Category: x punkter vid tingens ansikten

501.
Jag vattnade stenarna. I den stilla, långa väntan på regn hopades rörelsernas skuggor. Stenarnas yta fläckades av träcket från fåglar och insekter, av sand och jord burna av den heta vinden, av vissnade löv och frön som fallit ned, torkat ut, och mindes sig i rundlar i grå och bruna toner. Stenarna fröjdade sig under vattenbegjutningen. De stötte mot varandras skuldror. De fällde ut sina mest lättsinniga färger, sidengrå, bleksvart, ockra. Den disiga, soltyngda himlen stelnade. Allt omkring – gräset, träden, svalor och ärlor, bin och flugor och humlor och gräshopporna – var stilla i väntan, lystrande till detta.

502.
Havets vågor dånar in över stranden i den tysta, månbelysta natten. Ingen vind har varit. Havet: “Också jag har drömmar. Också jag har minnen”. 

503.
När jag stiger ut på gården är där två kors, skilda från varandra i femton graders vinkel, på var sida av kastanjens tjocka, stumma stam, tända av ljuset från den arbetslampa vi alltid brukar släcka när bestyren med middan är avklarade, som skuggor av den övre delen av fönstrens spröjsar, snarare än platt utlagda över gårdens stenar nu formande en välvd byggnad med ett högt fönster på var sida om en pelare, strålande bägge sina rum skurna ur tillfälliga ramar.

504.
Då såg jag hur mamma i sin ljusa sommarklädnad i ett avbrott mellan regnbyarna på väg upp till affären kämpade mot de hårda vindarna, med händerna hårt knutna runt rollatorns handtag, böjd framåt med huvudet sänkt, och det lätta, vita håret flaxande fram och tillbaka som en otyglad schal, omärkligt glidande hit och dit över de glatta asfaltytorna likt en alltför lätt båt ohanterlig i de starka krafterna, lättande några centimeter från marken, någon decimeter, sedan svävande allt stadigare allt högre upp, styrande färden med rollatorns handtag, med de fria benen sprattlande under sig som propellrar, plötsligt i flykt upp över nya kyrkogårdens högra träd, över backen till den gamla, också över kyrkans torn, och därpå bort över byn med dess flaggstänger och rykande skorstenar, i ett slags behärskad tidsnöd ivrigt kastande huvudet hit och dit som om hon trots de djupt nedfallna ögonlocken ändå genom ett slags kisande ögons sylvassa skärpa kunde avsöka horisonten, trädridåerna, backarna med sina hedar bevuxna av enar, efter porten till glömda sekels skikt, med utplånade trakter, bergskedjor av uttorkad tid, där någonstans fortfarande den skrumpna änden sticker upp av den skrynklade lina som fäster i det lilla hus, med jordgolv och öppen eldstad, långt iväg, i en skog med höga granar och skogsmyrors stora stackar, där hennes livs varmaste drömmar om framtiden, varje dag, genom ett helt liv, har utspelat sig.

505.
Den här kompakta, overkliga – pressande – , – skrämmande – tystnaden i den svarta augustinatten kan ändå inte dölja dånet av läpparnas gnissel när de kniper runt cigarettfiltrets plast, svalgets kluckande ljud när det sväljer saliven ur munnen, fotens förflyttning ett steg åt sidan för att återvinna balansen; ljudet av ett löv som lossnar ur lönnen och faller några grenar nedåt.

506.
Månen är full i öster, stående ljudlös i mycket långsam stigning, stum, mot klar himmel, ovan skjutfältets bankande, smattrande, smällande, svischande, vinande, oberörd och trygg i sin roll, vällande sitt varma ljus över allt här hos oss, som en blinkning av samförstånd igenom ett rasande oväder.

507.
Den rosens knopp stiger fram i oxblodsrött skal. Efter ankomsten öppnar den sina kronblad i ljust rosa, smekande runt omgivningens alla kanter och hörn med sin försiktiga önskan om vars och ens möjlighet till tacksamhet, och försoning, erhållande blygsam glädje till svar.

508.
När skogarna väster om oss höggs ned som en frukt av reservatsbildningarna översvämmades trädgården av uppslag av grundvatten som fann sig vara oönskat; senare hela gräsvallen. Hästarna stod i sitt hus till skydd mot solen i vatten över hovarna. Jag vandrade över markernas höga gräs i stövlar med en stav i handen. Jag stack den i jorden framför mig för att bedöma det kommande steget. Jag lät den dagens orealistiska drömmar översvämma mitt verklighetssinne till en höjd där livets realiteter saknade inflytande över möjligheterna. Jag vände vattnets överraskande ankomst till räddning: Inte syndafloden, omvänt den lustgård där allt och alla kunde födas och frodas, utan oro för dessa ändlösa torrperioder. Endast skuggor fattas.

509.
När jag stiger ut på trappan i den svarta augustinatten hör jag ett ljud från loglängans gavel, alldeles inpå. Jag är van vid det. Jag orkar inte bry mig. Det kan vara en katt, en råtta, en mård, vad vet jag. Någon som ska mörda mig och blev oförsiktig i upphetsningen över att få syn på offret tidigare än planerat. Mörda mig gärna, men se för helvete till att ni inte skramlar i snickarboden så här sent på kvällen!

510.
Jag gick fram mot ytterdörrens trappa, steg upp på det första steget men missade sedan med andra foten det andra. Kroppens förvirring fick mig att utan alternativ trilla bakåt, ut över gårdens stenar. Istället för att falla handlöst vek jag ihop mig något, och rullade sedan kroppen ned över gården med först fötterna, sedan underbenen, knäna, låren, och till sist den krumma ryggen, i ett slags gungstolsrörelse. Jag stannade stilla på sidan med huvudet upplyft och armarna tryckta utmed sidorna. Istället för att känna glädje över att så smidigt ha undvikit alla slags skador, blev jag länge kvar orörlig i den krökta ställningen, med huvudet fortfarande lyft från marken utan stöd, fylld av den svarta bitterheten över hur slumpens karnevaliska fantasi alltid står beredd att trasa sönder vardagens trofasta enkla mening.

511.
I den kalla, alltför stadigt hårda vinden rusande lågt under det högt placerade, glesa täcket av grå, märkligt långsamma moln – de hemskaste dagarna stäms av denna kalla hemlöshet, stumheten hos allting där det vägrar öppna sig, liksom hade synapserna vissnat: att plötsligt vara förskjuten, oförklarat, från varje träd, blomma, buske, sten, horisont… skräp – allt här, avvisande varje försök att fästa vid tingen.

512.
När vi bara just precis anade kvällningen släppte vi dagen där vi stod, lät försiktigt spadar, plikter, planer, kvastar glida ur händerna, skramlande ned till stengårdens grå vatten, vände oss sakta om och vadade med långsamma steg åt öster in i den allt mörkare augustinattens stilla bukt, till ett väntande flagglöst skepp redo föra oss ut genom det släckta landskapet översvämmat av obestämda ljud, sällsamma dofter; ljudlösa, osynliga varelsers på en gång skrämmande och upphetsande smekningar över kinderna och de bara armarna.

513.
Vi gick ut tidigt. Vi valde den gamla vägen över stenbron vid bränneriet. Det var tomt ute. Landsvägen var tom på trafik. En stor ask hade fallit över ån och bildat ett dämme. Det brusande vattnet tvingades upp över jordtungan i åns krök. Vid allmänningen stannade vi och provsmakade vita sommaräpplen. I min barndoms trädgård fanns också ett stort gråpäronträd. Där inredde jag i hjärtat för första gången ett hem för mig fästat helt och hållet endast i omgivningens linjer. En gång när jag gick förbi dammen utanför staketet låg där några borttappade, skära plastgrisar på marken. När jag glad lyfte upp en av dem var den mjuk och rörde på sig mellan min tumme och mitt pekfinger, med slutna ögon. Min flock av minnen vägleder min fots steg där vi irrar runt på måfå i buskagen under bokträdens kronor. Ibland samlar sig dåtidens fylliga skikt tätare runt min kropp. Ibland lämnar de mig övergiven, likt en bortförd hänvisad till en helt okänd omgivning. I skogsbrynet öppnade sig ljungheden ned mot havet. Den har funnits här länge. Vid stranden i skymningen möter vi en man som gråter. Han sörjer den försvunna by där hans föräldrar levde som unga. Vi kan inte trösta honom. Långt utanför bukten lyser lanternorna från ett skepp långsamt stävande norrut.

514.
Jag oroar mig inte för att dö. Jag ser fram mot det. Det enda jag skulle sakna är detta att vara i det intensiva ögonblicket, en mikrosekund förskjutet, ändå så levande, så upphetsande, överväldigande, likt en skugga ivrigt rusande efter en människa skuttande hit och dit på sin väg uppför ett grustags branta, rörliga brant.

515.
Redan innan den stiger över horisontlinjen kallar fullmånen upp vattnet ur vallens lägre liggande partier, förvirrat samlande sig till täta, stillastående sjok, helt och hållet döljande träden, bäcken, åravinen, husen borta i Brostorp, hästarna betande i lugn och ro någonstans på markerna. De vita rösterna som viskar till varandra: Vi kan inte hjälpa till med detta.

516.
I den alltför ljumma, mjuka augustikvällen, i det mycket snart helt försvunna ljuset, där bara några tunna stråk av dag återstår, fylld av syrsors och motorers vaga väsnande, med för många egendomliga röster lössläppta i den stora omnejden: djur nere i åravinen med skrik som om de släppte livet till, stora fåglar som skriker olyckligt bortifrån oran, människor som med låga röster samtalar intimt under promenaden på banvallen, sorlet från ett sällskap i trivsamt umgänge i en villaträdgård uppe i byn – hur alla dessa läten stampar alldeles tätt inpå min öronsnäcka, så nära att jag kunde vidröra dem, med varje ord, varje tonfall, minsta uns av glädje eller sorg eller olycka eller fasa så exakt och tydligt formulerat att jag skulle kunna återge varje stavelse ordagrant; men meningen undslipper mig.

517.
Mamma bokför i lyckligt tvång mycket noggrant de järtecken som tillsammans drastiskt bekräftar hennes död innan onsdag. Björken nyligen planterad på gräsmattan utanför hennes lägenhet vissnar i vårens hetta utan att visa framtidstro. Hennes grannes tanklösa hyllning inför födelsedagen framräckt i formen av en kruka fylld med svart jord med en ramslöks vita blomma i mitten, kantad av svarta fjädrar efter en kråkfågel som fått släppa livet till. Den massiva, outplånliga värken som överväldigar i fötterna, vader, knän, låren, i muskler och ben, av tyngden av alla dessa minnen ur snart ett sekels dagar följande en efter en annan. Tidens oavbrutna brus vittnande om hennes fortsatta närvaro här, just nu, i detta ögonblick, tvingad till samma vanor, samma sysslor, samma plikter, dag efter dag. Inga anteckningar kan påverka sannolikhetens oförutsägbarhet.

518.

401.
Sannskyldiga bumerang, trotsande alla regler, slungad i natten av ingen, till ingen mening, med det aggressivt olyckliga skriet skärande genom det kompakta, plötsligt ljudlösa mörkret, förnärmande allt.

402.
Två rinnande vatten möts och slår in i varandra. Det ena från sjöarna i sydost i sin breda, grunda fåra klart mellan enstaka fall här och var flytande lugnt, långsamt, inåtvänt självsäkert oberört i sin färd mot havet. Det andra ur flödena i de högre belägna skogarna i öster med det grumliga vattnet färgat av rostpartiklar ur skogens humus, brusande, forsande över grusbottnarna, mellan stenblocken, utför sluttningar och fall. Stötande in i varandra som två rinnande vatten som möts och slår in i varandra tumlande famnande varandra i cirklar och spiralformer mellan bankarna, det ena blankt och långsamt, det andra mörkt och frustande, likt två fientliga väsen som plötsligt och oväntat stöter ihop, återfinner släktskapet, återser varandra, blandas gradvis, går upp i varandra nu till ett vatten något mörkare, något stridare, tryggt i sin väg mot havet.

403.
Två ungar växte till bleka grodor över sommaren under locket till dagvattenbrunnens djupa rör i källartrappans botten, till sist efter månaders väntan genom lyftkraften i skyfallets häftigt inströmmande vatten uppstigna förvånade över brunnskanten, med blinkande, bländade ögon betraktande källartrappans grå, höga murar.

404.
Havets dån i den tysta natten i vågornas möte med stranden dagar efter stormen. Det är tidens skugga. Skriften är tingens skugga. Ting ristar sig i mig, framåtlutade mot glömskan oavbrutet forsande ur framtidens kraftiga ström.

405.
Det lätta regnet sjunger i de svarta taken när de lätta vindbyarna drar tunna skurar fram över plåtarna. Vattnet älskar takens ränndalar. Så lätt det gjuter åar av dropparna. Se så lojt långsamt de feta åarna flyter självupptaget över det platta landskapet mot havet. Lev i sorgen över att var och en levande gestalt bidrar ändligt till ändliga släkten, skyldiga vattnets eviga cirkelrörelse, i förbund med saltet. Hjälp till! Bränn alla hus i skydd av den molnfria dagens skarpa solljus.

406.
Stormen slår efter oss med sin långa svans, missnöjd över vindstyrkans och blixtarnas ringa verkan. Jag rör mig försiktigt. Mitt liv framträder ändå bara i släpljus, som svaga ränder avsatta i landskapet där jag irrat fram. Min skrift skriver inget. Mitt liv kan inte berättas ty det saknar handling – kvarlämnat, kringstrött, utspritt som nedfallet över kontinenten av aska ur en vulkan kokande i ishavet.

407.
Under det starka ljuset från de höga lyktstolparna drar ett tunt regn i de starka vindarna som ett tunt, skimrande vitt flor över himlen. Det är ett segel utan skepp som inte låter sig surras vid stenkajernas pollare: Vimpel förkunnande segrar i de ändlösa striderna.

408.
Den stora sedan länge döda eken står kvar vid korsvägen i sin frusna gestalt, berövad grenarnas svepande rörelser fyllda med kaskader av styva löv, barkens sekellånga minnen, insekters och fåglars surr och sång, allt utom den inre gesten vars rörelse kvarstår orörlig.

409.
I mörkret under den klara, stilla himlen lyfter ur de svarta markerna en svart fågel glimmande av månskenet under den ryckiga flykten varsamt buret över ryggen och vingarna, likt fisken som kvickt glittrande ledsagar solljuset i det mörka vattnet innan den strax dyker under skymningsdjupet.

410.
I tystnaden och stillheten efter det häftiga störtregnet stiger regnets rökar ur de tvättade markerna. Den svarta boskapen liggande stilla här och var i den dunkla tallskogen likt frukter, mogna, söta, med vattnet avdunstande ur pälsen av kropparnas värme som vit rök slingrande mellan tallstammarna. Av och till generas tingen av varats outgrundliga rim. Jag hoppas leva så länge att jag hinner betala tillbaka mina skulder.

411.
“Tag inte med er äpplen. De väger mycket och ger inte näring tillbaka värd mödan.”

“Vi bär dem med oss för tanken på den överflödiga luften i ryggsäckarna fångad i former av halvmånar och timglas mellan de hårda kloten, för det skarpa knäppandet då bettet lossar en bit ur det saftiga, vita köttet; för fröets skull, vars drömmar vi drömmer om att fästa på en plats där de kan förverkligas ostympade.”

“Slå inte på äxingens strån med era käppar när vi strax passerar.”

412.
Det fyrkantiga glaset tvingar mig låta munnen möta drycken i glasets hörn, med läpparna kupade till en smal, ängslig tratt, rädd för att i nervositeten överskrida de plutande läpparnas diameter, eller underskrida strupens: svikta finsmakarens förväntningar, eller begärets.

413.
Pumphuset i sin kvadratiska form, rest smalt och högt för att känslolöst pressa fast vattnet i ett plågsamt läge just mellan frihet och excitation. Stäng av kranen! Inget inger mig sådan outhärdlig olust som ljudet av fritt vatten.

414.
Jag håller papperet mellan händerna lyft ovanför huvudet mot lampan i taket. Skriften på dess översida lyser igenom spegelvänd. Allt står där, men vridet genom ett rum som saknar rymd. Jag måste vara på den ena eller andra sidan. Det är ur oåtkomlig klyvnad konsten älskvärt träder fram.

415.
Nuets upphetsade föreställning ackompanjeras av tingens dova inåtvänt sorgsna brus under färden på upplösningens envetna, långsamma flod, vart och ett flytande i sin egen takt.

416.
Jag steg ut genom ytterdörren. Den gnisslade högt. På gården var allt stilla. Det var helt tyst. Murgrönan rasslade upprört invid väggen, skakad av en vindby den uppfunnit på eget bevåg. Aldrig har jag mött världen så kall, stel, så avskuren, oåtkomlig. Jag överraskade den orörlig i en glipa i tidens skikt. Allt rodnade inför min opassande närvaro i denna dånande ovisshet.

417.
I tavlan där hon med hjälp av en spegel, stående i helfigur inför staffliet i profil med barnet på den vikta armen med ansiktet bortvänt, med handen målar det självporträtt jag nu betraktar, befinner jag mig på spegelns plats. Jag ser de saker för hennes verkliga blick skymda bakom en kista som hon bara ser genom spegeln. Men jag är inte spegeln. Konstverket är blint för sig självt. Det söker sig självt över seklen.

418.
(Färgton. Tonfärg.) Sinnenas möte är inte formeln för metaforens sätt att verka, utan metaforen för konstens förening i ett. Vägen till konsten är inte omöjlig att hitta även om vägvisningen är vag – det är konstens metafysik som är gåtfull, ja kanske helt obegriplig.

419.
Kommer du ihåg dagen när vi körde på småvägar slingrande mellan små samhällen vi sällan besöker. Trots att vi höll samma hastighet när vi närmade oss som när vi lämnade dem, såg vi genom vindrutan hur vi rusade med överljudsfart mot nästa mål på samma gång vi i backspegeln var blixtlikt klart orörligt kvar i den förra orten. Dessa platser vi övergav sträckte sin saknads och sin ömma längtans armar efter oss, i ett förtvivlat försök att bemäktiga sig oss.

420.
Mamma sätter pekfingret på plattan för att känna om den verkligen inte är varm trots att reglaget stått i högsta läge länge nu. Hon rycker hastigt fingret tillbaka och drar in luft mellan rundade läppar. Oh!, utbrister hon och viftar med fingret i luften. Det var hett. Vardagslivet förtrycks av reflexernas falska vägledning. De är en arsenal självgoda och svekfulla regler, inrättad för att överallt beskjuta varje försök att träda över gränsen. Fick handen själv bestämma hade den gärna bränt sig, starkt och innerligt, i hopp att få röna de osynliga skiktens befriande, berusande stöt.

421.
(Brodd) I det långsamt utslocknande ljuset av stenmurarnas och skogskanternas förbluffande överdådiga, uppförstorade, blickstilla svävande vita blomning av körsbär och äpplen, vildplommon och slån, stannar allt upp i några ögonblicks villrådighet, under de plötsligt grå färgerna – tvekandet hos höga ännu inte utslagna trädarter som al, och ask -, plötsligt ingjutet mattig modfälldhet inför valet av väg.

