Till sandåsens rygg:
– Driver du vinden över mig inatt?
Till ismassan som vandrar åt norr:
– Ger du mig vågens dal där jag kan sänka blicken?
60.
När jag var tolv år simmade jag från Finland mot ryska gränsen. Sjön var mörk och ljummen i kvällen. Vattnet låg alldeles stilla, och höjde sig i en glänsande våg över mina händer och armar. Jag simmade mot gränsen i mitten av sjön. Vattnet var mörkt. Skogen på andra sidan stod redan i skugga. Där var min historia också, ödelagd sedan tidigare. Det de sörjde djupast var gravarna, som de tvingades lämna kvar.
61.
Syrsans spel i den mörka kvällen sammanfogar revorna i hörselns hud. I dessa försoningens sömmar vilar dess ryktbarhet.
62.
Jag försöker undvika intransitiva verb. De uppmuntrar tingens frånvändhet.
63.
När det är min tur att kasta missar jag grovt. Stenen undviker att delta i uppsluppna nöjen. Jag slingrar mig förbi varje förväntan att försöka triumfera i umgänge. Två sinnelag samverkar för att tvinga mig leta i buskarna sent in på kvällen.
64.
Jag spionerar hela eftermiddan på solen och smyger runt hörnet först i det ögonblick den givit upp, och rört sig åt andra hållet. Stursk avvisar jag det bländande ljuset. Medan solen översvämmar klotet med sina förtjänster, endast viskar skuggorna tyst i rymdens öra om rörelserna hos varje sak.
65.
Sparvhöken agnar med sin vassa skugga. Inuti solljuset blänker av och till den spända linan. Bottnarna rörs upp i skrikande virvlar. Meddela alla indrivare att jag har betalat! Det lätta leende som spelar över mina slutna läppar är i själva verket ärret efter såar av bitter sorg.
66.
I Kirkkosilta gick vi över vägen och in över betesmarken till skogsbrynet där det växte smultron. Vi plockade smultronen och trädde dem på strån. Jag kände vördnad för de kostigar som styrde våra steg över det betade gräset. De var breda nog för en barnfot, den ena nedsatt i samma spår framför den andra. Stigarna tecknade ett sammansatt mönster över fältet, styrt av uråldriga lagar fästade i långt djupare sammanhang än den bäste stadsplanerare någonsin kan hoppas kunna förmå ana.
67.
Jag avstår samlandet av stenar. Jag vill inte skölja dem med frätande adjektiv. Stenen avstår sin rodnad över människans högfärd. Sjung din dova sång, duva! Dröm dina ömma drömmar om natronsjöarna, de som förstenar allt.
68.
Veteaxet inte som en försumbar del av skörden i utkanten av åkern, men som väktaren över en kommande ätt. “Och vem har givit dig tillstånd att stå här och klottra i din anteckningsbok!”
69.
Katten petar förstrött på paddan några gånger. Paddan är orubblig i sin orörlighet. Katten går sin väg. Dessa som endast har instinkter för blodets metaforer.
70.
Det kolsvarta ovädrets vassa stäv glider in över gården som ett spökskepp mot den ljusa natthimlen. Månen i öster vinklar ned sin persienn en grad. Håll åskan tätt intill kroppen i natt! När dagen anländer ska vi bruka skräcken till att vräka undan allt som oroar.
71.
På mina marker sprang oförklarligt bäckar upp, ur de underjordiska ådrorna.
Vilka jungfrur har jag dödat? När hände det? Vilken var den väg de vandrade i ögonblicket då jag mötte dem?
Hur kunde jag vara alldeles döv för min rösts läte? – Och vattnet jag kan dricka, groda.
72.
Glöm mig inte sekelvida kastanj
Jag var här en kort stund
Jag städade under dig på somrarna
Jag räfsade dina löv om höstarna
Jag gav fåglarna mat under dina grenar
Jag spelade musik i alla ackord
Det är jag som skriver dessa rader
i ett block av märket Moleskine
73.
Fladdermusen sveper förbi tätt intill mitt huvud. Dess vinges luftdrag nuddar vid min kind. Under nattens lopp surrar den sitt tysta nät runt gårdens byggnader. Där fastnar nattfjärilen som irrar efter frihetens guldglödande port, liksom mina ibland alltför kaotiska drömmar. Om de hittade vägen ut skulle de kunna göra skada, som inte gick att återkalla.
74.
Varför lossade du då inte, förbannade stjärna, ur ditt fäste!
75.
När jag ska lägga mig stannar jag upp på tröskeln till sovrummet, tänder taklampan en gång och kontrollerar att sängen står där jag förväntar mig. Jag släcker och skyndar fram över golvet till dess jag får fatt i sängens gavel i mörkret, rädd för att den ska ha hunnit rusa i förväg in bland drömmens alligatorer.
76.
Isens mossjord räknar ned utefter sin nedbrytningstid. Potatisen stirrar oförskräckt framåt i den mörka tunneln. “Vi kommer klara det!”