422.
Fullmåne, jag vet att du blänger med din tysta, tunga, beställsamma blick bak husknuten. Jag tänker inte gå fram. Ändå belyser du de två trädgårdsstolarna, till synes nyckfullt placerade på gräsmattan bakom undantaget, och soffan och bordet av tillfälliga skäl ställda alltför tätt ihop, med en precision i ljuskäglornas placering och skuggornas dramatiska effekter som om du förväntade dig ett intensivt drama rågat av begär, åtrå, svek – den sortens oförklarade anhopningar av oönskade element du älskar att skicka ut över universum i det lumpna syftet att reta det.

423.
Jag tänder lamporna i fönstren för att få lite sällskap i den skumma eftermiddan. Jag är annars god vän med mörkret. Vi respekterar varandra, och erbjuder varandra generöst det vi, var och en av oss, fått förmågan att dölja. Det är inte heller det tilltagande mörkret som fyller mig med sorg, egentligen inte ensamheten heller. Jag trivs ensam. Jag ville sända en hälsning till dem som ur mörkret spejar efter glöder från upprorets fortbestånd.

424.
Stjärnhimlen i natt efter så lång väntan. Men var har du varit. Sommaren gick förbi. Du pratar alltför ryckigt med mig. Du stammar. En blinkande stjärna försvinner – spårlöst! – En annan faller, långt ute i ögonvråns yttersta vinkel. Glöm alla väderstreck nu! Följ den oändligt långt sträckta räta linje som utgör blickens pil orubbligt riktad mot cikorians fäste.

425.
Jag försöker locka in katten i oktoberkvällen genom att skaka en plastburk med torrfoder under lock och kasta mina sötaste rop och de gällaste visslingarna ut över de mörka markerna, under den blekt lysande månens ljus på den helt klara himlen ovanför de starka, ombytliga vindar som här drar hit och dit, river i buskar och träd, böjer de vissnade gräsarternas kvarblivna vinterståndare, rister i det lösa zinkblecket under utkastaren. Lönnens redan fallna, fortfarande gula, pigga, torra, lätta löv samlar sig runt mina fötter i en vällagd cirkel.

426.
Lys gult du varma ring ovan din sträckta stav i oktoberskymningens dunkel! Fåglarnas hetsiga kiv vid fågelmataren i fjor vinter sådde dig oupptäckt i en trång springa mellan stengårdens stenar. Du trädde fram mycket sent på säsongen. Ljuset stod redan lågt inför lövverk och huskroppar. Jag välte omkull dig med vattenslangen men du reste dig sakta igen när jag lyfte undan den. Var ros om det är det du vill. Rosen själv kunde inte rättmätigare göra anspråk på titeln. Den är alltjämt alltför upptagen med att likna ingen, ej heller sig själv.

427.
Klockan är elva på kvällen. Klockan i tornet slår tio slag ut över den stilla nejden. Vi förbigår med tystnad skeden i vardagens rytm där oförklarade glapp i tidens takt äger rum, en halvton försvinner, en angiven paus uteblir, utplånad mellan hopträngda slag. Trappan upp till tornets topp har samma längd för alla, oavsett. Vi når dit samtidigt. Bortanför rättvisa måste för några en timme här och där då och då plockas bort ur partituret. Godhetsfullt förebrå mig inte. – Och det är obeskrivligt långt för mig att mitt i natten gå härifrån till kyrkan för att vittja rockarnas lönnfickor.

428.
Måne du drar redan centimeter för centimeter slöjan långsamt för ditt ansikte, då fastän det var just nyss du stod framför oss i ditt fulla anlete. Du är besviken och ledsen. Vi har förnekat dig igen. Vi förlöjligade dig i vårt självupptagna gycklande med ditt ansikte. Förlåt mig. I verkligheten beundrar jag dig. Det vet du. Mitt kallsinne för dig är det lumpna tricket för att dölja min egen likhet med din uppenbarelse. Min belägenhet är lika din. Jag är också inget annat än en vek, osjälvständig reflektor, men om inte just av den oerhörda solen så varje ting, situation, sammanhang jag står inför.

429.
Hästarna angriper morötterna i krubban med den råa, precisa, knäppande, milt aggressiva kraft som bekräftar initiativet i ett livsavgörande ögonblick. Den sortens intensiva, stumma densitet i tilltalet önskade jag mig i mötet med galaxerna där de strider med varandra: Vänligen. Vila på hanen. Hör upp med bråket. Här finns gott om utrymme för alla.

430.
Förebråelser:

Till kroppen, efter att den för tusende gången böjt sig in under ett hårt hinder i avsikten att hämta fram något viktigt därunder, sedan alldeles glömsk av omgivningen rest sig rakt upp
“Ibland tror jag att du faktiskt är helt dum i huvet!”

Mitt jag från nattdrömmarna när det utmattat efter nattens kaotiska utflykter i tid och rum med ett trött öga innan vilan kastar en sista blick över på min sida av vår gemensamma tillvaro, där jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och radions morgonnyheter
“Fy fan vilket trist liv du verkar ha!”

Till ansiktet, alltsedan de yngre tonåren oavbrutet drabbat av alla dessa vanställande infektioner, skador, brustna blodkärl
“Om du tänker be någon klippa hål för ögonen i påsen så glöm inte bort att du också lider av ptos.”

Oron, efter mina klagomål över att den nonchalant maler sönder dyrbara timmar med sitt eviga ältande av olyckor, skador, dödsfall, jag vet inte allt vad som kanske skulle kunna komma drabba någon…
“Gud är siste en som lämnar skeppet!”

431.
Kärlekens syllogismer:

“Jag älskar dig.”

“Det var en överraskning. Jag har aldrig tänkt på dig på det sättet.”

“Oavsett. Nu har jag sagt det. Det är på allvar. Du har en skuld till mig nu, som du får förhålla dig till.”

*
“Jag undrar vad du skulle säga om jag sa Jag älskar dig!“.

“Citerar du dig själv hypotetiskt nu?”

“Det hypotetiska citatet är en uttrycksform kvitt allt utom den rena sanningen.”

*
“Jag älskar dig.”

“Det må så vara. Jag tänker hur som helst inte starta den självbedrägliga vandringen mot den punkt där jag lurar mig själv tro att jag är värdig dig.”

“Om jag älskar dig är du värdig.”

*
“Det är slut.”

“Det är vår gemensamma kärlek. Du kan inte ensidigt besluta att det är över.”

“Vår kärlek byggde på att vi i våra blickars möte uppgick i fullständig förening. Du har själv sagt upp kontraktet. Det enda jag ser i dina ögon nu är dig själv. Jag kan inte på egen hand fullborda vårt liv.”

432.
Tungan väter fingret.
Vattnet i sitt högmod väter glaset.
Tåren väter det torra ögat med sorgens salta vatten.
Regnet väter stenen, som plötsligt återkallar en skimrande svartnande purpurfärg, frånträdd miljoner år sedan.
Stormen väter berget, stillnat med ögonen slutna, med famnen sluten till skydd för de fallande kornen – mot årmiljoners obeveklighet.

433.
När jag då och då av någon anledning tar fasta på uttrycket jag upplever att mitt ansikte har intagit, fryser jag minen, och jagar upphetsat fatt i en spegel, för att inför den försöka få reda på vad slags personlighet den gesten tror sig kunna uttrycka.

434.
Havet bänder sig tjockt och stilla mot eftermiddagens evakuerade strand. De torra gräsen, och örterna, rasslande över vidderna frusna till orörlighet i sina böjda gestalter. Över kullarna drar det rosa diset i brusande storm. Allt är helt stilla; solen vräker ut sin flod över det brända landskapet. Landskapet: stumt i inåtvänd dövhet – Kyss mig, nu, Älskade… ljudlöst? Ute ur åsens skogsparti ser vi havet igen, under oss – mot horisonten. Inget skiljer sig längre från ett annat. Bokskogens träd i oran böjer sig djupare över vägen, försonade med tanken att regnet aldrig mer kommer. Dagen faller långsamt under en ensam syrsas spel. Kolet slocknar under ett lager allt gråare, allt tystare aska. Allt är orörligt. Jag sträcker min hand bakom mig i mörkret sökande efter din hand och finner den i den mjuka luften, torr, med lite fnasig hud. Ån drar sig försiktigt undan bak stenarna… under bottnens grus.

435.
Mitt solbelysta, nyfikna ansiktet lyser tillbaka som upprymd sol, speglat i de indragna, låsta entrédörrarnas avskuggade glas.

436.
I den mörka natten. Likt katten tvingas jag rekonstituera det nyss välbekanta rummet, nu överraskande möblerat med trädgårdsmöbler, klotgrill, vattenbad. Solsystem, meteorsvärmar, glaciärer, bergskedjor, floder, trafikplatser; vidsträckta bostadsområden med alltför få diagonala passager.

437.
Jag hämnades alla oförrätter genom att låta människorna ansvariga för dem var och en utstå en omänskligt kränkande händelse vid en personlig högtidsdag: min uselhet för evigt fästad i varje persons värdefullaste almanacka.

438.
I natt väljer jag den guldgula månen med dess glänsande halo, framför perseidernas lönlösa bloss.

439.
Först genom speglarna, i och igenom, kom det viktiga i världen att kunna uttalas. Åldrarna skulle kallas: Vattnet, glaset, skriften.

440.
(Besvärjelse, sammanfattning)
Du som läser detta kommer att dö.
De döda läser vad vi känner till inte texter.
Gränsen är enkelriktad och en övergång definitiv.
Termodynamikens satser stadgar att energi inte kan gå förlorad, och ny inte tillföras.
Den regeln gäller innanför gränsen för det oändligt utsträckta system vi kallar universum.
Kanske någon del av de döda är del av bläcket som bildar textens tecken.
Kanske är det de döda som från okänd plats skriver manuskriptet till våra nattdrömmars obegripliga, vansinniga scener.
De är is, storm, rasande hav.
I vissa äldre texter berättas hur några människor dör när deras lekamen förvandlas till en stod, ibland av sten, ibland salt.
Stoden bryts likväl i sinom tid ned till grus, sand, kristaller, stoft, genom vattnet, vindarna, iskylans stumma påk.

441.
Fladdermusen rusar i branta vinklar genom oktoberskymningen alltmer grå men fortfarande här och var i luftskiktens raviner blänkande i rosa skiftningar. Den ankommer mycket sent på säsongen till det här grunda, några hektar stora innanhavet, med dess gamla träd, marken på den gamla färdvägen genom landskapet övertäckt av nedfallna, öppnade tallkottar, stenarna överallt vilande enskilt som solitärer på sandbottnarnas styva platta översköljda av vågornas lätta, sorglösa skvalp, upptagen innan annorstädes utan att antyda var, eller med vad. Havet dånar mot stranden men många människor säger att de inte minns när det blåste. Kanske är det vågorna från länge sen stormar i en annan del av världen, i bukten utanför Gdynia och Gdansk. Sandbankarna spritsade likt slingrande larver kravlande hit och dit i krumbukter, böjande sig runt sin egen midja, krockande med varandra, där en vältrar sig över en annan som en plötsligt översvämmad flod utraderande en tunn, försiktigt glimrande bäck, utan annat mål än tillfälligheternas välvilja, sedan länge redan vissnade gulgrå under den långa torkan, drömmande om förvandlingen till puppa, och därefter, senare, var och en om att till sist uppfylla den sanna bilden av sig själv, kastande sig huvudstupa ut i den mörknade kvällen rusig av nattens frihet.

442.
Förbannelser ur den stumnade besvikelsens bitterhet:

1.
Skatan till kastanjen vars gren håller fast fågelmataren fylld av oåtkomliga talgbollar:
“Må evig torka drabba landskapet så också du till sist dör, oförmögen att sätta lövverket åter, långsamt svartnande i varje led till dess allt faller.”

2.
Katten till mullvaden:
“Må evigt regnande åstadkomma oavbruten översvämning djupt ned i jorden, för gott omöjliggöra levande varelsers permanenta vistelse under markytan.”

3.
Paddan:
“Må en gigantisk eldstorm fullständigt förgöra denna byggnation, utplånad utan efterlämnade spår, åter blottande den nu överbyggda plats där sedan urminnes tider min ätt haft sin vinterdvala.”

4.
Jag:
“Måtte häftiga olyckor eller plötslig sjukdom snart drabba mig med våldsam, oåterkallelig kraft på det att det här livet snart ändas och så befrias i de oändliga rymderna, bärande med sig ömt minnena av träden.”

443.
Varje gång jag drar ett drag med fotfilen över hälen tänker jag att i nästa drag kommer jag att dö. Jag känner ingen stress över det. Jag har döden med mig i varje ögonblick – låter den inrama allt jag gör, utan bitterhet eller förtvivlan. Jag tänker detsamma när jag möter en bil på vägen, när jag sätter i kontakten i uttaget. Jag tänker att allt plötsligt kan slå ut i häftig, allt övermäktigt brand. Jag tänker att tåget spårar ur nu, eller krockar med ett annat tåg som oplanerat färdas mot oss. Jag tänker att under nästa steg på skogsstigen upphör livet. Ur denna natts sömn kommer jag inte vakna. Jag tänker inte ens på denna alltid närvarande ton ur dödens tinnitus. Ett ting vilket som helst kan plötsligt tröttna på mig.

444.
Sorglöst förslösar jag generationers mödosamt lagrade lägesenergi när jag för att bredda öppningarna i murarna gräver gropar i jorden där jag med spettets hjälp knuffar ned de enorma, runda stenarna, som därigenom försvinner ur sikte för lång tid, sänkta närmare sitt tungsinta mål. Med den föda och vatten jag parasitiskt stjäl ur markerna förflyttar jag långsamt allt här till oordningens ordning. Med min svett viger jag trakten till stillhetens nåd. Runt min gestalt insisterar jag på orörlighetens erbjudande om en överallt, inför allting, vertikal rörelse.

445.
Jag vill skriva ingående och detaljerat, fullständigt närvarande, om ting på en plats där jag inte i något avseende alls är, och aldrig har varit. Där jag inte hör, ser, inte känner, doftar eller upplever något.

446.
Mässa för Evigheten:

(Loven) Två små stenar i upprätt gestalt, en mindre den andra något större, rör sig oändligt långsamt uppför den lätt lutande, flata sidan av en stor sten.

(Pris vare) Den större går först och den lilla följer, trygg i löftet att en dag nå färdens mål.

(Ärad) Den lilla går först anvisande vägen till slutet, där rastlösa varelsers vandring upplöses i evig sömn.

(Välsignad) De två stretar tålmodiga sida vid sida uppför den lätta stigningen.

447.
Ingen dag hade kunnat överglänsa denna överväldigande vackra, stilla natt, med månen i fullt, ostört ljus, tändande landskapet likt en sol besinningsfull. Skuggorna är förnämliga i sin mjuka, varsamma exakthet, hedrande varje tings egna, fullkomnade gestalt. Jupiter på sidan gestaltad som en stjärna belägen mycket långt härifrån.

448.
När läpparna begärligt, ändå ömt trevar utefter glasets tunna, lätt vidgade öppning, hejdar de sig generat vid mötet med den graverade figurens slipade konturer av en kropp, formad som en okänd larv, uppdelad i fyra tjocka, åtskilda kuddar, bildande en lätt böjd linje prydd av ett knippe höga, gracila, fylliga vippor, av fjäder, eller av hetsiga flammor ur eld, begärligt och stridslystet, självtillräckliga, i en trotsig vinkel slickande glasets kant.

449.
— en lördag med klar himmel. Den starka blåsten för med sig vassa regndroppar från långt i väster. Vinden susar runt gårdens byggnader från alla håll. Trädens grenar rister avlövade. Under denna långsamma höst räfsar jag min kropp på vissnat avfall. Om livet var evigt skulle ingen känna begär efter en kopp kaffe. Allt hö är hö. Gräsplantan lever vidare och sätter ny frukt varje säsong. Alla levande varelser åldras i sin egen takt. Den som lever till våren är ett år äldre. Vissa trädarter har mycket långa liv, som kan sträcka sig över tusentals år. De dväljs i det inre, långt innanför årets skiftningar, och årtusendenas. En varelse av kött är tillpassad att dö innan dess frukt. Inför det omvända fallet står guden stum, utan att vilja ge en förklaring. Gravar kan annars finnas i flera århundraden. Många av dem erhåller ringa omsorger —

450.
Min ödmjukhet är väl i själva verket ett slags nykterism.

451.
Fåglarnas hemtrakt här med föda, skydd, revir, reden vaktade av en kör av dissonant skrikande röster ur otaliga arters strupar, uppstod först genom de avgränsade, påtagliga, begripliga, vidrörbara rymdvolymer träden jag planterade sedermera åvägabringade.

452.
Första gången hon var hemma hos mig gick jag törstande efter sanningsenlighet runt bland otvättade skjortor och tröjor hängda över stolsryggar, på galgar och hyllorna i garderoberna, i korgarna ovanpå skåpet i verandarummet, och valde till sist en ljust grön fleecetröja med blixtlås att räcka fram: “Här finner du min sanna, fadda, unkna kroppslukt, utsöndrad ur ett livs från begynnelsen inneslutna, ruttnande, verklighetsfrämmande ambitioner, ärvd från min pappa sådan jag minns den från de tidigaste barndomsåren då vi bröder på söndagsmorgnarna sprattlade runt i mammas och pappas säng i väntan på frukost, och efter den dagens oändligt frikostigt vidsträckta erbjudande.”

453.
Hyacintens avklippta blomstjälk, med de rosa bladen på de utslagna blommorna redan litet böjda utåt, nedstucken i vasen av glas, knappt två handsbredder hög, formad till en något tillplattat oval inneslutande en klack i kupans slutna ände, lätt lutande, där sidan i trubbig vinkel mot bottnen är graverad med en prästkrage, vars blomma bärs av en alltför tunn stjälk, överdrivet böljande, stöttad av också alltför veka blad, uppvaktad av en alltför stor fjäril, med snablar strax helt utrullade, stående i luften stilla inför blommans ansikte öppnat, vänt uppåt, långsamt alltmera bakåtböjt, alltmedan fjärilen stiger högre, mot vasens kant, skrider över öppningens skarpa, slipade gräns, och vidare ett stycke upp, till dess stilla åter nu inför den rosa stjärnan, med sina vissnande strålar ytterligare hopvikta, tigande, inåtvänd, nalkandes tiden framför sig intig.

454.
En fortfarande efter tio år mycket klen, spröd planta av rönn, uppgrävd i skogen ovanför byn, planterad på sandmarkssidan av trädgården, lutad mot sin stödstolpe inte likt en drucken men en oavbrutet törstig, ständigt kraftlös, utan kontakt med jordens vatten, utlämnad åt torkan, utan det utbredda, stadiga rotsystem som hade kunnat trygga dess försörjning, fylld av avund inför sitt syskon, några meter bort, på andra sidan vattengränsen, redan många meter högt med stort grenverk och mörkgröna blad, en eftermiddag ändå lyckliggjord av den överraskande äran då en skvätta utan vidare valde en av dess tunna grenar som godkänd sittplats för dess oavbrutna vaka över nejdens faror.

455.
Jag använder kökssaxen för att klippa av tenniströjans dubbla plastetikett i sömmen i tröjans vänstra sida eftersom den skaver outhärdligt mot skinnet som en vass glasbit. Med saxen klipper jag de centimeterlånga hudflikarna på halsen och stoppar blodflödet ur strupens öppnade rör med den spetsigaste av ändarna av en oval, alldeles slät sten av granit, fullkomligt avpassad för att döljas helt och hållet inuti min slutna hand, tumlad under årtusenden i isens instängda kvarnhjul, nedkyld under ett dygn till frysboxens tjugofyra minusgrader.

456.
Förebud:

1.
Där hon i kvällen efter den nyss stilla, varma, solbelysta marsdagen i mörkret i hästhagen i pannlampans sken fyller skottkärran med överblivet hö skämt av vatten, vind och hästarnas spillning –
(Den här planeten kommer en dag åter vara vorden mörk)

2.
Där i den grå gryningen bland stengårdens mycket knappt gestaltade enskildheter sparven hoppar sorglöst kring runt fågelmataren alldeles framför nosen på den misstrogna kattens spända kropp –
(Varje levande skall ändå dö)

3.
Där invid den branta åsens smala strandremsa av sand vågorna en morgon efter nattens hårda vindar åter grävt undan infästningen i marken för två alträd fallna döda levande –
(Haven skall i vilket fall en dag åter täcka varje uns av jordens yta)

4.
Där jag över mig given av längtans sorg kör fram och tillbaka utmed Södra vägen, förbi min farmors en gång paradisiska trädgård, den som genom sin magi när jag var tolv år genom att tända fantasins vertikala, obegränsade kapillärsystem öppnade vägen för mig att i sinom tid förmå förstå varje mänska innerst, för alltid förlorad bakom ett nu rest, högt, ogenomträngligt plank, för alltid avskärmande mig från mitt egentliga arv –
(En dag skall varje avgörande minne födas åter fullbordat, i mötet med en blixtrande bild frammanad ur konstverkets vilja att ur årmiljardernas trögflytande lera överrumplande rycka ett verkligt sant)

457.
(Insomnia) Jag ärvde av min mamma den här skarvlösa inkopplingen i fullmånens bleka kropp, den vissa av oss, vattniga, tycks behärskade av oupplösligt. Fullmånen regnar sitt myller av osammanhängande, kort klippta bildsekvenser, rusande genom våra rastlösa, irrande kroppar, fastlåsta i sängens självpåtagna fängelse, genom svarta, oändligt långa nattimmar ältande dessa hysteriska, upprörande budskap, helt utan samröre med något känt, begripligt sammanhang.

458.
Ute över havet går en åska tyst. Blixtar hugger sina glödande jack i horisonten. Droppar faller plötsligt glest över gården. De faller ur fästet tunga, som när den svårmodiga dimmans väta finner åt sina partiklar en gemenskap tillräckligt tät att tillåta droppar falla, i ögonblicket de överraskande dyker upp inom tyngdkraftens synfält, membranet som oförklarat plötsligt släpper igenom den salta vätskan, sorgerna överrumplande på en trängre yta sammanpressade av ett omgivande nu upprättat tomrum samlade till en vikt outhärdligt tung att bära.

459.
När jag sommar efter sommar i över tio år vattnat de små plantor av pil, lönn, päron, körsbär, äpplen jag planterat överallt, uppstod det en skuld som tvingar mig fortsätta också nästa sommar, också denna, återigen med mycket långa, heta perioder utan regn. Det är jag själv som skapat skulden – den tid och arbete jag lagt ned på att de ska överleva, på att de ska bilda det rotsystem som på egen hand kan bära upp vatten ur marken till plantans grenar och löv. Men jag har ju inte lidit några pekuniära förluster. Bara ett liv som förrunnit, till inget. Det kan jag inte vinna tillbaka. Det jag önskar är endast att en dag i verkligheten få se dessa plantor plötsligt stå upp sida vid sida, sträckande armarna uppåt där de överraskande utbrister Jag är ett träd. I detta månghundraåriga sammanhang.

460.
Åskovädrets orkester spelar sitt regnstycke ängsligt över plåttaken, utan ett tilldelat partitur, nervöst lyssnande efter mästarens oförutsebara, lynniga slag med den lysande käppen här och var över landskapet; utan förvarning plötsligt långt norrut, över havet: Det lätta tisslandet av fega upprorsmakare, utan övergång ersatt av ett vrålande dån likt slag av spön, avbytt av en lång, mycket spänd paus av tystnad, till åter ett jämnt trummande av oväntat självsäkra orkestermedlemmar. Markerna, gräset, buskarna, träden, fåglarna, boskapen böjer sig tysta under denna outgrundliga, nyckfulla, fjärmade överhöghet. I uppehållen återupptar syrsorna sitt spelande, dirigerat av en vek, mycket gammal, rynkig, kraftlös, i varje ögonblick ostadig hand.

461.
Kyrkklockan slår sin kvart. Jag har inte hört den på länge – inte på hela säsongen tror jag. Jag undrar varför. I vilken riktning ska jag söka svaret. Det är så många saker jag har saknat hela livet utan att veta om det, förrän i det ögonblick händelsen frambringas för mig. Mitt liv är en redan bestämd samling av enskilda, distinkta upplevelser, väntande på att bli fullbordad. Vilken lina binder oss samman, så hårt. Stjärnhimlen är stor ikväll. Den har också frånvarat. Är det de stora regnen. Är det trafiken på landsvägen som just ikväll överröstar allt. Styrkan hos ljuden beror inte av källan, utan av vilket utrymme jag är beredd upplåta åt det, i var stund. Jag bereder åt mig, om igen, de rum där världen ska förmås möta mig. När jag vacklar beror det på att jag inte klarar fastställa skalan – på min ambition att i varje ögonblick överskrida gränserna för allt. Många ting har ändå redan hamnat vilse denna dag: En nattfjäril på karmen till porslinsskåpets dörr just i det ögonblick jag stängde den, en mus som fastat med nosen i en fälla på vinden upprört skrapande med tassarna i kartongbiten som fällan placerats på, en i skymningen alldeles ensam ladusvala sittande på elkabeln hängande i luften i stallgången tre decimeter ovanför mitt huvud just efter att sparvhöken tagit dess livskamrat.

462.
Våra tandborstar i tandborstmuggen en kväll plötsligt stående vända med ansiktena mot varandra, din, vita, med foten stödd i kanten av muggens botten, och ryggen lutad mot muggens motstående kant, med huvudetav kroppens lutning lätt bakåtlutat, i en på samma gång självsäker och öppen, tryggt aggressiv gest, min, rosa, med foten stödd ovanpå din foten av din borste, och ansiktet tätt pressat intill dess ansikte, självtillräckligt energiskt samtidigt medvetslöst inåtvänt sammanfogande sitt ansikte med din borstes ansikte, vettlöst våldsamt kyssande varandra, utan armar och ben upplösta orörliga hjälplösa, evigt förlorade i detta motstridande sammangående.

463.
I skymningen faller i tystnaden plötsligt ett päron ur det gamla päronträdet. Det släpper utan förberedelse sitt fäste, och faller genom löven. I nedslaget i marken studsar det en gång, och stannar sedan orörligt. Det faller omoget, likt hittills alla frukter den här säsongen. Grenen svajar till helt lätt, och stillnar sedan åter i sitt läge, några millimeter upp. En helikopter mullrar förbi över ravinens trädtoppar mot havet. Päronträdet vakar över sin fallna frukt med armar utsträckta som skydd i alla väderstreck. Frukten visar upp för trädet förmågan att överstiga orörligheten. Den faller, och håller i den rörelsen framtiden outslagen, dold i sin runda kammare. Var och en sak i världen var bunden till den plats där den befann sig, till det ögonblick frukten föll.

464.
I tre dagar varade det regnovädret. Tre dagar var dess namn. Vi uppehöll oss, som alla runtikring, vid våra inre, alltför ömma gränser, och de yttre, alltför stumma. Som alla stora väder rusade det upp intill oss, likt hällt ur himlens överfulla tråg. Sedd med en högre upp placerad blick stod det sanningsenligare stilla, som vi, fjättrat av en kraft långt starkare än dess eget inre raseri, och rörde sig, i långsam fart, i cirkel runt ett tomrum passande dess storhet.

…

Vi slog våra blickars blixtar ned i stengårdens blänkande pölar. Fastlåsta önskade vi att vi var där där blixtarna slog ned. Vi ville att gränserna skulle lösas upp. Det som omringade oss var i oss, så som allt verkligt sant endast kan träda fram genom mitt eget hjärta rannsakat.

465.
Storartade oktoberros utgjut inte mer av mina fingrars blekröda blod. De vill bara samla din gestalt till ett värdigt helt. Återigen blandade du ihop månaderna; de, noga betraktat, förvirras av förlorade scenanvisningar. Sting mig inte mer med dina gaddar. Jag vill inte bära dessa ampullers bultande gift i mina lemmar. Jag ville bringa din prakt till ett sammanhållet helt inför oss, dina veka beundrare. Jag befann mig också ofta i fel månad – ibland alltför långt i förväg; ofta klämd mellan händelser länge sedan. Jag försökte ta mig ur mina strider med ödmjukhet, du med självgodhet. Jag spann mina oformliga, svaga nät av irrande ögonblick, tyngda av daggens gnistrande droppar, som nedhasad sköld redo inför världen; du dina exakt uppmätta, metalliska, dolda timmar, till att avvisa alltför närgångna blickar. Jag högaktade svagheten, du din överhöghet. Jag grät i min vördnad, du in din vantrevnad.

466.
I den grå gryningen ligger bland de ovala stenarna fallna ur den långa muren upp över backarna två harar, med öronen uppsträckta lystrande efter faror, som vaksamma stenar.

467.
Järnet skärper stålet. Det mjuknar av dess kalla smekning.

468.
(Ärva uppåt i släktledet) Jag lägger mig till med några av barnens utpräglade kroppsgester, eller ljud. När de förvirrade upptäcker likheten fylls de av avsmak för en personlighet så tydligt kopierad på pappans främmande gestalt.

469.
Det heta, kokande vattnet reagerar aggressivt på saltet jag kastar i. Genom att låtsas att den inneboende viljan i saltets molekyler att binda ytan samman till ett hårdare skikt hindrar dess bubblor av vattenånga att fullfölja den lagbundna övergången mellan dess aggregationstillstånd, kan vattnet skamlöst berättiga sina överspända utbrott högt över kastrullens kant, av fontäner av sprickande bubblor skvättande dess flytande form ut över bredderna – av det oväntade mötet med saltet plötsligt besatt av förvissningen att det på spisens plana, blanka yta finns upprinnelsen till en bäck, ledande bakvägen till det stora, loja, salta, skvalpande havet.

470.
När jag föser ned resterna av salladen i den tomma glasslådan suger väggarna begärligt åt sig oljan. De fyller begärligt sina torra, öppnade porer. De gläds åt detta möte.

471.
I den helt tomma, stilla, tysta dagen, efter den långa räckan stormdygn vars starka vindar plågat nejdens alla varelser otröstliga, fåglarna, träden, med det vrål som överröstar varje försök till gemenskap, eller uppmärksamhet, blickar, ömhet, omsorg, tycktes det ha uppstått ett mycket litet, tomt, tyst, ömt spänt rum väntande på bara min röst, tillslutet, helt nära inpå mig, där, där min mun och läpparna är, som en springbrunns stilla plaskande likt ett dån i tystnaden, vidöppet, liksom lyssnande alldeles tätt intill det som nu kunde sägas, i sig självt så vibrerande skärpt uppmärksamt, att de ensamma dagarnas prat rakt ut i luften, i försöket att frambesvärja en lyssnare, nu plötsligt fick en alldeles verklig mottagare: Dessa trevande, lågmälda, försiktiga, prasslande, obeskrivligt tydliga fraser, utskjutna högst en fingerbredd framför läpparna, och på samma gång på helt samma volym med ens förflyttade överallt, till varje punkt i det omkringliggande landskapet, oberäknat talande till just mig, som ur en annans strupe – främmande.

472.
(Skaparen)
Jag skapade ju också några arter som livnär sig på andra. Det var inte för att trakassera de svagare, eller för den delen ställa er oförstående inför rättvisans regler. Det var bara för att så att säga hålla döden vid liv, närvarande i allas kroppar. Er art överträdde för övrigt alla regler, på ett häpnadsväckande sätt, ja bortom all tänkbar fantasi. Måtte Gud förbarma sig över er.

473.
Varje förbannelse går att omintetgöra. Återvänd till platsen där den uttalades, och tillintetgör dig där.

474.
Gravitationen var universums misstag. En inneboende motsägelse. Den innehöll fröet till dess motståndsrörelse.

475.
När jag var barn hade jag en intensiv, oreflekterad upplevelse av att vara den första människan på jorden, den som för första gången, i all evärdlig tid, erfor allt detta, allt vagare, långsamt bleknande ut, vid mötena med andra här med samma, utefter åren, sakta slocknande känsla.

476.
Välkomna! Vänligen när ni senare vid festens slut lämnar oss ber jag var och en av er att ta en ordentlig titt omkring er så inget viktigt ur era sammanfattade liv fram till idag blir kvarglömt. I min vardags planlösa vankande hit och dit över fastigheten innebär mötet med sådana efterlämnade, irrande entiteter oundvikligen min undergång.

477.
Stenen bedrövas av sitt underläge mot vattnet. Den förbereder ett intensivare uppträdande i sitt eget flytande tillstånd, varur 8500 meter höga, orubbliga stoder uppstår, ställda axel vid axel, vridande stridens klocka tillbaka till noll.

478.
Fullmånen sänder sin guldglänsande blänkande skugga i breda, varma stråk över sjöarna bildade överallt i landskapets dystra åkrar, över sjöarna översvämmande sina bredder, det feta havet alldeles stilla i väntan – alla plötsligt mångfaldigade vatten den nu måttlös upphetsat åtrår.

479.
(TH) Tid satt i kursiva versaler resta på led efter varandra i plan våg rusar med avstängda sinnen framåt över teckenräckan, fallande inte i lutning men i fart, i mötet med den stumma halvmånen långsamt motvilligt avstannande rörelsen, sakta efter cirkelbågens yttersta punkt motståndslöst vändande tillbaka mot dåtidens mark, stilla, väntande orörlig i det oavgjorda, traktande cirkelns fullbordan.

480.
(HB, 1958-59) Det höga, förlorade huvudet, mycket smalt ovanpå den breda, långa halsen, med stora öron, håret som en tunn, grå hätta lagd högst upp på den spetsiga hjässan, med den långa, skarpa näsan tornande ovanför de tunna, veka läpparna, osäkra, trevande hit och dit efter en trygg, betryggande hållning, stämda av de stora, belysta ögonhålorna, tomt sorgsna, inåtvända, med iris vända åt höger, stadigt undvikande vår blick, stirrande på ansiktet i spegeln, spegelvänt, för att nedslaget, modfällt, alltmer villrådigt inför spegelansiktet ändå ansträngande sig för att fånga dess inre, skälvande gest, oförmöget upptäcka att det, i den blåsvarta grundmålningen omgärdande huvudet, är omgivet av onda tvillingar, uppträdande överallt, på vänster och höger sida, likt kalla gastar i skepnader fångade av streck i mörkare och ljusare skiftningar i färgen, med huvuden med hårda volymer, tomma ögonhålor stirrande ut över rummets levande kroppar, strängt befallande rannsakan.

481.
Det är ett kretslopp säger du, men vart tog i så fall mina blickar vägen – vart har de runnit, var samlat sig, vuxit till sammanfogade bilder, sedan filmer sprakande av färger, eller gråskalor, mörker, rörelser och ting, humlorna i sökandet efter blommornas djupt dolda nektar, tofsviporna anlända alltför tidigt på säsongen, en mycket liten, gripande, rosa näva i gräsmattan, kyrkans vita torn i fjärran i en öppning i trädridån, de blixtskarpa skuggorna av trädens grenverk mot den vitkalkade längan i fullmånens ljus, spikraka grusvägar från skogen och ned till havet omgivna av tiotusen år gamla ljunghedar, havet milt knuffande sina blyga hävningar in mot den dystra stranden, sammansmultna i en till sist rasande kakafoni rusande över markerna som en tjock, brusande ström, samlande sig till en ostyrig tromb av bilder skjutna högt upp i himlavalvet, splittrade, sönderfallande, tafatt singlande ned i brustna bitar som skärvor av förvridna, frånstötande fotografier.

482.
Jag ligger i kökssoffan på rygg med slutna ögon. Ljuset skjuter in genom fönstret och belyser min panna, ögat, kinden, inte bara med mjuk värme utan också med ett lugnt ljus som skiner in i huvudet genom huden. En stor, hög ås av moln vältrar upp i söder, rosafärgad, ljusblå, med partier växlande i grått med inslag av svarta toner, bestämd i sin ansats norrut. En kvinna jag känner men inte kommer på namnet på rusar i vitt linne i den korta gången från köket och fram till hallen där hon viker hastigt runt hörnet åt vänster. Min mamma ringer och säger upprört att hon bara har trettio tusen kvar på kontot fast det som också jag vet var över hundra tusen igår. Jag förbannar mig själv för den idiotiska stressen över att komma ihåg att ta upp en plastburk med kycklingsoppa ur frysen, när vi i verkligheten åt kycklingsoppa redan igår.

483.
Skuggor tätt sammandragna med skarpa linjer skyddar kvarblivna stråk av frost mot den slösande solen, som överallt i den molnfria, vindstilla morgonen kvickt smälter bort den kalla nattens brännande, vita märke. Håll in nu några ögonblick, klot! Låt allt här för en stund besinna makten i de obrytbara linornas infästning i ändlösa vidders orubbliga villkor.

484.
I verkligheten beundrade jag ändå, gestaltningen av mitt yttre liv till trots, bara flugorna: blomflugorna, husflugorna, köttflugor, spyflugor…, runt mig året om, ute och inne, i köket med matos, frukter, matvaror, attackerande ett bleck med kyckling just uttaget ur ugnen, på vinden studsande mot de stängda fönstren, i källarens grå rum fastsatta sprattlande i dallerspindlarnas vävar – de stumma stegen in i döden, beredvilliga låta oss valhänt och generat ända från barndomen tanklöst bekanta oss med dödandet; storsintheten föra oss ut över strandens gungande hav av ruttnande kadaver fram till det djupa vattnets stup.

485.
Måne trevar girigt med de långa, smala, starka fingrarna i gliporna i sovrumsfönstrets gardiner för att hitta fram till nosringen. Den drar kroppens alla vätskor i huvudets riktning. Smärtorna tvingar mig vandra, med händerna knäppta på ryggen, och kroppen framåtlutad, fram och tillbaka genom det trettio meter långa husets rum i fil.

486.
I skydd mot vinden bakom undantaget rör jag mig mycket sakta under den klara himlens blixtrande stjärnor. Alla ting ser tillbaka på mig frågande när jag riktar blicken mot dem, träden med sina svarta stammar och kala kronor, stenarna stilla vilande på varandra i muren, den blänkande, oväntat inrättade vattensamlingen borta på Larssons åker.

487.
Frågor och svar

Hackspetten
“Har du koll på allt?”
“Det höga tempot när jag utför mina sysslor uttrycker inte min personlighet. Jag uppfyller plikter och ansvar gentemot mitt åtagande.”

Flugan
“Är du aldrig rädd?”
“Antingen kommer du eller någon annan döda mig, eller så blir jag uppäten, eller så får jag tillfälle att leva mitt liv med glädjeämnen och sorger som andra. Det blir som det blir.”

Getingen
“Alla hatar dig.”
“Vi är avskydda för att det anses att vi inte gör någon nytta i världen. Det är en generande inskränkt och okunnig utgångspunkt för värderingen av livets mysterium.”

Cellon
“Är du nöjd med vad du åstadkommit?”
“Jag tror att du kanske inte har förmåga förstå svarets vidd.”