77.
Hala flaggan i kvällningen, lägg den utbredd över marken. Sitt vid den där det mörknar och natthimlen med sina oräkneliga stjärnor öppnar sin vidd.
78.
Fuktskadade böcker mottages. Betalning endast i sorgens statslösa valuta.
79.
Jag möter heden med nedböjt huvud och halvt slutna ögonlock. Redan har alltför många stirrande erövrare granskat dess horisonter med skottfältets måttstock.
80.
Rådfråga inte paddan om vägen. Dess karta har inga tecken. Där är stenlagt nu. Platsen den söker innesluter natthimlen, ävenså dess vagt glimmande bild i källan.
81.
Rallate stensprutande drake, du fick käften tilltäppt! Ur strupen sticker dina kalla hexagona gaddar drömmande om heta lavaströmmar. Munnen är min tidtagare. I det ögonblick spyorna byts mot järnmättad blodsmak vet jag vad klockan är slagen.
82.
Finkars och sparvars styrsellösa flockar struttar bland födan från de stora trädens frukter där de fallit ned över vägarna i lövfällningen, som om de var de löv som lyfter och landar i den lätta fartvinden.
83.
Jag förväntar mig ett vatten här, på höger hand nere i dalgången, dolt i bandet av alar, sly av ask, aspar, och de jättelika ruinerna av mycket gamla tallar, döda av brist på ljus och rymd runt kronorna.
84.
Daggen avslöjar spindelvävarnas silvertrådar spunna över alla avstånd. Strå binds till strå, träd till träd. Jag spränger målsnöret med ansiktet. Tårarna över mina kinder räknar sorgen över den rymd som stängs härvid.
85.
På åsens svarta egg sitter kaninen stilla inuti sin siluett. På åkermarken invid ån sitter hägern försjunken i sin alltför grå gestalt. Ge mig ikväll kraften att besinna dessa oavgjorda ögonblick.
86.
Sprick nu inte i natt i din svullna högfärd! Vi intar ditt ljus intravenöst, i skydd under dina diskreta skuggor. Vi drömmer om nattvarelsernas förtvivlade kärlek, minns dem sedan.
87.
Mullvadssyrsan i sin olösta motsägelse. För vem kan du spela, i natt, detta ögonblick? För underjordens varelser, för nådens?
88.
Tinget som inte talar. Kyssen är formad som en ring, stiftande det förbund som inte kan upplösas.
89.
Månljuset har skurit scenen med skalpell. Varje del är millimeterpassad. Det är en bild ännu inte klar, nu endast väl förberedd för morgondagens sprakande kabaré!
90.
Tranorna bryter sitt sträck, vänder in i cirklande spiral, stiger i uppvinden för att vinna höjd, upprört skränande åt varandra. I detta kakofoniska sammanträde grälar de åt alla väderstreck: om frosten som jagar dem; om våren vars öde är ovisst.
91.
Ett korn faller på betonggolvet från en springa i taket. Jag räknar åren på ögonblickens radband. Jag ristar ett streck i huden för varje dygn. En dag kommer vi ställa till en fest, för att minnas de otåliga.
92.
Måne, jag drömmer att få leva så länge att din envetna kraft till sist drar ut mitt hjärta ur bröstkorgen, nu perfekt format som djuprött ägg. När din veka handled förlorar greppet faller det i marken, uppgår i jorden som bultande gadd.
93.
De kallas för hedarna, liggande invid varandra som lappar, vissa hopfogade av djupgrönt band, vissa av trådar i silver och i brunt, bestämt av om ytorna möts i brott uppe på höjderna, eller i vecken djupt nere i sänkornas bottnar.
94.
Dagen förtärs av ältandet av bataljerna i nattens dröm. De människor jag träffar är pappfigurer bredvid påtagligheten hos de iskalla nattvarelser som under dagen förföljer mig varje minut.
95.
Stenen är ömt buren av det levande bärets namn, skyddas bäst av dess söta, saftiga kött.
96.
Landskapet föröds av döda kratrar, platser jag inte vågar beträda mer sedan de förgiftats av minnen ur möten med de mörkaste nederlag. I de oräkneliga bisarra omvägarna sväller tiden generöst. Kom! Var levande med mig först i rymlingens suddiga, riktningslösa periferi…
97.
I decemberskymningen plockar jag det röda äpplet från trädet, omgivet av gröna blad. Frukten är lika kall som natten den ska möta; skalet glänser av fukt. Allt är opassande. Köttets smak ligger djupt dold under dess kyla.
98.
Det omärkliga regnet fyller långsamt urhavets stelnade böljeslag. Vågornas vatten återser sin strand. I droppens lins tänds osedda färger.
99.
I det ögonblick jag överraskande tappar fotfästet och glider ned i den kalla, strömmande forsen, faller jag över en 5-åring med häftig andning och stövelskaften fulla av vatten.
100.
Stenen överlevde sorgen.
Den vältes senare.