488.
Vi stiger ut på stengården omvälvda av dimma. Det finns inga skuggor någonstans. Bräkandet från fårflocken på andra sidan åravinen når fram förvrängt som rop ur havets djup. När vi går sakta nedför vägen tränger framstigna ur intet ting sig alldeles inpå: staketstolpar, de tjocka pilstammarna med skrovlig bark; kalla lyktstolpar i glanslös aluminium. Ovan det täckta landskapets lock söker solen ivrigt efter sin hukande flock. Långsamt löser de brännande strålarna upp de lätta dropparna, blottande ett överväldigande paradis kastande svävande vitt i kaskader. I den övergivna trädgården har gammaldags växter i årtionden hållit sig gömda: såpört insmugen i stenmurarnas veck, luktviol i springorna mellan granitblocken under logväggarnas grundbjälkar, storrams i de höga, vildvuxna, otillgängliga hagtornshäckarna. Vid arbetsbänken i köket varsnar jag i ögonvrån svartmöglets genomskinliga flak, svävande genom luften som skuggan av ett tunt, spänt, böljande flor, vridande sig i alla plan, på dess bestämda väg mot den fortfarande fuktiga, vita plastskärbrädan i diskstället. Efter lunchen kör vi över slätten med åkrarnas mossjord på båda sidor vägen uppvänd i svarta, vilande vågor. Den fruktbara jorden skulle ha varit förödd, och hela trakten med dess små byar, gårdarna och husen övergiven, om inte den flygande sanden från havet en gång för alltid bundits. Vid havet dras långsamma bränningar upp över stranden likt en filt med vita fransar som om igen dras upp till strandbankens veka hals.

489.
Det intensiva, rastlösa, överväldigande nuets klang stämmer ur ett enda, repeterat grundackord: “Generationerna avlöser varandra.”

490.
Måne utkämpar en våldsam eldstrid, likt ett åskoväder i gliporna i ett tungt, svart molntäcke, vars självupptagenhet generar gölarna i åkern utmed grundvattenbäcken.

491.
Jag gick mot den vitmålade, höga plåtväggen med solen i ryggen med skuggan framför mig framställande ett mycket litet huvud fäst vid en lika liten överkropp, burna av ett par mycket långa ben, med flaxande, vida byxben, överraskande dubblerat, i spetsig vinkel mot varandra bägge paren fästade i en och samma kropp – den tanklösa rastlöshetens självförträfflighet otvetydigt översatt till självföraktets torftiga vokabulär.

492.
Konstverkets insignier: Ringen. …Tidens orubbliga orörlighet.

493.
Jag känner sympati för de dikter som här och var blygt uppvisar sorgen invid gravarna som hyser tecknet för att just där inte ha kunnat uppnå fulländningens innerliga lycka.

494.
Kartan saknar helt och hållet anslutning till nuets upprepade fall – dess vara är att antyda var liv långt bak i tiden kunde ha gestaltat sig, överraskande nog också utanför kartans egen tidsliga gräns, också årtusenden sedan, eller åt andra hållet erbjuda livande anmodanden om var vardagen, eller äventyret för den delen, skulle kunna utspela sig. 

495.
Toalettborsten i sin skålformade plasthållare på golvet bredvid toalettstolen hotar att välta efter att jag stött till den när jag städar toaletten, men rätar mirakulöst upp sig och stannar stilla och stadigt på hållarens kupade botten efter att ha utfört en energisk, graciös piruett. Om olyckstillbud av liknande slag, allvarliga som ringa, i framtiden skulle komma att upphävas på samma improviserande, halsbrytande sätt, kommer vi varje gång fyllas av lycksalig tacksamhet.

496.
När jag skjuter ned benen under täcket mot fotändan i mörkret i sängen, sprattlar jag med fötterna upp och ned för att räta ut täckets vikning. Mödan är meningslös. Mina alltid alltför heta fötter kommer snart att frigöra sig från täcket, för att tillbringa natten fria i det mörka rummet. Vanorna är hårda, blänkande fjäll som vill helt omgärda själen för att begränsa dess synfält – blockera lockelsen till okända platser. Jag har känt mig instängd överallt, också i mina käraste landskap, trädgården, skogen, de stora städerna. Endast i den obeskrivligt oavgränsade öknen, uppslukad av vidderna av böljande sand, har jag känt mig helt, fullständigt fri. Dit har jag längtat tillbaka varje dag i fyrtiofem år.

497.
Hur humlan i varje ögonblick oavgjort väger mellan omtänksam hänsynsfullhet, och oresonlig brutalitet: Växlingen sker utanför tiden, utan synbar orsak, tecken, aning: Ur intet träder en stämd, tyglad aggressivitet – en frånvändhet som snarare än till strid uppfordrar till utrymme, så förklarat som endast den varnar som skyddar drottningens brev.

498.
Så har vi genom hundratusentals år utan att vid en enda tidpunkt inse skriftens verkliga innebörd stannat upp orörliga, frusna, rymda till en punkt just utanför oss själva, var och en av oss i ointaglig enskildhet, ställda där befriade från allt utom denna vidöppna undran, inför det oerhörda fallet med dess vällande aldrig sinande vattenmassor, liksom evigt rusande nedför branterna, högljutt brusande kastande tjocka, långsamt viftande armar ut över räckvidden, splittrade i åtskilda fåror och vägar snävare eller bredare utifrån bergväggens villkor, upplösta i glittrande droppar ultrarapidiskt svävande ned mot fallets brusande botten, fylld av kompakta drivor av gulvitt skum vispat av byten från plundringen av mossor, bergsskrevor, högt liggande slutna vatten, knuffade hit och dit av rumsterande vågor bildade av vattnets oregelbundna, häftiga nedslag i ytan, innan upphetsningen stillar sig, vattnet stillnar, det samlar ihop varje droppe till en gemensam gest, till det feta flöde som tryggt leder varje räddad fram till det evigt väntande skeppet.

499.
Innan vedstycket i kaminen kan fatta eld måste dess yttersta skikt förkolnas. Vi vägrar kännas vid detta. Vi tolererar inte tanken på att den upphuggna klampen genom denna lagstiftning tvingas först osynligt, ljudlöst tåla denna svedandets sveda, för att först därefter vara förmögen slå ut i denna den ljuvligaste, värmande, strålande eld, mystiskt och djärvt välvande eldslågorna hit och dit i förbluffande slingor, bringande oss den lyckligaste, skäligaste, vederkvickande trivsel.

500.
Vi vill vara
våra gränsers orörda och gråa blickar
(Stenarna. Sten Jacobsson, Ruinernas fästen, Alba 1985)

301.
Jag möter ett stort stenblock i en höglänt glänta, kantad av björk och asp. Det har inget namn. Jag har ett namn men det är mystiskt för mig. Det är en gåta vars svar inte kan vara jag. Stenen hör inga steg men den uppfattar blickar. Jag backar ut från gläntan långsamt.

302.
Jag kan läsa på själens läppar. På hjärtats läppar. Där möter jag en till nyss främmande människa. Var befann hon sig innan? Var det endast hörseln som spetsades? Var hon redan alltid den tillfälliga korsningsplatsen för gnistor spillda ur galaxernas tvekamper, flutna samman i ensamhets längtan efter den svaga värmen ur ett firat budords slocknande fyrverkerier?

303.
Röster ur novembernatten:

Kattugglan skriker sin sorgsna samtidigt tvekande fråga från sin gren långt bort i den djupa ravinen
“Vem där? Förlåt. Jag stör i natten. Jag tyckte precis jag mindes någon.”

Gråsuggan stilla invid källarens yttervägg i lyktans svaga, skuggrika sken
“Den heta sommaren dödade min avkomma. Alla mina barn har dött i uttorkning. Jag övervintrar i källaren. Min ätt ska sedan besitta jorden, så som min ätt också från begynnelsen besuttit jorden.”

Husflugan som rastlös flyger runt hit och dit och bits i nacken
“Idiot. Nu ska du dö.”

Räven som skäller ute i de stora gräsvidderna
“Vad? Ingen sökte mig. – Jag fann heller ingen.”

304.
Jag hälsar kastanjen med förlägen uppriktighet, eftersom jag är okunnig om mot vilken del av den protokollet kräver att jag skall rikta min nedslagna blick.

305.
Du gör dig en tvål av honung och mjölk. Varmt blod förgör rynkorna.

306.
Men under gryningens första timma kom över den alldeles klara, isblå himlen överraskande ett stort oväder in från öster. Det tornade upp en gigantisk, svart mur mot horisonten. Ljusets glipa täpptes till. Natten hotade att vända åter. Allt här tappade sitt mod.

307.
Stranden bortanför åmynningen full av flata stenar stora som ett spädbarns hand, i alla dova färger, alldeles så släta och lena som var det en annans hud mitt finger smeker. Jag skramlar en näve av dem i min lätt slutna hand som den var den vaskpanna havet hållit dem i under deras tusenåriga färd över de ljungande bottnarna, spanande efter röstens gula flamma. Jag river isär fraserna, trär varsamt av dem adjektiven, sträcker mina fingrars tunna, meterlånga tentakler in mot deras huds själ.

308.
De upphetsande dofterna från härskna parfymer som plötsligt strömmar upp ur skarvarna i kartografens krigiska cylinderprojektion av det varma klotet. Vänligen. Vi seglar hellre ensamma och vilse i alla riktningar.

309.
Elden ville brinna. Det var vår våldsamma lycka och berusande undergång.

310.
Två källor springer ur marken i samma punkt. Den ena är jungfruns, den andra helgonets. Förövaren förbannades. Slagen i kedjor skall han vara bunden till dem. De ska slitas isär av hans försök att slita isär bojorna. Ormen ska efter sitt uppdrag be själasörjaren om sin befrielse; de om sin, till andra, mindre betäckande makter.

311.
Frågor och svar

Rosen
“Ljus eller vatten?”
“Jag väljer ljus ty solen och jag är av samma ätt.”

Grodan
“O så nära att jag trampade på dig! Hur är det att leva i ett så lågt perspektiv?”
“Mitt liv har alla perspektiv det är givet.”

Bananflugan
“Kan du acceptera en ursäkt för alla övergrepp vi i mänskligheten begått mot dig?”
“Jag kan tyvärr inte hjälpa er med det.”

Råttan
“Om jag säger att vi har lagt ut gift här som du och din make inte kan motstå?”
“När vi äter något som vi inte kan motstå är det alltid för att vi väljer det.”

312.
Jag går på sidan fram i världen, lövtunn med återhållen andning. Jag vill göra ett så litet avtryck som möjligt. Alla riktningar är lika värda. Detta försök till självutplåning erbjuder feghetens skam. Inget ligger bakom mig, som jag kan hållas ansvarig för.

313.
Jag grävde ned alla på samma plats. Säg det inte till någon. Kanske kommer de en dag när jorden vänds ut och in för att ta emot utsädets gnista stöta mot varandra. Kanske kommer en natt under fullmånens ljus luminiscensen från deras ruttnande kroppar blandas till svävande slöjor en armlängd ovanför den frilagda, svarta, ångande jorden. Jag kommer vara där den natten, iklädd min plym och med enorma fjädervippor i händerna.

314.
Jag ryter i åt flocken av kajor och kråkor som plötsligt dyker fram över gårdens tak som en gnisslande storm mot den isblå kvällshimlen. “Säg mig. Var går vägen till försoning med ensamhetens sorg?”

315.
Jag rättar mig utan protester eller invändningar efter alla korrigeringar, vad de än gäller. Inget i livet är så heligt för mig att jag inte i varje ögonblick ögonblickligen kan överge det om någon skulle önska det. Allt utom detta.

316.
Namnet vklr. Mitt namn tappade sina vokaler. Jag spottade mig själv hänsynslöst i ansiktet på den jag mötte. Jag malde det mellan tänderna som brosk och benbitar som den obehagliga återstoden av en nyss aptitlig köttbit. Plötsligt hjälplöst instängd i munhålan försökte jag i kväljningarna förgäves minnas varför det var jag som bar det. Vad skulle jag vilja säga med det? Det enda som kom för mig var dessa uppblåsta ambitioner, förnedrande, självförvållade nederlag, de plågsamma ynkligheternas sanningar framdragna ur labyrinternas mest avlägsna vindlingar. Sånger sjöngs inte där.

317.
Det var mörkt när rösten började tala. Det var före ljuset. Rösten kallade på ljuset. Detta var inte undret. Det var en sorg att världen var sprucken redan. Den ensamme litade inte på mörkret. Först genom avbilderna kunde ensamhetens skräck lindras. Dessa kom att ärva nattens ensamhet.

318.
Mitt liv rör sig snävare runt infästningen i vardagens minsta sysslor. När tingen överraskande visar allt större avoghet binder jag dem hårdare till kroppens självgoda ritualer. I gengäld släpper jag markerna i lösare linor om nätterna. Jag släpper de egendomliga, säregna trakterna ur dagdrömmarna. Jag befriar sägenomspunna städer ur mitt band. Jag gräver ned mitt ansikte i den gröna mossan i novembermorgonens gryning, viss om att om en dag om två tusen år någon av en slump råkar gräva upp det, kommer allt i dess läderartade anletsdrag överraskande vittna om lugn förnöjsamhet.

319.
Två svaga ljus brinner i köket om kvällen, varje dag året om. Det ena på stenbordet, det andra i fönstret ovanför diskbänken. Var försiktig. Det ena glimtar för de osörjda, det andra för den ingen saknar.

320.
Jag tillmötesgår varje begäran och varje vädjan, alltid, ännu en gång. Till synes utplånad är jag i verkligheten genom tjänstvilligheten alldeles fri, då det enda som återstår av denna strid är den vaga resten av välbehag från en uppfylld önskan. Jag har tonat ut ur minnena. Jag har lämnat en askpelare från min cigarett på en sten under alträdet invid ån där den kröker intill den uråldriga åkern. Jag har beundrat en osannolikt hög mur byggd av endast en rad av stenar, rest genom skogen utmed en väg som den tiden ledde till platser som är glömda nu.

321.
Kartans floder flyter lågt i slätten. Jag färdas där. Flodens bank döljer perspektiven, orterna, säregenheterna. Orterna försvinner i kartans veck. Jag passerar dem men tiden gör dem osynliga. Jag läser varje dag deras namn på skyltarna men skriften ljuder inte för mig. De lever som enslingar i utkanterna av trakten. De blir de smeknamn som förlorats i det alltför privata rum, i vars hemtama vokabulär orden inte längre kan knytas till det som är allmänt. I vägkanten reser sig minnesplatser över människor som dött just där. De sörjande återkommer år efter år, med blommor och kors, som om de i verkligheten endast ville markera platsen för ett brott. Kyrkor kunde resas där. Hur kort skulle det inte vara mellan flodens kyrkor. Hur långt skulle det vara att gå till var och en av de tretton kyrkor man för länge sen kunde se tornen av, sägs det, säger min pappa, från Stenestads kyrka, för att bekräfta att de verkligen finns där. Hade sedan dessa mödosamma, olyckliga vandringar övertygat oss?

322.
Vi har givit dig ett namn. Vi vill kunna minnas dig om det du gör gör intryck på oss. Är du blott mild glömmer vi dig, trots namnet. De minns dig kanske i andra länder, de du for förbi, innan du kom hit. De hade ett annat namn på dig där, som vi inte känner. Länder betyder ändå inget för dig. För oss betyder det inget om du på din väg plågade de Brittiska öarna. På andra sidan Östersjön kommer de inte märka att du anlänt. Du kommer att vara okänd där. De kommer att säga, att trädens grenar gungar av inre glädje över att vara del av alltet. Jag glömmer dig inte, oavsett vad som händer, för jag har skrivit detta.

323.
Det blåste och regnade. Jag sökte skydd vid muren bakom längan för att röka min cigarett. Mörkret lyfte fram tingen framför mig ett efter ett, som det passade det. Vinden drev. Jag stod under lönnens grenar, kala, svarta. Plötsligt lät den sina grenar kupa sig till en hand ovanför mitt huvud och sade att mitt hem var där, just där, under handens sfär. Den erbjöd mig sitt hem. Jag föll i tårar. Jag vände om, gick runt till murens ände och vände tillbaka, fram till lönnens våta stam. Min hand strök över ärret efter den gren jag själv skurit av på sommaren förra året. Jag flyttade handen till den blöta, sträva barken vid sidan om såret, höll den stilla, böjde huvudet intill, och kysste stammen. Jag rätade på mig och stod stilla. Ögonblicket sade: “Jag går förbi”.

324.
Vårmorgon i februari med enorm sol återväckt. Marken doftar jord. I det redan torra fjolårsgräset svällande klungor av snödroppar med slutna ögonlock. På markerna upp mot byn glimmar en solreflex i en svart mullvadshög. Jag tänker att jag ska gå dit men jag är sjuk idag. Skatorna hinner ändå alltid före. De är så fixerade vid att aldrig synas där jag är att de tror att jag inte finns. Underverket har alltid befunnit sig några meter från mitt liv men jag har aldrig gripit efter det. Jag har skyllt på plikter eller trötthet, eller gripit tag i den cynism som säger att de avgörande ögonblicken inte existerar. Jag har inte heller på allvar försökt tala med Guden, trots att den vakat över mig. Jag har inte velat uppbåda den uppriktighet detta samtal kräver. Jag har sett det som att jag då skulle svika konsten, denna innerliga bedjan om nåd, vars rop klingar levande genom årtusendena, intakt, vidrörbart, talande med levande stämma.

325.
(Rättad översättning) Livet får gott och väl plats på planeten. Endast universum är stort nog att rymma döden.

326.
Fjorton är härifrån gav hon sig iväg på sin expedition. Hon skulle fånga tidens djup. Det var rörelsen av årtusendens sammanhängande stillhet hon ville erfara. Jag kände inte till det. Jag har fått reda på det just nu. Ingenting i mitt liv är viktigare än att få delta i den expeditionen. Utan detta kommer mitt liv att ha saknat mening. Detta visste jag först nu, sedan hon kommit tillbaka och lämnat sina redogörelser. Mitt hjärta går itu av längtan efter att få göra samma upplevelser som hon har gjort. Jag måste ha varit där. Ställ tillbaka klockorna. Jag måste skynda mig övermänskligt för att ha hunnit ombord på den expeditionen innan avfärd.

327.
Belöna inte augustidagen med din närvaro under dess första timme. Den är misslynt och grälsjuk. Den kastar i igenvuxna diken och snår av stickande slån och björnbär innan världen vaknar en efter en av de bitterheter den bär i sitt glittrande halsband. Låt solen stiga en smula. Låt värmen mjuka upp dess onda leder. Den glömmer klagan över sin lott: Att hylla det som ruttnar under det blanka, glänsande skalet.

328.
Fullmåne ikväll projiceras dina skuggor av lönnträdets lövverk på den vitkalkade väggen oskarpt. Vad saknar du? Likt maskinerna är du inget annat än efterlikningen av en annan, den som inte hade behov av att drömma. Där ditt varande lånar glansen från en annan kan du inte själv stråla skarpt. Där du står nu blir din belysning alltför vid. Du åstadkommer halvskuggor som beklämmande vittnen över din belägenhets misslyckande. De flinar bak din rygg, på samma sätt som människor flinar också åt mina penumbriska ansträngningar, ljussvaga, efterapande, utan konturer.

329.
Mina relationer till de närmaste i min familj brast plötsligt. Allt skedde slag i slag, utan förvarning. Jag förstår inte vad som hände. Hur än noga jag i detalj utreder vad som orsakade denna reva kan jag inte göra skalvet begripligt. Denna plötsliga förskjutning spred sig av egen kraft, som en växande infektion i blicken vars febriga tillstånd inte förblindade, utan förvanskat tycktes klargöra verkligheter. De jag älskade innerligt nyss förvandlades till figurer. Vi blev kalla för varandra. Det var inte tidigare dolda sanningar som kom i dagen. Det var vår egen oförmåga till försoning med oss själva som blottlades – vår egendomliga njutning i att driva oss själva framåt mot döden, piskande oss själva. Vår gemenskap var grundad i önskan att gå isär från varandra. Vår valhänthet inför kärleken gjorde oss hemlösa. Först genom bitterheten tyckte vi världen fick linjer skarpa nog att förtjäna vår lidelse.

330.
Fullbloden i hagen är mina ögon nu i denna täta dimma. Åt det håll de lystrar riktar jag min blick. De spanar efter faror i nära fjärran. Deras blänkande kroppars spända fibrer väger mellan lättnad och explosion. De väger mellan orörlighet och rörelse, jag mellan den rörliga och den orörliga rörelsen.

331.
När jag i den kalla eftermiddagen efter att ha stigit av bussen från flyget huttrande kliver hemåt på asfaltvägen med kabinväskan smattrande i hälarna, ser jag hur min vänstra hand längst fram på den utsträckta armen ivrigt kravlar sig in i handsken den lirkat fram ur jackfickan. Lille krabat. Du var alltid nyfiken och självsäker. Du kände på allt. Du grep prövande i allt som var okänt. Din nypa var villig att övertala de trögaste sammanhang. Endast inför smekningens ömma rörelse blev du vankelmodig. Du förutsatte alltid att den skulle vara oönskad.

332.
Rör inte vaket vid mig när jag sover. Mina drömmar kan komma att dra in dig i händelser du inte kan råda över. Jag kan inte hjälpa dig där. Om du sugs ned i mina bottenlösa svarta mossar kvävs du, så som jag också kvävs i mina återkommande andningsstopp. När jag kippande efter luft vaknar med ett ryck är du plötsligt inte längre där.

333.
(The library of Babel) Allt är redan skrivet. Allt du skrivit, allt du kommer att skriva, är redan skrivet, av en annan. Du undkommer inte instängdheten i denna tillslutna krypta genom att skrika högre, eller konstifikare. Allt är redan där, på alla språk. Du är ett eko. Du plagierar. Författarna är konstsamlare. Värdet av vad de lyckas skrapa ihop under sin livstid beror av marknadernas konjunkturer, över årtusendena. Jag letade hela livet i fel sektioner, där bara obegripligheter stod att finna.

334.
Jag går från husets mjuka ljus till nattens stängda mörker. Jag erfar paddornas orörliga kroppar i vägens grus, i vägkanten, i gräsets tystnad. Ge upp ett ljud. Rör er. Låt inte era liv bero av mina sinnens välvilliga utsträckthet. Var i kamp. En natt kommer jag att vara avtrubbad, av ålder, alkohol, av bitterhet över livets meningslösa strider. Visa någon enda impuls att göra ett försök träda över era betingelser.

335.
Blodådrorna på handryggarna smärtar. Fötterna hettar och värker på samma gång. Fjolårslövet rullar hetsigt över gården. Mitt hjärta stöter rastlöst oro. Detta är varats ängslan.

336.
De gamla befästningsstäderna markerar ändstationerna för imperiefantasiernas geografi. Utanför bastionens murar samlades i klungor allt det vi förskjutit. Innanför berusades vi av upphetsningen över att få vistas vid alltings gräns. Allt som verkligen återstod oss var vår återvändo, till en plats belägen långt från återuppståndelsens skimrande krona.

337.
Himlarna är varje natt klara mot den oändliga stjärnhimlens skål med lockande kristaller. På dagarna rusar regnovädren fram över trakten i ändlös rad. Sol, vänligen vänd ditt ansikte några dagar till dina likar. Ge oss andrum en stund från denna flod. Låt marker torka upp. Låt bäckar och åar lugna sig. Låt fåglar och djur skaka vattnet ur dräkten och söka upp en ört eller en bit att stilla hungern med. Låt mörker, stadig vind, stjärnor råda några dygn. Sträck allting en smula. Vi kommer inte säga något. Vi låter tänja timmens längd.

338.
Jag var liten länge. Jag steg ur den långa tiden med en skrynklig tumme och ett rasande språk bubblande i munnen. Hjärtat var öppet mot människornas hjärtan, men var går den vägen? Varför bultade mitt blod i örat så på kvällarna att jag inte hörde?

339.
Ett nytt liv i mörkret i den ljumma vinden denna natt. Ur mörkret vid åravinen skriker en fågel vilt. Jag grävde ned fostersäcken i ett djupt hål i gödselstacken, med ansiktet vänt mot månen som stod i öster. När jag tvättat mitt ansikte och torkat det blev det kvar en vit triangel av tvål högst uppe vid hårfästet.

340.
Jag ser på kvällarna i mörkret kastanjen på gården mot skyn belyst av lampans bleka sken. Din andning i sängen bredvid mig som sandpapper försiktigt draget fram och åter över huden på någons armar långt iväg.

341.
Över de vida, grå, nysådda fältens torra yta leker virvelvindarna uppsluppna. De lyfter fröet, dansar med det ett stycke, släpper det ifrån sig vid cirkelns kant. Fröet samlar sig till de andra i bleka klungor. Dagen kvävs av den fallande skymningen. Vitsipporna utmed häckarna i trädgården i sina små klungor sluter sig långsamt i det allt gråare ljuset. De döda som i sin känslosamhet återbesöker sin trakt vill inte låta sina vita, öppnade ansikten belysas av nattens mörker.

342.
Ute över de matta fälten slår en liten kajflock snabbt fram och tillbaka upp mot den starka blåsten. Dess svarta segel vänder av och an, spänt av vind. Den kryssar sin väg i brådskande ärenden. Den vänder in i tidens skikt. Stammar ska snart ha upprättats. Äktenskap ska ha ingåtts. Föda ska ha sökts upp, och sedan delats med de mindre lyckligt lottade. Ungar kläckts. Muren tornat upp sig. Kuvertet vid säsongens slut överlämnats till drottningens kurir, tomt.

343.
Den enda sak jag minns från min barndom är en leksakssegelbåt i trä med köl och storsegel och fock som jag fick i present på min 12-årsdag. Vi var på semester och bodde i ett stenhus vid ett torg i en liten stad där de hade en leksaksaffär. Jag hade sett ut båten i skyltfönstret och önskat mig den. Jag fick den, inslagen, tidigt på morgonen på min födelsedag, med sång och frukost på sängen. Jag var lycklig. Alldeles intill torget fanns en liten grund damm med stensatta kanter där jag lät båten segla fram och tillbaka i en lätt vind. Jag tyckte så mycket om den. Jag minns inte när jag sedan förlorade den, i åren. Jag sörjer den fortfarande. Den är den enda sak från min barndom jag sörjer. När jag frågar min mamma och pappa vilken stad det var vi bodde i, förstår de inte vad jag menar. De minns inte detta tillfälle, inte semestern, inte min födelsedag, inte en båt. De ser på mig frågande. Det gör mig förtvivlad. Jag har rest till alla orter vi kan tänkas ha övernattat i på min barndoms bilsemestrar. Jag har gått gata upp och ner. Jag har inte hittat det torget, det huset, den dammen, inte en lokal som hade kunnat vara en leksaksaffär vid den tiden.

344.
Gräsplantan när gräset i gräsmattan klipps regelbundet delar sig energiskt åt alla håll den finner utrymme att expandera. Ovetande om gräsklipparens ärvda likgiltighet drömmer den att också den en dag ska delta i motståndet genom att fullgöra sin levnad, sträckande sitt öppnade ansikte i stridslysten triumf ut mot världsalltet. Viktigt.

345.
De mindres gåtor

Guldögonsländan när den irrar runt letande sitt vinterbo
“Jag överlever inte vintern genom att söka efter värme men genom att efterlikna kylan.”

Vinbergssnäckan med tillslutet lock sedan månader under den ändlösa torrperioden uppkrupen på en sten i skuggan
“-“

Silverfisken fet och glänsande som en laxöring där den slår fram och tillbaka ovanpå hallmattans bädd av vassa strån på jakt efter en springa att undkomma i
“Jag är kommen mycket långväga ifrån. Era hånfulla namn bekommer mig inte.”

Dallerspindeln där den rister sitt nät uppe i takets hörn i upprördhet över den bryska uppmärksamheten
“Mina förmågor överstiger vida ert förstånd.”

346.
Jag blev ensam kvar. De andra dog. Det var tragiskt. Jag hade inget med det att göra. Jag var ensam kvar att bära dessa människors alla minnen. Ingen kunde korrigera mina redogörelser. Jag styrde över livshistorier, lika allsmäktigt som om jag var guden. Hur minns jag åren, händelserna, dagar, ögonblicken? Jag är inte sanningarnas bärare. Jag är inte en berättare. Ni hade gott om tid men försatt tillfället. Ni kan inte begära att jag ska sanningsenligt kunna redogöra för en människas liv. För mig har ändå aldrig livet varit något annat än ett mödosamt, planlöst pulsande i nuets ihållande storm. Det är min ursäkt. Härmed.

347.
Jag har två skuggor ikväll. Det är stjärnklart. Den ena är från månens strikta ljus. Den andra är från lampan ovanför ytterdörren. Månens skugga är kort och skarp. Den återger exakt min kropps gestalt. Lampans skugga mycket lång, vid, suddig. Mitt månjag iklätt åtsittande kläder trampar ivrigt runt mig, gestikulerande med armarna, rastlöst viftande med händerna, med den pekande cigaretten viftande som vass syl i irritationen över den långes närvaro. Den långe flyter långt iväg i löst hängande jacka och vida byxor, med armarna utmed kroppen och huvudet lugnt vilande mot jorden. Jag rör mig planlöst hit och dit för att försöka lösa situationen, men det får den korte att bli än mer upphetsad, och den långe att sträcka ytterligare på sig, och flyta ut alltmera.

348.
Tagelmask knutna vatten. Lös upp ditt nystan. Rid kurvan genom din skymda värld. Styr med stram töm din lånade boning tillbaka till vattnet som oförmodat stötte bort dig. Skrid stråle genom orört membran. Nämn inte svaret på frågan vi var oförmögna finna orden till.

349.
Guldögonslända ditt osannolika namn uppenbaras först för den som belyser dina ögons glober med en stråle ljus i nattens mörker. Just så många århundrade bort befinner sig ditt namns förverkligande. Så långt bort från livet befinner sig mitt namns förklaring. Den natten kommer inte då ett sådant ljus avslöjar för dig min blicks bländande gnistrande inramat av lysande blå ögon.

350.
Havet kastande sina vågor vrålande upp över stranden dånande mot himlen efter dygn av stormstyrka från öster, likt lågorna i en våldsam brand i den torra skogsmarken eller i de täta byggnadssamlingarna i byarna eller klungorna av gårdar på slätten. Elden berusad av befrielsens kraft. Havet rasande över att vara evigt fånget. Vid de tillfällen de hetsades till kamp var endast den ene lycklig över en seger, den ene endast över en förlust. Blott blixten framhärdar i föresatsen att skrida med vattnets flamma.

351.
De torra vårmarkerna längs med åsen diar regnovädrets svarta spenar, släpande efter de svarta molnen likt skördande tentakler. När bilen långsamt klättrar uppför serpentinen mot åsens topp slår den massiva stenmuren med raka, skarpa kanter följe med mig än på den ena än den andra sidan vägen. Vartefter bokträden slår ut sina spröda, ljust gröna blad skyms den alltmera. Den är borta för vår blick. Krontaket döljer den också för himlen. Frågan varför du byggdes kan inte ställas. Vi löstes från tyngden av det vi gjort, men inte med vederlag men förlust.

352.
Allt blev tyst. Temperaturen sjönk mycket snabbt till minus nio grader. Snösmältningen avstannade. Droppandet från taken upphörde. En stålklang tämjde vårskymningens brusande ljus. Trädstammarna smällde i oväntat befallna givakter. Vattnet överallt band sig till ytan likt en hård, olöslig legering. Stenarna vek sig tysta mot kärnan. Vi räds slag. Vi hukar oss under galaxarmarnas vårdslöst rådbråkande svingar, kalla av skräck över att de efter slagen omtöcknade ska oanat upptäcka oss, svartmyror i färd med att sorglöst korn för korn ivrigt en gång för alla lossgöra deras feta rötter.

353.
När jag var barn varsnade jag världens utsträckning i skikten. Jag hade inga ord för det. Jag hade ett språk men i det ljöd den inte. Jag var där propert. Jag kunde hedra den söm i söm i dess långsamma meandervridning. Vart red den sin flod. Vilka himlakroppar kysste den varligt på den glänsande pannan. Så ynklig och oinvigd förstod jag det ändå alldeles utan siktdjup. Den skred varsamt genom barnets lilla, avgränsade portion. Jag glömde bort det sedan. Jag blev för egenkär i mitt möte med tingen. Försök hålla dig vaken nu. I gryningen rättar den till förhängena.

354.
Jag låter sömnen läka mina skador. Nattens brus syr ihop alla bristningar, alltefter jag inuti oskuldens tillit beredvilligt överräcker dem. I dvalan reser jag mig med köttet bart. Barnens lugna andhämtning skyddar mot skräcken. Stående vid knuten nynnar månen sin tisslande visa. Varsamt läggs huden tillbaka. Tänd ytterbelysningen. Dess mjuka ljus fattas i natt, i dessa för fjärilarna alltför dunkla salar.

355.
Jag besökte andra trakter i drömmen. Somt där liknande landskap jag minns. Andra platser tycktes helt främmande för mig. Träd, branter, snår, bergskanter, gränder, torg, allt förevisades mig. Det var en mycket stor ort. Jag hade inte kunnat besöka alla dess delar i min vakna värld, hur mycket jag än reste, hur snabbt, hur brett, hur irrande. Hur har jag redan varit på alla platser? Vem har då redan länge avmätt otaliga gånger tummat på vart och ett av dessa stolta minnens vykort?

356.
Den nedsågade, kvistlösa pilstammen tronar tung och smutsig överst i vedhögen inne på logen. Den andas återhållet i takt med mörkrets dunkla, klanglösa ljus. Sorgsen sätter den sina svartnande, skrumpna skott, de som tillägger till vittnesmålen över de fallna gudarna.

357.
Högt uppflugen i den hamlade lönnen sågar jag ned det skydd som gjorde denna syssla i trettio graders värme uthärdlig. Jag ansade skuggor. Storhetsvansinnig hade jag trott att jag kunde sila solen. Jag har levt mitt liv helt utan åtskillnad mellan tingen och tecknen. Jag har hållit dem för likvärdiga. Jag närvarade i en tjockare värld. Allt detta har en massa. Allt är på samma gång också genomsynligt. Envigen mellan strålarna och skuggan är otydligt formulerad.

358.
Det finns en glipa i varje gestalt varur något innerligt strålar. Jag såg målningar med partier av färg omgivna av vit duk omålad. Ur stråken strömmade det ömma sorlet från röster som räknat åren i tusental länge. Ur såret i varje bortvänt ting strålar minnen som inte kan översättas, ty vår tid är för knappt tilltagen för att artikulera dem. Klockorna klämtar för timman stilla i fjärran och ljudet dalar och bleks ut.

359.
I skymningens grå ögonblick avlöser fladdermusen den ensamstående svalan, in i det sista ivrigt letande också en enda insekt åt tre hungriga strupar efter en lång dags blek jaktlycka i det rasande regnet som av och till blandades upp med hagel. Fladdermusen är densamma men en annan än förut. Jag känner det, fast vi inte ser varandra. Den sänder vänliga hälsningar från en som farit. Jag skickar blygt ett ord tillbaka, till vilka trakter vet jag inte. Kanske är det innanför det galler som spärrar Balsbergets långa grottor de möts till sist, fiender, vänner, döda och levande, i den långa natt som inleds utan löfte om slut, fram till den dag plötsligt ljuset alldeles överraskande återvänder och trots allt ropar. Vem svarar genom att glida ut i den ljusa natten på tysta, mörka, jordslagna segel, spända mellan stela lemmar som förlorat minnet av smekningens svaga, ljuvliga sus.

360.
Jag söker efter den röst inuti vilken min egen inte ljuder – där jag själv är stum. Jag inbillar mig att det är endast så texten kan komma förbi den aggressivitet allt skrivande förutsätter, denna vilja till herravälde, över allt.

361.
När jag var 16 år övade jag mig i att låta mig lösas upp och bli en del av annat. Jag lät mig spridas i rummet. Det var när jag låg i sängen i mörkret på kvällarna, innan jag somnade. Jag hade läst en stund och släckte sedan. Det var jag som åstadkom det. När jag lyckades var jag glad, och upprymd över det. Rymden omkring var uppfylld av ett mjukt eko från nyss stillnade rörelser väntande i natten. Små ting var bekymmerslösa. Korn virvlande spillra ur nyss bestämda ting var nu frö. Jag gled i de öppnade skikten mellan nyss avgränsade kroppar. Fingrar smekte utmed vaga konturer. Blicks prövande, försiktiga tryck som en stav av gelé pekande en grund skål i varelsers mjuka yta. Ingen där invände. Geografin skingrades den också i flagor. Det var inte längre känt var vägen hemåt gick. Det skrämde inte. Sömnen samlade sedan in mig med sin mjuka armrörelse och sände mig utan dröjsmål vidare till drömmens kaotiska rike.

362.
Varje text jag skriver är ett nederlag. Den tecknar en olöst gåta. Visste jag svaret hade inte denna möda slösats. Jag vet inte heller hur gåtan lyder. Var det mitt fel? Jag värnar åt alla håll här – avskuren, oinvigd, förskjuten. Jag upplever att jag är okända makters redskap. Det är plikten som driver mig. Vakta noga på solens rörelser. Den väntar på tillfälle att bleka ut tecknen. Och släck också lampan nu så det kan bli lugnt i huset nån gång!

363.
Den natten var himlen generös. Den var alldeles klar. Borta över Köpenhamn rasade ett våldsamt blixtoväder. Det spelade över horisonten som strålkastarkäglor, likt lämningarna efter en storhetsvansinnig fest sedan länge övergiven av gästerna. Allt var stilla. Några syrsor spelade ännu dovt skorrande intill kvällskylans hårda vägg, besvikna över säsongens utfall. Landskapets ridåer drogs också just nu undan för gott, känslolöst blottande mina misslyckanden med alla detaljer i skarvarna mellan livets blänkande ytor.

364.
Tändstickans låga kallar upp stearinljusets stumma, svarta, cirkelböjda veke ur dess stelnade läge. Leden mjukas upp när ljusmassan som fyller dess fibrer smälter och blir flytande. Ljusets egen låga tänds i vekens ände. Beredvilliga, härliga låga. Alltid redo att öppna din port till på en gång vår salighet och vår undergång.

365.
Vattnet ville alltid vara flod, hellre hav. Det längtade efter den stillhet bara den fullständiga utjämningen kan åstadkomma. Infångat i glaset önskar det förenas med sig självt, sin större gest, vildare, oresonligare, styrt av sitt mäktiga, begärstömda begär. Det drömmer om att vara is, att omedelbart och utan övergång anta stilla kropp. Det spjärnar mot glasets väggar. Inget håller denna fördolda rörare, evigt i rörelse sökande, misstrogen.

366.
Träden fortsätter länge under kvällen skaka av sig vattnet från den självömkande regnstormen, oansvarig inför den berusande skövlingen, likt en hund vars päls hela eftermiddagen förbittrad minns den påtvingade avtvättningen i badkaret. Ute över havet fortsätter åskan slå sina törstande blixtar, missbelåten, frustrerad, hånande fegheten hos alla som hukar sig. Men det var inte av feghet jag böjde mig, ropar jag till den, det var av medömkan.

367.
Skjut in stolen efter dig. Vänligen din själ efterlämnad här i denna veka omkrets är benägen dröja sig kvar, irrande, villrådig…, långsamt bleknande, drivande mot det obestämda… Förlåt! Jag kunde torka upp allt efter dig, men inte dig skingrad.

368.
Svart nejd i augustinatten. Allt är tyst och orörligt. Där är mycket svaga ljus på andra sidan betesmarkerna. De går och kommer… Om det var vinden, som rörde buskarna, men den är inte här. Om det var mina ögons brister, som klippte vågen. Om det var det tunga mörkret som vältrade sig framför ljuset av och till som påminnelse om ondare sakförhållanden. Om det var små obetydliga varelser osannolikt glimmande i revolt mot lagarna.

369.
I det det alltför grå har det grumlade sinnet runnit över sina breddar och ut över markerna. Från dalgången bland kullarna kom den dagen ur skyfallet som sprungit nedför slänterna en flod. Den korsade trädgården. Den lämnade ifrån sig den strand den samlat upp. Plötsligt obeslutsam bildade den en sjö. Jag räddade de skingrade vinbergssnäckorna uppflugna på vajande strån genom att sträcka dem den smala änden av en lång käpp av sälg. Sjön sjönk sakta mot de djupare belägna bottnarna. Jag berättade det för min bror ett och ett halvt år senare, av en tillfällighet. Sörj för god luftväxling sa han.

370.
Gryningen stiger upp ur gräsmarkerna våta av dimman. Din hud lyser som vattendropparnas bleka gnista. Jag övar mig på att närvara inuti handens smekning. Läsa innantill huden vägen dit. Lära gränspassagens regler. Stumt möta våra växlingskursers skiftningar. Våga tro på att vi ska vara knutna till varandra innerligt.

371.
Väldiga plan stiger långsamt mot himlen på stilla, väldiga vingar. Städer väntar dem, nära och borta. Mörkret sänker sig omärkligt. Vi väntar på spegelbildens allvarsamma framväxt ur fönsterglasen. Våra ögons längtan mäts upp av tidtabellen. Ljusens dubblerade, suddiga figurer över svart, rött, brandgult, framställer stjärnhimlen. En man på trottoaren ser sig villrådigt omkring, stiger fram till kanten och spottar rätt ned i vägbanans flod. Min blick ville se ömt på var sak. En upphetsad röst redogör för en oförrätt begången länge sedan.

372.
Himlen och jorden grälar inatt. Det är rasande vrede. Blixt går från här och upp. Blixt går uppifrån och hit. Uppe på valvet slås glaciärerna sönder. Isblock splittras och faller. Fåglarna stilla bland grenarna. Det är varmt. Såg du hur gården lystes upp? Pulser i ögonblick rev itu mörkrets draperi belysande allt kallt naket. Såg du min blick i ljuset? Såg du allt upplyst speglat? Såg du min ängslan? Såg du dig själv – åtrådd!

373.
I de kraftiga vindbyarna faller kastanjenötterna ur svepeskålens ändlöst utdraget uppsprickande korg, smattrar studsande ned över den redan översvämmade stenlagda gården, snart stillnade en och en skilda åt av strängt regelstyrda centimetrar, eller plötsligt här och var hopsamlade i klungor som när i barnens kulspel kulorna stoppats upp tätt inpå varandra. Detta sällsamma skimmer. All denna aldrig bokförda sorg. Dessa fasansfulla tomrum, oförklarligt oförklarade av slumpens aggressiva lag.

374.
Genom ytterdörrens grumliga fönster såg jag räven springa förbi på gården i sin mjuka, böljande lunk. Jag såg inte räven. Jag såg dess mörka rörelse över gården genom det grumliga glaset, där den sprang förbi i sin mjuka, böljande lunk. Jag såg inte dess rörelse. Jag anade den bara, som en våg i dunklet, som spåret efter dess tidigare hastiga rörelse förbi dörren i den mjuka, böljande gången över gården. Den vågen var fästad i mitt minne sedan långt tidigare. Jag minns inte från när. Vissa minnen, upplevelser, utgörs helt och hållet endast av gestens känslomässiga gestalt, grafiskt framställd.

375.
Den natten såg jag i två skilda drömmar namnet på förövaren av ett brott jag inte visste begånget, men vars förödande följder jag bevittnat länge, under stor smärta. Ett inre sammanhang blottlades mellan händelser nyss utan synliga förbindelser med varandra. Allt ordnades i orsaksföljd. Det var befriande. Jag visste det var sant. Jag presenterade för rätten dessa fakta inbäddade i redan sedan länge förgångna drömmar. Domaren fann bevisen ovedersägliga, och förklarade brottslingen skyldig.

376.
Det stilla gungande vattnet i hinken jag fyllde nyss i stallet kastar i den korta eftermiddagen sin fladdrande, sönderrivna ljusreflex från den blekta novembersolen mot den vita väggen. Allt detta var ett sammanhang bildat av otaliga tillfälligheter. Då solen inte påfordrar underrättelser visste den redan. Det finns gravar här i markerna, varstans. Jag vet inte var de är belägna, men jag rör mig alltid här omkring med steget mättat av den lättaste tungsinthet.

377.
Du blinkar bak ditt slutna öga. Du ler inuti din stängda mun. Spegeln immas så tunt att mitt pekfingers rörelse inte kan teckna ditt namn. Kippa efter luft. Andas in mig. Låt mig följa dig på din väg bland brinnande holmar, svävande i alveolernas varma, rosa kamrar upplöst till glimmande stoft.

378.
Djur och fåglar liggande döda sida vid sida på fälten, i raka led med jämna avstånd mellan kropparna, likt under jägarnas stolt rodnande uppvisning av dagens nedlagda byten, prydligt upplagda innanför ramar uppförda av upphetsande doftande nyhugget granris. Allt var dödat. Vägen var blockerad. Jag kunde inte komma vidare. Jag tecknade kontrakt på en av marklägenheterna i den röda hyreslängan invid vägen. Mina skosulor klädda i våt betong lämnade avtryck efter sig på parketten när jag mycket oroad stegade omkring i den tomma lägenheten fram och tillbaka. Senare på kvällen låg jag på bara knän på golvet med en fuktad svamp i handen för att förgäves försöka gnugga bort de vitnande fläckarna. Jag lämnade efter mig en arkipelag av blekta öar i ett glänsande hav.

379.
Jag ville att texten skulle lagra energi, som ett väldigt flyttblock vådligt balanserande högst uppe på en av isens efterlämnade toppar. Den som läste texten skulle konsumera denna energi, utan att den förgicks. Först genom måttlös förbrukning skulle den tyna bort, likt när stenen efter vindens och regnets nednötning under årtusenden plötsligt tappade sin infästning och tumlade ned i dalens alsumpskog, stillnande där stum. Ingen skulle sörja detta.

380.
Landskapet breder ut åsen framför mig, i väster. I sitt massiva hinder lovar den upphetsande befrielse. Den framträder i fjärran som lycka betryckt. Dess arm sveper i en vid, långsam gest över den frilagda kolsvarta mossjorden blänkande i breda stråk framför skogskanten som ett svart, pösigt hav, berett att låta fröets gnista skjuta ut stim av svällande vita, röda, brandgula frukter. Rötterna på tallskogens träd hindrar den vita sanden att än en gång flykta över landskapet. Inget växte i den stumma stenen hur finkornig den än gav sig ut. Dess vita storm höljde en gång landskapet i en långsam, frusen översvämning. Människor håller fast vid de minnen som fortsätter betyda något för dem. Horsten säger Jag var inte delaktig i det ty jag var mycket gammal redan då. Jag säger att min mamma säger att hon tydligt minns vilka potatissorter som gav god skörd. Hon säger att vid hemmet hennes familj när hon var tio år på grund av kriget tvingades lämna för alltid fanns det ett äppelträd, men äpplena var inte goda.

381.
Novemberlördagen är svart grå. Vi väntar på gryningen. Röken dröjer sig kvar i skorstenen. Ett lyckligt skott från en glad jakt skulle kunna plötsligt bryta instängdheten. Vi vandrar över hedarna i fårflockens tunna stig. Ett klockspel från en fastighet i byn klämtar stumt i den svaga vinden. Närmare skymningen med hästarna i skogen är varje blad och varje kvist tätt intill ansiktet. En jägare står stilla vid stigen. Kvällsdimman som omärkligt flyter in från havet grumlar sikten. Fukten i ansiktet samlas till droppar, som lossnar och faller till marken.

382.
Den nyplöjda åkern blänker som ett hav med feta, glänsande ryggar. Vattnet har fyllt upp vågdalarna men det har inte regnat här. De djupare liggande ådrorna pumpar vattnen fritt till ytan efter att plogens skär skurit av kapillärerna. Rötterna till det som växte här ligger vända upp och ned. Det mörka diket väntar tyst på armens sträckta, räta rörelse. Orörligt väntar allt med bortvänd blick, spänt lyssnande med munnen öppnad, på ögonblicket som ska gå blint förbi.

383.
Det fanns tre Stenhus, vita. Massiva stod de i rad efter varandra som vida, högstämda palats. Jag har bara sett dem så på fotografier. De överlevde raset ned i älven. Fabrikens anläggningar söderut gled ned i det stålgrå vattnets obändiga ström, men glidningen stannade invid Stenhusen. Älven kallade på lerskikten. Stenhusen stod kvar. De revs senare, när vi hade flyttat därifrån. Jag minns dem inte vita, vackra. Från min dolda utsiktspunkt på bergsknallen på andra sidan Europavägen såg jag bara förfallna gestalter, dystra och avvisande. Jag visste att du och din bror bodde där, men jag minns inte hur jag visste det. Vi gick i samma klass men jag minns inte ditt namn. Ni kanske inte var syskon. På klassfotot finns inga namn bara ansikten. Vägen skilde oss åt. Jag tänker på ditt ansikte varje dag, på din blick av saktmodigt överseende. Alla möten jag försuttit. Jag skickar en hälsning härifrån, till ingen.

384.
Jag använder blicken som käpp för att stödja mitt steg över golvet på väg mot kaffemaskinen. Det jag tappar från bänken får ligga till mössen, eller katterna. Min öppnade hand tusen gånger tryckt mot dörrkarmen som stöttar kroppen där jag tar på och av mig stövlarna bildar det gråsvarta märket för årtiondens lönlöshet. Landskapets stödpunkter vars konturer jag orienterat mig efter under dagens alla strider krymper något varje morgon. Sent på kvällarna återvänder värmen i fötterna efter en lång dags bortavaro. Ljud tränger in i rummen från mörkret ute på gården. Jag tror jag hör musik, men det kan vara mitt huvud som ur luftrörens pipande komponerar brottstyckena av ett långsamt orkesterverk. Jag har sjungit världens ting sedan jag var liten. Jag tog upp tecknen från det jag passerade, artikulerade dem, spelade dem i ändlösa repetitioner av komplexa sekvenser. Jag brummade dem dovt, visslade dem, nynnade dem i ljusa toner. Vi hedrade varandra, i hemlighet, genom alla år, dag efter dag, utom dessa då jag stängde hörseln för allt utom omnejdens sorg och lidanden, det svaga knastrandet från hoper av annalkande olyckor.

385.
Vi följde murarna över backarna inåt landet. Vi hade vinden i ryggen. Bakom oss det grå, makliga havet. I dalen vilade de urgamla åkrarna stilla. Styckena kantades av stora ekar, insatta mellan stenarna i de låga murar som inramade varje teg. Murarna öppnade sig mot ån som slingrade utmed sandbankens blottade, vita märg. Den gamla jättegranen täckte himlen över ruinen av det ställe som obebott mer än hundra år långsamt vittrat ned. Minnen lakas ur trakten. Stenhögen i mitten av grunden visar var eldstaden stod. Körsbärsträden pryder tunet. Väldiga bokträd stegar upp trädgården; jorden står bar i skuggan av kronornas täta bladverk. Bleknande minnen från andra längesedan lämnade platser långt härifrån också de burna hit idag av den stadiga, ljumma vinden, kretsande som jag runt lämningarna efter denna en gång bebodda plats, där också just vi en dag till sist skulle få gåvan födas, växa upp, och sedan där djupt vid varje punkt i omgivningen fästa våra splittrade, vemodiga, osaliga intryck.

386.
När vi stannar upp framför varandra, frånvarande, var och en tanklöst vacklande alltför tätt inpå sig själv, möts vi inte. Dina lätt bakåtskjutna axlar som motvikt där du balanserar på randen av dig själv. Ditt öga ansträngt sammandraget för att lindra ledsnadens sveda. Jag viker in mig i din kropps stumma veck som varsam armering; veckar mig samman till lenaste vadd för att badda dina ögons mörka stråk. När vi möts är det i ryckiga blickar inför en o-formad suck som oväntat lösgörs ur bottnarnas djup; inför kattens dråpliga sfinx på det runda tallriksunderläggets plötsligt öppnade magiska port.

387.
Den höga strandvallen håller havet från slätten. Slätten bär kyrkor, gårdar, husen utmed vägarna i en öppen, städse hand. Husen i långa led med lamporna tända. Kvällens sysslor fortgår i de vita, upplysta laggårdarna på rad i orörlig karavan. Dagen går lugnt mot sitt slut. Tidens våg kommer en dag att ha kunnat skölja över oss utan att vi hann märka det. Mörkret är djupt och uppmärksamt. Allt vilar i en rörelse som inte förändrar sig.

388.
Jag födde ett barn en gång, ur vaden på höger ben. De befriade det ur säcken med ett snitt av skalpellen, rakt ned mot hälen. Jag hade svårt att gå efteråt. Vart barnet tog vägen minns jag inte. Jag förlorade det ur sikte. Livet fylldes av verkliga barn, födda av kvinnor. Vi lämnade varandra, barnen lämnade oss – alla lämnade vi också min patetiska, meningslösa, ektopiska byting. Jag kunde inte begära något annat.

389.
En källa sprang ur sandmarken. Det är över fyrtio år sedan. En man fann den med slagruta. Jag har den kvar. Jag har inte letat efter vatten med den. Jag saknar den förmågan. Förmågan sitter inte i käppen. Barn har vuxit av källan, födda av kvinna, höna, sto, tacka, ko, katt, de vilda fåglar vi matat och givit vatten under vintrarna, mus och råtta, insekter av alla slag; träden och växterna vi planterade och bar vatten till i hinkar under perioderna av torka. Träden står i sina svarta ritningar i det svaga ljus från byn som silar sig igenom den lätta dimma som svävat in från havet. Allt är mycket stilla. Min siluett varje kväll projicerad av ytterbelysningen mot logens grå, eternitklädda vägg med en cigarett i handen längst ut på den utsträckta armen. Skuggkroppen har huvudet lätt tillbakalutat, med glasögonbågens kantigt infattade lins höljd i svärta mellan kindbenet och pannan, pekande med cigaretten som en uppfordrande stav mot himlen med dess valv inneslutande djupa skikt av stjärnor. Jag fick en gåva som lockar vattnet mer. Vattnet, låtsat oberört, vandrar sin väg.

390.
Skymningen flyttar sig närmre intill vårt bröst. Den våta asfalten speglar himlens brandgula ljus i en glödande flod. Guldögonsländan söker sitt vinterbo inuti den ljumma kvällen. Ett åskoväder över havet följer kusten norrut, trosvisst långsamt. Ljusen från gårdar och hus över åsen håller uppe himlens tak i den hastigt mörknande kvällen. Den inåtvända offervilligheten i gråtsångerskornas tydliga röster svävande över de oåterkalleligt ödelagda markerna, öppnar till vars och ens stelnade sorger. Det täta mörkret väjer för masternas röda lyktor. En häger skriker plötsligt i ravinen.

391.
Vissa kvällar när jag hör sömnen gå förbi just där jag sitter rusar jag upp och ikapp den, och följer den tätt intill fram till närmsta bädd. Jag sluter ögonen och sjunker i den, alldeles lugn, helt fridfull. Den lämnar mig då vid dessa tillfällen vid sidan av bråken, våldet, oron – den fasansfulla ångesten hos varelsen som just i det ögonblicket dör helt nära mig. Jag bär andra varelsers ångest inom mig. När det inträffar paralyserar denna mig. Ropet de sänder kan jag inte förmedla. Allt upphör vid mig. Jag är slutpunkten för denna historia.

392.
Djupröda novemberros, vänd inte ditt ansikte mot mig. Min blick är grumlig och dum. Ur min grunda, starkt beskurna uppblåsthet kan du inte förvänta dig svar. Min beundran för dig får varje försök att formulera mig att stanna vilset studsande inuti ögongloben. Vänd dig om efter dagen med dina blickars ängsliga frågor. Jag går till natten med mina.

393.
Den stadiga blåsten upphör till sist efter dagar och nätter. Det blir stilla: Kvällen stiger klar och kall under en isblå sfär. Det är Kvadrantinernas årsdag, denna natt där vi, igen, korsar varandras banor. Till midnatt syns deras korn som fallande glöder ur Björnvaktarens stjärnbild. Jag håller försiktigt i det spröda glaset när jag torkar det med diskhandduken. Jag tycker det är vackert. Nu skulle jag önska något. Vissa ting har gjort sig oåtkomliga i tidsåldrarnas skikt. Jag kommer aldrig att simma i Ronnunjoki.

394.
Järnvägsbommarnas klockor slår upprört i fjärran. Den ena hinner kapp den andra och släcker den för några ögonblick. När de lossnar från varandra överröstas de av tågets inbromsning. Tåget sträcker från den ena änden av perrongen till den andra. Det ska färdas mycket långt inatt. Människornas rörelser i vagnen avsatta som tunna skikt av damm längs fönstrens lister. En påstigande skyndar hopvikt utmed fönstrets spegel, ansiktslös. Någras ögon riktas ut genom det svarta glaset. Blicken växlar från det bottenlösa mörkret, till blickens egen blanka sorg i fönstrets spegel. Någras spegelblickar möter också andras, i djärva vinklar mellan vagnens säten. De blandas oblygt i en plötsligt öppnad ljuvlig lovsång. Tåget faller i sitt stup med slutna ögon. Tiden lossbruten ur sina fästen: Klockornas visare tar timmar på sig för att flytta sig från tolv till ett.

395.
Den som likt jag oförtjänt under årtionden varje gång i sista sekund oförklarligt skyddats mot de hemskaste olyckor, har genom dessa överraskande omsorger oväntat kommit att drivas längst ut på klippavsatsen. Därifrån erbjuder sig ingen väg.

396.
Regnet faller tungt och sakta som tunga vilsekomna kroppar ur träden här och var. Det hamrar med svaga slag på fönsterblecken. När stänken dragits samman till en droppes tillräckliga tyngd startar då och då små rännilar över fönsterglasen. Allt dras under åren motvilligt genom ögonblickets dolda spricka mycket långsamt till de skikt där allting skingras. Minnena föses ihop till blanka droppar som sjunker djupare i blekjordsskiktet. Gåvor skingras också med tiden: De förs sakta allt längre ut på tidens knippe långa, blanka linor, till dess de återstår som vaga prickar vid blickens rand, avskalade vittnesmålet om människorna som en gång var, andades, log sitt varma leende, mötte blicken med sin gnistrande blick. Belysningen i rummen är dämpad i den sena kvällen. På bord, byråer och skänken utmed vardagsrummets vägg står ting, och inramade fotografier, som inte längre talar. Var lugn du, det är bara vi. Vi ska vända på dig så du ligger skönt. Jag är så rädd för edra stora skor.

397.
Vågornas brus i mötet med stranden får vinden att ruska hårdare i alträdets bladverk, som syrsorna i gräsremsan mellan motorvägens filer trotsigt vrålar för att överrösta trafikens dån. Trädets rötter är frilagda av vattnets ändlösa klösande. Hav du väntar tålmodigt med ditt glupska gap vidöppet. Ur lerskikten i foten av den branta, höga brinken sipprar vatten ned i sanden. Det bygger en båge och sjunker sedan vid valvets slut. Vågen bjuder det sina lena fingrar. Det har färdats många år sedan det lämnade havet, under sin exil berövat saltet.

398.
Det är helt mörkt. Inte en glimt av ljus når hit. Jag drar täckets kant varsamt över kroppen fram till mina läppars mjuka hud. Stilla på rygg spänner jag varje muskel tyst som svar på rummets stela kyla. Min hand kanske försiktigt öppnar en tunnel i täcket vid sidan av bröstet? Kanske öppnar din hand en tunnel i ditt täcke, som möter min? Kanske söker våra fingrar varandra trevande i blindo: fruktar det förbittrande mötet med våra egna sträva fingertoppar; drömmer återhållet om tryggheten under våra sammanlagda ensamheters lugnande, oerhörda tyngd?

399.
I den kalla, blanka kvällen skrev mitt finger tecknen på det stilla havets släta yta. De ströks ut med ens. Den ljusa sandbottnens linjerade blad vilade orört. Fingret mindes skriften brännande tydlig. Havets vatten förde också ändå allt till trots den med sig i sitt lönlösa lopp genom jordklotets hav och sjöar, skogarna, floder, åar och bäckar, regnen över markerna överallt, dold osynlig inuti kärnan av de klara, orörliga dropparnas allseende öga, inbäddad längst ned i strömvirvlarnas oändligt avsmalnande rör, envist orubbligt vidhållande: Vi är rörarna.

400.
Kom hit! Här finns det alltjämt ledig plats. Han lyssnar till ropet från stenen vid fädrens vård. Dess skrift är blekt. Farligt balanserande på darrande, alltför djupt böjda ben i det redan alltför mörka kvarteret måttar han med käppen för att mäta upp gravens längd och bredd.

201.
Vandraren, sårad, inför husets vägg: “Fall samman.”

202.
Bullra endast tyst inatt, larmmaskiner. Mina drömmar tycks betrakta mitt liv alltför fattigt för sin smak, och missar inte ett tillfälle att bemänga intrigerna med rummets skräckinjagande hieroglyfer.

203.
Jag huttrar under lagren av kläder. Jag spyr upp min vokabulär. Av ordet återstår en fadd smak sedan människors tanklösa tungor slickat bort all sälta.

204.
Bör svärtas bort.

205.
Tag inte tillbaka. Låt odjuren leva.

206.
Jag slumrade och upplevde en intensiv dröm, full av stora händelser. När jag vaknade återsåg jag den klart bakom ännu stängda ögon, men nu bara i formen av en sträng med bokstäver som for förbi i en snabb ström framför min blick, sedd som genom en kikares två runda öppningar. Vilken feghet, vilket torftigt drama, producerat av den som tror att det inte också ur ordens trollkarlshatt kan hoppa rasande mammutar.

207.
Poesin, den grubblar över om den ska bära kronan eller ringen.

208.
Det mesta jag skrivit har något outhärdligt över sig. Om det varit i den moraliska bemärkelsen, men det är i den estetiska.

209.
I morse… Det verkar redan så avlägset; det vilar redan en avgrund mellan mig och denna för alltid förlorade, overkliga epok.

210.
Tid för förevisning. “Hur lång tid tar förevisningen?”

211.
“Nej jag springer aldrig barfota.”

212.
Till skillnad från massmedias eller domstolarnas vittnen, vars uppgift det är att försöka göra sanningen trolig, var vittnesbördens vittne inkallat under en annan, rent absolut ed: berättelsen och händelsen var ett.

213.
Ur Apokryferna: “Taxi!”

214.
Denna klaustrofobi: att vara instängd i det här människolivet.

215.
Jag försöker skriva branta texter. Jag vill att läsaren ska trampa nedför flak som brister eftersom. Trilla genom en strupe som till sist bottnar i ett rinnande vatten.

Men vad ska det vattnet vara? En mjuk botten att vila i? En tjock flod som vetter åt havet? Det har jag ingen aning om. Jag söker en medresenär här, någon att hålla i handen och då menar jag tryggt.

216.
Nu har jag blivit så orolig över att inga nyanser alls längre är möjliga, att jag börjat rätta mig själv: ändrar alla passager där det kan finnas minsta tvivel om avsikten så att allt blir övertydligt, också för den mest hatiske.

217.
Jag tänker mig att mina texter är gjorda för att gråta till. De ska vara stick och näsduk på samma gång. De ska vara små skyltar som till varje läsare överräcker en påminnelse om hans eller hennes personliga sorg.

218.
Poeterna hålls i sitt tvång som bokhållare över vad som lever och vad som är dött. Ingen ska i livet komma lika nära livet och döden förblandade.

219.
Urvalet representerar den mest självupptagna sortens censur, ty det kan bara genomföras för att fastställa redaktörens grad av okunnighet och lättja. Att lära känna den var aldrig min önskan.

220.
Vattnets bitterhet utvunnet inte ur salterna i jordlagren men av det skräp som faller ned i det när det står oskyddat under taket i detta hus.

221.
Den blå duvan som liknar något som är blått men jag minns inte vad.

222.
Jag läser aldrig verk som presenterar ett urval. Texten förgörs, i flimret från frågan vad det är som har uteslutits, och på vilka grunder det skett.

223.
Med kongenialitet brukar man väl mena förmågan att ge en tolkning som ligger nära, eller helt träffar originalet. Det kan gälla översättningar, eller ibland uppförandet av ett musikaliskt verk eller en samling sånger.

Man glömmer att det inte bara är originalet som väcks till liv på ett troget eller väsentligt sätt: också uttolkaren föds i detta ögonblick på nytt, och fylls av en bestämmelse som tidigare varit fördold.

– Men man glömmer också att varje konstverk på detta sätt redan är kongenialt, ja att detta i själva verket är konstnärens enda riktiga lycka: att sanningsenligt tolka det verk som redan ligger färdigt.

224.
En natt utan vind eller regn förlorade det plötsligt sitt läge och tumlade brant femtio meter ned till den översvämmade alsumpskogen. Träden i dess väg slogs ned. I det loppet flyttade det världen ytterligare närmare orörligheten. Många kom dit för att se det. Det väntade därefter på eldens ankomst, eller isens. Om det var Tiuttjevs sten frågar han igen varför det hände. Lossade den av egen kraft, eller av en annans vilja. För Mandelstam är just detta fallna flyttblock poesins grundval. Det artikulerade i detta oförklarade fall sanningen i den poesi som talar direkt ur tingen själva.

225.
Jag har alltid försökt avstå från att fälla omdömen om litteratur jag läst. Det är inte rätt mot en text att begära att den utöver sin egen börda av ansatser, vilja, tvivel och osäkerheter ska behöva bära också på mina ofullkomligheter.

226.
Jag rättar till klädseln på mina texter av och till, som man rättar till kostymerna på koristerna i en liten familjekör, otåligt väntande i kulisserna på att bli kallad fram till uppträdandet, med medlemmarna ännu några ögonblick nervösa och splittrade, just innan de inlemmats i den gemenskap där kravet på individualitet befriande upphör, och med skjortkragarna då och då spretande hit och dit, rosetterna på sned, flugorna komna på sniskan, broscher vinglande på blusbrösten, vita ärmar plötsligt försvunna in i kavajernas mörka rör. Jag viftar bort en fluga, sprätter iväg ett skräp, borstar bort ett sjok av damm som oförklarligt landat på en axel. Men dessa ömsinta mödor är alldeles bortkastade: De kan ändå inte sjunga, de har inte lärt sig sjunga och de har inte förmågan lära sig det.

227.
Mina brevvänner besvarar aldrig mina frågor, hur enkla och preciserade de än är. Det är en liten revolt, en uppresning mot det våld som frågan brukar – mot dess vilja att kommendera fram en personlighet.

228.
F. Schlegel: “I den sanna prosan måste allt vara understruket.”

Om jag var målare skulle jag aldrig kunna förmå mig att grunda duken; varje element skulle sticka ut mot oregelbundna fält av vit duk, som en samling slumpartat hopsamlade föremål. Eller hellre: Jag skulle stirra på den blå, röda färgen, och kursivera frågan: Vad är detta? Eller hellre (med blicken vinglande utan skärpa i fjärran): Vad betyder den här färgen, var kommer den från?

229.
Fullmåne glänsande i sin skrud utlånad av ensemblens stjärna bleker vintergatans divor. Megrez grånar förfärad. Tvärs över scenen sänker Betelgeuse ögonlocken bitter. Den röda topplanternan i telemasten bortanför Brostorp glimmar oförtrutet genom det vita ljuset. Trädridåns tak bortöver åravinen sträcker sig oförväget uppåt. En svart molnbank driver in från väster och släcker månen. Bak den ridån gör de stora aktörerna skoningslöst upp med alla storhetsvansinniga statister.

230.
Jag är som ett ouppfyllt personligt pronomen, ständigt på jakt efter sitt subjekt. Det är ingen skattjakt (inte mot regnbågens slut), och inte heller ett planlagt genomsökande av kontinent efter kontinent. Snarare är jag som en hund som var som helst, överallt, jagar runt över marken och stannar till med nosen tätt tryckt intill varje vag doft: Kanske är det ett spår som om jag följde det (bakåt, framåt) skulle kunna låna sig till att vara jag.

231.
Jag beräknar att jag allt som allt under mitt liv kommer att använda mig av sju utropstecken. Idag är jag 41 år, och har hittills använt tre. Alltså fyra kvar.

232.
Man kan förstå den metaforiska gesten som uttrycket för en kreativ praktik: genom att spegla ett i ett annat framgår något nytt, något som inte var synligt nyss. Man kan också se det som en konservativ impuls, en vilja att återföra allt på något redan känt. Jag eftertraktar det som är helt nytt, det jag inte alls kan begripa – inte heller genom att göra analogier till sådant jag redan är bekant med. Hur detta görs förståeligt är det mystiska.

233.
Att försöka ge en tolkning som är ren från varje ideologi… Att tvingas ljuda tecknen.

234.
Teaterhusets invecklade trappsystem: parallella trappor, tredje balkong, vänster, fonden, mitten… I ögonvrån ser jag den avsats jag nyss förvirrat lämnade, genom en dörr likadan som den jag just gått in igenom. Det är en fars kanske, för dem som iakttar mig. Men de på scenen, djupt därnere, stannar upp i spelet och gråter.

235.
Förvaltarens förbannelse: Ansvara oförtjänt utan att ha åstadkommit något. Varje ord jag skrivit utgör del av min Exlibris, klistrad på insidan av pärmen till den bok jag inte förmådde skriva.

236.
Jag har ingenting att säga och är skrämmande duktig på att säga det. Det är också i det där skimret jag omigen går bort mig, som om det var ett dis så starkt att jag förlorar siktet: Jag faller för frestelserna, jag bländas av reflexerna… Ur mitt skrivande trillar alltför ofta så vackra kristaller. De gnistrar i det sena kvällsljuset – men fasetterna är felaktigt slipade, och när de spricker visar de sig ha en kärna av krampaktigt pressat kol.

237.
Jag gläder mig när jag glömmer bort några rader innan jag hunnit skriva ned dem. Då kan jag ägna dagar åt att försöka återkalla vad jag tror är en skatt på väg att gå förlorad. Så länge dessa ord är försvunna är de guld, nej ovärderliga. Om jag råkar återfinna dem sörjer jag mötet.

238.
Stanescu vägrade ge ut sina dikter. När det gick upp för honom att de inte tänkte låta honom dö, om inte han lät dem komma i tryck, ändrade han sig. Han fruktade mindre ett evigt liv i berömmelse än en odödlig glömska.

239.
Elden lyser upp min själ.

240.
Jag ödmjukar mig inför alla. Mitt högmod.

241.
Var försiktigare i kritiken av metaforen. Glöm inte att det är den som gör översättningen möjlig. Ett omdöme sjunker sakta ned mot oss på jorden befallande ett under: Bli till!

242.
Jag kan inte åtrå rasande kött, bara en rasande själ.

243.
För en poet är konjunktionen ett nederlag större än orubblig stumhet.

244.
Char och Trakl möts i en skog av glest resta björkar över vajande gräs. En svag vind susar i bladverket.

Char: “Char och Trakl möts i en skog av glest resta björkar över vajande gräs.”

Trakl: “En svag vind susar i bladverket.”

245.
Kom ihåg att också för författaren är alla redan döda, också du älskade. Därför var de också skildrade mer levande än vad som hade varit möjligt om de varit levande. Först genom den förbittrade saknaden efter dem framtvingades de skarpa orden, skärptes ordräckan till sylvass egg. Och det var genom deras orubbliga motstånd mot denna parasitiska obduktion som texten alltid kom att innehålla en knappt hörbar ton av förödande tomhet.

246.
Jag har svårt att förstå de författare som mycket upprört hävdar att de aldrig skulle blanda in händelser ur sina egna liv i de berättelser de skriver (eller omvänt betraktar det som en förolämpning att förutsätta ett samband mellan händelser eller personer i deras berättelser, och deras eget faktiska liv). De hävdar en absolut gräns mellan konsten och livet.

Det där är en obegriplig ståndpunkt av massor av skäl. Hur kan man alls skildra någonting överhuvudtaget om man inte upplevt något? Hur kan man skriva ett enda ord om man aldrig tidigare använt det ordet i något sammanhang där det fungerade, var verkningsfullt, sanningsenligt?

För min egen del kommer ändå en annan invändning först: Jag ser inget konstigt med att livet blandar sig i litteraturen, eftersom för mig finns det bara litteratur, allt är för mig alltid litteratur, livet är alltid skrivet, det finns bara det skrivna.

247.
Inuti mitt namn döljer det sig ett V och ett Z. De uttalas inte och skrivs inte ut.

248.
För poeterna är skriften en grav. Där höljer de strålande sina svek, prisger de som ropade på dem, den enda kärleken, det, som sorlade. De ristar skriftens grav.

249.
“Du kanske skulle försöka dig på att skriva berättelser som ligger närmare ditt eget liv och dina egna erfarenheter. Det skulle kunna ge bättre färg och must åt det du skriver.” Jag förstår inte vad ni menar. Allt jag skriver utgår direkt från det som är jag, varje ord är min självbiografi. Ja, till och med när jag skriver om vid så är det biografiskt, vid är min tragiska självbiografi.

250.
I den stund min förtvivlan ropar efter det är hoppet inte här. Det slår ner framför mig. Utgångsvinkeln för dess kastparabel var för låg. Över de tomma vidderna bakom mig krevaderna från de storhetsvansinnigaste projektiler. Mitt öde var alltid att försöka förmå mig besinna mig inför striden mellan dessa två imperier, ensam, obeslutsam, ledsen.

251.
När kaminens dörr för ett ögonblick står öppen hoppar en glöd ut ur elden och ned på en av de brunlackerade golvplankorna. Där vänder den sig inåt för att begrunda den kalla, ogästvänliga plats den plötsligt förflyttats till. Den slocknar med ögonen slutna och lämnar efter sig en flisa förkolnat trä. Jag tar upp den med fingrarna och lägger den i askhinken av plåt. Askan återbördar jag inte till dess hemtrakt, utan bär den till ett undanskymt hörn i trädgården.

252.
Nattens ogenomträngliga, skrämmande mörker är i verkligheten tätt befolkat av vingburna varelser trygga där. Fladdermus natthärskare du lät dig förhäxas av stallyktornas sken i den svarta oktoberkvällen. De fönsterlösa gluggarna och de uppställda portarnas öppning såg du som hinnor starka nog att förbjuda dig passera. Modet svek dig, som också oss andra. Genom denna förväxling av elementen missuppfattar vi oss själva. Vi bländas av vår föreställning. Murar tornar upp där det är öppet att gå. Vi lyssnar till ekot av våra egna skrämda röster. Det är modet att rannsaka oss själva vi fattas. Släck all belysning! Låt oss röra oss tryggt blinda, bland dessa varelser som inte ser oss men inte räds oss.

253.
Jag trodde hjärtat skulle bli lyckligt över den här framgången. Kroppen tycks sakna transportörer för den sortens hydrofoba substanser.

254.
Disjunktionen är mitt motto.

255.
Aforismen… Smugglare och svartabörshaj. Den ställer man inte inför rätta; just det vill den förstås inte heller: bli förd till domstol.

Likt graffiti ropar den till från en mur eller en husvägg, så ansvarslös…

Men i denna utropsgest bildar aforismen på samma gång ett komplett, slutet tecken, som snarare än att skräna ut klottrets “Ouäägh!”, trosvisst viskar ur en dåligt upplyst gränd: “Psst! Köp en äkta diamant! Halva priset!”

256.
Jag har aldrig i hela mitt liv använt ett bokmärke. Det skulle inte falla mig in att förnedra en bok på det sättet.

257.
Texten är ett livsavgörande kontrakt vars paragrafer jag varje dag, varje minut skräckslaget omigen tror mig ha missförstått helt och hållet.

258.
Jag har länge tyckt att frågan om läsarens trovärdigheten är en alltför förbisedd, långt viktigare fråga.

259.
Ibland tar bilden över dikten för den hade en större sanning inom sig än vad dikten trodde. I de bästa dikter använder sig dikten av bilden för att oplanerat, överraskande flytta sig till en helt oväntad plats, varifrån något långt viktigare kan utsägas.

260.
När jag lånar en bok på biblioteket fylls jag alltid av olust, inför föremålet självt. Det som gör mig olustig är tanken på de tidigare läsarnas intima umgänge med själva texten: Hur deras själar ältat varje bokstav, hur deras äckliga, sentimentala, ofullkomliga omdömen kletar sig fast vid varje mening.

261.
Allt som är dåligt som jag skrivit leker jag är resultatet av en dålig översättning… En annan, bättre, kunnigare, mer sensibel översättare hade kunnat göra texten rättvisa… En dag, drömmer jag, kommer en av mina texter, en enda, översättas till ett annat språk av en mästare, och då plötsligt, denna gåva oförtjänt, uppvisa just den inneboende storhet jag inte hade förmåga ge den…

262.
Vi behöver poeterna mer än författarna. Vi behöver kritikerna mer än poeterna. Utan dem är vi analfabeter.

263.
Ju mer förnedrad jag blir, desto bättre skapar jag. Det är som om tillintetgörandet av varje jag lämnar vägen öppen för det andra, det som skriver.

264.
Jag har föresatt mig att skriva texter som endast kan läsas.

265.
“Böcker får endast säljas av privatpersoner. Endast en privatperson förmår rätt värdera förlusten av just denna bok.”

266.
Aforismen vill vara utan tempus, bättre: utanför varje tempus; ja bortanför varje utsägelsepunkt. Den vill låta sin stämma ljuda som i ett eko, som i en dröm.

Den begär en evighet, visst är det så, men knappast i bemärkelsen “evigt aktuell”… Något långt mörkare är på plats här; dess mörker svartare än så…

267.
Cartarescu – inte en enda morgon steg han upp ur sängen tillsammans med sig själv, endast med sina drömmars drömmar framför ögonen. Hans minnen var förvissade om att de allena utgjorde hans framtid.

268.
Aforistiken tror sig vara den vuxnaste av alla genrer; sätter på sig en hatt, en käpp och litet rakvatten, och inbillar sig att den är en människa.

269.
Jag avstår alla försök att skriva tunga rader. De vill vara antingen bön eller lag. Mellan dem ryms hjälplöshetens vilsna klotter.

270.
Textens svarta spänger över sidan.

Det vita bråddjupet.

271.
Till kroppens delar:

Huvudet, med dess ständigt molande värk
“Du ältar dina sega köttbitar av dålig kvalitet. Spotta ut!”

Fötterna som bränner på kvällen
“Vi jobbar som vanlig kontorsarbetare inte schaman.”

Handen med försvunnen glasbit
“Det var inte genom mina begär den satte sig där.”

Hjärtat
“Slå mindre häftigt nu. Det är bara natten vi ska bestiga.”

272.
Inom litteraturen är aforismen vad vitsen är inom komikens område: Man förväntade sig en måltid, och fick – en  banan!

273.
Till döden: Du kommer aldrig kunna hitta mig. Jag befinner mig inte här.

274.
Poesin har inget bruk för kursiven. Dess pekande gest är alltför vulgär för diktens smak. I poesin är antingen redan varje ord framhävt, eller inget: den seglar med handen hängande utanför relingen, med fingrarna lojt doppade i lavafloden.

275.
När de möter världen hoppas romanernas berättelser att den ska vara i god ordning.

276.
“Du tror du läste mig, men det var jag som läste dig.

Jag skrev dig. Det var mina ord, min hand som höll pennan intill papperet.

Du var ingen.

…

– Men vem kysste mig?

Någonsin?”

277.
Litteraturen lever på att den fått tillstånd att slippa ta ansvar för sin mening (det gäller för konsten som helhet förstås, för underhållningen, och ja allting inom det här gebitet).

Ansvar och mening: de går tillsammans upp i det än högtidligare sanning: Bara det som är sant, och jag menar i varje detalj, varje mening, varje ord, borde få ge sig ut som litteratur.

278.
Biblioteket skrämmer mig. Jag kan inte slå ifrån mig den förtvivlade stämman ur dess böjda ryggar: Läs mig.

279.
Jag har förbjudit synonymer endast det rätta ordet väntar.

280.
Vi har sagt upp alla avtal. Nu förlitar vi oss på vårt mörkerseende!

281.
I drömmen gav någon mig ett brev. Innehållet var viktigt. Jag läste varje mening. Jag minns inte längre vad det stod.

…

…

– Men vem skrev det?

282.
Jag dricker ett glas vatten invid fönstret i den mörka kvällen. I sydväst vänder Sirius sin gnistrande blick mot glaset, fylld av kallt, oresonligt begär.

283.
Hundraåriga träd med din bark skrovlig av skador, jag kan knappt längre omfamna din stam. Jag skar dig en gång ur din högresta mors famn. Jag kvistade dig och vässade en spets i din smala ände. Senare på kvällen när risbrasans glöd falnat stack jag ned dig i jorden, med din spetsiga, kala, vita hjässa bar mot himlen. Detta hån du ljudlöst fann dig i, liksom du under åren funnit dig i mitt hjärtlösa ansande av din stams grova grenar. Jag har också fått lemmar avhuggna, här och var. De spröda löv som hade kunnat växa där prasslar lätt i den grå gryningens svaga bris, känsliga för morgonens grå korn, för nattens vaga ljud. Och detta som stack mig i jorden, detta som oförklarat beskar mig, när kommer detta med sin tjutande såg, med kedjans vrålande tänder rusande?

284.
Sommargyllingen sjunger sitt namn. Det berättar hur ensamheten och skyggheten tillsammans leder bort till ödslighet. Varje sällsynt funnen knapp glädje preciseras av en grimas. Jag har gått genom mitt liv med låg tyngdpunkt. Det svajar ringa. Gåtorna under bokträdets höga kronor känner jag inte.

285.
Poesin benämner allt i singularis, detta alltid omtaget två gånger. Den nämner sin sak i dess ental. Den talar bara om detta som det enskilda. Till detta storhetsvansinne bedyrar den sin oskuld. Det regnar diamanter, säger den, på Saturnus och Ju-pi-ter.

286.
Du erkänner inget! Varje anklagelse mot dig är oriktig ty skuld är ett brott fästat i sitt tidsögonblick. Från längre avstånd återstår endast frågan om sanning. – Men du glömmer också att vissa, åter, påstår att sanning bara har mening i ett sammanhang.

287.
Berättelsernas århundrade. Vi undvek inget. Vi lärde oss så få saker. Snopet kvarlämnade inför upptäckten av denna skeva brytning stod vi förvirrade inför kalejdoskopets kalla vridningar, utan horisont.

288.
Litteraturens mest tragiska ögonblick är när översättningen förgör texten fullständigt, krossar den, vanställer den, i rörande välmening har gjort den till apjesus. Det går att ana en annan text där bakom skokrämen, de svaga konturerna av ett ansikte under den tjocka isen, det som hade varit storartad upplevelse. Våra drömmar byggs av det ihärdiga skenet från dessa brustna underverk.

289.
Lära marken dricka. Enligt underrättelser från den disiga, blekgula södern gapar lerjordarna där med decimeterbreda strupar mot den blå, tomma himlen. Här norr om horstens mur, täckt av orans högresta bokskog, tömmer jag vattnet jag varsamt burit i min kupade hand, över den utbrända sandjorden öster om gaveln. Dropparna rinner som blanka kulor sakta ned över lutningen mot brunnarna. Vattnet saknar ödmjukhet. Det plågas av sin plikt. Det drömmer om den dag då skillnaden mellan havets och landmassornas nivåer till sist överallt suddats ut.

290.
När jag åtta veckor in i den obönhörliga hettan böjer mig ner och rensar bort någon svinmålla och kvickrot runt dess smala stam, för att undanhålla ogräset de mödosamt framburna dropparna, kallar det i sin pirrande förväntan till sig en liten vindil som ruskar om dess trötta, slokande bladverk till en prasslande lycka inför det strax strilande vattnet.

291.
Transition. Vedklabben sågad och huggen av en tvåhundra år gammal stolpe brinner slut i kaminen kastande en sista djärv låga mot det stängda glaset. Den var under lång tid utflyttad till långsamhetens tideräkning. Den värmde de svarta stenarna, själv svart, tillsluten. Ting drar mot det tidlösa. Vi har bedragit oss. Med högmod belönade vi oss för den tillfällighet som satt oss i besittning av detta vedstycke. Vi smorde oss i den sötaktiga doften av mycket gammal ek, stolta över att vederfaras kännarens ära. Lågan slocknar plötsligt, där vi sitter fångna på utsidan av den låsta luckan.

292.
Ändelse lilla styråra, led oss rätt nu över denna vida bleke. Som gryning och skymning, vår, höst, blandar sig riktningarna i sådana veka stunder. Galaxen tycks i dessa vaga ögonblick själv tvivla på oändligheten. Allt vi ser är skrivet. Skota hem. Vi kan gå orörligt upp mot dessa slaka vingars vind, vila där alldeles stilla i rasande skrift, med händernas valkar som ringa betalning.

293.
Efter det lätta regnet kommer i den svaga västliga vinden utifrån de stora hedarna en ton av syra. Vi lystrar oroat. Den viskningen var avsiktlig. Dess bud är Allt kan ruckas. Kaminens spjäll står öppet, trots den sena timmen. Låt det stängas i tid för att markera nattens mittpunkt, där kvällens nynnande värme väger mot gryningens kyliga skall. Låt det stängas för att dämpa rökens flykt över nejderna, det allt här är alltför vant att rädas. Låt syran när morgonen kommer väcka upp oss till vissheten att de oansenliga är benådade.

294.
Stengårdens stenar står stumma skuldra vid skuldra. De fortplantar släggans stöt som dova dån från kropp till kropp. Först genom släggans röst kan de tala. Det de vill säga tvingas de säga i släggans tal. Barndomshöstens vita flott på knäckebrödet lyste upp. Under den låga himlen ska jag tala. Jag talar fettets språk. Fettet dämpar släggans slag.

295.
Solklot, säkrar passet genom att skicka grå i förväg. Måne, seglar med nedslagen blick över redan svagt belyst himmel, förföljande en gnutta kvardröjande mörker att glänsa i.

296.
Jag var ett bloss. Jag gick galaxen obemärkt förbi. Den utkämpade sin ultrarapidiska strid med de andra. Måne, slocknat korn, bevakade min närvaro noga. Jag styrde över vattenresurser, det den högst åtrår. Dess uppmärksamhet smickrade, som fjäsket från en sedan länge fallen härskare.

297.
Minnena från Tellus fördes i ljusets hastighet långsamt ut över galaxen. Bilderna samtidigt växte och förtunnades. Solen brände in sitt bomärke. I skymundan klädde sig månen i kjol av blå, böljande hav och en blus av gröna skogar. Ditt leende vid vårt vita möte, där vi stod alldeles nära varandra på var sida av den kalla järngrinden som stängde mellan pensionatsträdgården och gatan, avlägsnat en livslängd bort, nu redan sedan lång tid långt ivägflutet, för något öga upplöst i jättelika, dunkla bildpunkter, belägna oändligt långt ifrån varandra, för något ännu knivskarpt.

298.
Oktoberrosens knopp svällande gul med röda strimmor längs kronbladets rand i den alltför varma, ledsna brittsommaren. Flocken vilar betryckt invid staketet utmed längan. Lönnen ömsom sträcker på sig, ömsom släpper den de gula, prasslande bladen. Den mjuka luften från havet fäller ut sin väta över markerna. Slå ut du, orädd, högfärdig, storhetsvansinnig: Blända den bleka solen med dina gnistrande klara, brinnande vingar…

299.
Morgnarna överlämnade annars en grå gryning till dagen som den sedan inte nändes kasta ifrån sig. Kanske var det min egen alltför grå blick som bekymrade. Mina ögon var den låga himmel vattnet speglar. Jag för sakta in fingret i den smala ljusstrålen och det belyses. Länge var sådant otänkbart. Det ägde inte rum. Så sent den ömheten kommer in i Västerlandets hemisfär. Flugan landar lätt i cirkelscenen nyfiken. Den lilla flugan möter vänligt min förlägna blick. Alla här vill döda dig. Din ryckiga flykt över våra munnars ruttnade innehåll bräcker upp locket till våra gömda skräckkammare. Nu är tiden kommen. Ta tillbaka det mirakel barbarerna förvägrat dig.

300.
Aspens löv nyss fallande efter höstens första frostnatt tisslande i klunga bak stenen i skydd för den stadiga västanvinden. Stenen av slipad, svart granit rest på långsidans kant med vitmålad inskrift. Tusenfaldiga blickars långsamma vandringar ut över nejden överlagrar varandra till brusande kropp. För att hålla alla dessa ögonblick förbundna med varandra över seklen bibehåller stenen sin skrift. Låt inte de levande bestämma över de döda! De kastar minnena ifrån sig. De river gravarna så snart de hinner. Låt de levande bestämma, och detta landskap kommer strax förvittra. Betala alla avgifter i förskott. Be gudar befalla…

101.
Nej, kasta inte stenen för nöjes skull. Den rispa ni ger den förbittrar dess väntan.

102.
Jag böjer ned huvudet inför åsarnas klot och ellipsoider. De tumlades i isens kvarn. Senare lyftes de ur åkrarna en efter en som kornets föregångare.

103.
Det övergivna stenbrottet håller parad för raka stup och räta vinklar. Orubbliga block. Massiva klots. Mät upp volymerna! Gör rum av det som nyss var ogenomtränglig massa: gör omätlig vidd till vidrörbara avstånd.

104.
I sommarens sorglösa idyll jäste vår förträfflighet till dess bara trätor kunde engagera. Skicka hit asfaltläggarna! I den här solstinna byn med dess urblekta kontraster skulle vi behöva några breda stråk av knivskarp svärta.

105.
Om vi en enda gång för ett kort ögonblick kunde befrias från våra ögons fördomar skulle vi få se katten som den verkligen är: ohyggligt ful och vämjelig; det mest anstötliga bland alla djur. Det inträffar aldrig.

106.
Fylld av outsäglig bitterhet och harm, får jag plötsligt syn på mitt ansikte i spegeln. Det avslöjar inget av den förvridning som strålar genom mig.

107.
En aktivitet man bäst bedriver i skydd av nattens kortare sikt: att bränna skor.

108.
Om vi i utbrott av den mest barbariska stumhet lyckades med föresatsen att utrota dem alla, tama som vilda, skulle inget vara vunnet. Rosen ville blomma. Inte för sin egen olösliga gåtas skull, utan redan alltid för att, mot vår vilja, driva oss låta invadera vår längtan efter blickens tystnad med raseriet över att inte vara dens like.

109.
Jag lyfter skålen mellan mina händer.

110.
(Till R F) De mjukt rundslipade stenarna faller ur murarna vid vinterhalvåret, vältrar några tag, rullar bort en bit utför sluttningen. På våren knuffar vi mödosamt tillbaka dem till sina platser, vänder dem försiktigt några varv till ett lämpligt läge i det hål de lämnade efter sig. Till hösten kallas de iväg åter. Det är inte kraften vi kämpar mot. Livet är för brant skuret.

111.
När jag nu ser ut över hedarna och de böljande kullarna, med den bleka solen som svag ton bakom dimrökarna, ter det sig osannolikt att allt detta inom några få timmar kommer att vara helt utplånat, begravt under nattens obarmhärtiga mörker.

112.
Till natten samlar jag in alla nycklar. Ska jag se det som ett bevis för att jag kommer att leva i morgon?

113.
Jag skär upp handryggen med papperets vassa egg. Bläcket strömmar upp ur arteriolerna till små sjöar. Det rinner över kanten och droppar på det vita papperet som grå, vilseledande avbilder av skrift.

114.
Herregud hästarna. Jag hade glömt ge hästarna vatten!

115.
Elden. På natten lyser lågorna, på dagen den vita röken mot himlen.

116.
Hur spännande och hänförande är det inte att se hur elden tar sig!

117.
Mot den vita väggen dansar fågelbordets och gungans månljusskuggor. De dansar fram och tillbaka.

118.
Kryddorna är satta nära spisen för att vara nära till hands.

119.
Först i ditt ljus får trädet sin riktiga gestalt. Dess form och dess rörelse blir klara i natt, helt orörligt i den vindstilla natten.

120.
Måne i ditt ljus blir vart ting sin egen skugga. I din ömma belysning finner det sig vara hos sig självt.

121.
Muren är lagd av de stenar som fångats i åkern. Dess höjd bestäms av ymnigheten. En enkelradig mur kommer ur de fattigaste åkrarna. Den är sina gravars minnessten.

122.
Släng några skopor vatten till över den frätande röken ur blandarens mullrande strupe! Halli hallå, låt brockan gå! Tämj bestarnas brand till härdad, kallnad mur. Gjut väggar, broar. Res nya murar på de fallna. Håll emot det långsamma, frätande återtagandet.

123.
Anadromska öring, du vemodiga vandrare över strida bottnar: Göm i gruset dina tusenåriga minnen, bär oss ut ur dunklet till betad strand.

124.
Det tjocka stråk av dimma som du kallat upp ur vattenådern. Den sträcker under vägen utmed pilträden invid åkern. Din tunga lapar dropparna som svävar över marken mänskohögt. Din svala törst kan inte släckas.

125.
Stenen vill inte att vi trampar obetänksamt på dess skugga. Den är dess kalla, orörliga rörelse.

126.
Jag grät i drömmen. Ingen var där för att trösta.

127.
Tigande horstar, ni orörliga kompassnålar som pekar ut riktningen för tidens veck. Håll fast avstånden mellan er! Mät upp våra drömmars vidd.

128.
Mitt sekel blev brutet. Skrik ut era gratulationer, alla ni som lärt er stå på huvudet. Minns mig, du som lyssnat till flaggspelens nedbundna linor där de upprört smattrar mot stängerna i den starka blåsten, alltid illa till mods.

129.
Du blir upprörd vid åsynen av hur blodet strömmar ur de skurna läpparna. Men gör du dig en bild av det röda blodet över de vita tänderna?

130.
Kasta alla glasen genast! All kemi bakom den här glaspesten väcker misstanken att det röda vinet bär på en förbannelse!

131.
Rummets lukt när kaminen blivit så het att luften tvingats spänna sina svedda ryggar i cirklar runt det glödande järnet. Frige oss. Vi kom hit oskyldiga.

132.
Fullmåne kallar oss ur sömnen redan klockan tre. Ute är det ljust. Lite efter fyra ser vi på varandra och ger upp. Långsamt flyttar vi till vardagsrummet. Måne följer våra rörelser. Återstår då bara korsordstidningarna. Någon tröst kan de ändå inte skänka oss. Bara korsordsgåtor får svar där.

133.
Den vidrördes aldrig av hettan ty innan den kom att antändas täcktes den redan fullkomligt av det tjocka asklagret från de kvistar och grenar som ovanför den omedelbart förtärdes av rasande eld.

134.
Inget utgör en så upprörande kritik av min belägenhet som svalornas lyckorus i den varma sommarkvällen. Idén om deras övervintring i de frusna sjöarna är därför inte endast uttrycket för förgången okunnighet, utan den rättmätiga hämnden för detta skrikande hån.

135.
Min egen skugga från den stilla månen skymmer blicken över den nedbrunna brasans spridda, bleka glödbädd.

136.
Den sydliga vinden för med sig bäcken upp till gården i den redan mörka kvällen. Fallet genom dammens trånga öppning är på sin rätta plats, medan det dova klonkande stupandet ned i de djupa stenkällorna förflyttat sig femtio meter längre nedströms än det kunde inträffa. Ansträng dig i natt att samla ihop dina intryck, du förflyktigade, alltför lycksaliga vind!

137.
Inget i naturen är så välordnat som den nedbrunna rishögen. Obetänksamt lösgjorde vi tiden. Vi värmde förnöjt våra händer vid elden. Förvirrade misstog vi iskylan ur de orörliga kristallernas kärl för upphetsande hetta.

138.
Jag dödade en människa i drömmen. Jag minns inte vem det var. Kroppen blev inte funnen. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag återvänder inte till den drömmen. Jag lever varje dag med denna skugga.

139.
Hjärtat vill inte bli slängt på botten av en fiskkorg. Ligg på höger sida i sömnen. Sådan vill det ha tillvaron: Dess slag ska stämma nejdens sträng.

140.
Nå, staka då ivrigt ut din kropps alla gränser genom att maniskt framför dig utan avbrott inför din blick hålla upp varje millimeter av din hud. Närvaron saknar ögonvrå att kika genom.

141.
Trattsänka, urbergs förstenade rosenbladsveckade mun.

142.
Det djupt liggande vattnet trycks i sin åder nedför åsarnas sluttningar, upp över de underjordiska horsternas bergstoppar, sjunker i sanddalarna, springer längre fram i gräsmarkerna som ovälkommen borgenär.

143.
Hundarnas metalliska skall över det tysta som går förbi djupt nere i den mörka ravinen där vattnet strömmar.

144.
Humla. Interstellär skyttel förvirrad av stoftmolnen. Hängiven spanare åt bjärtare samhällen. Inhämtare av bistrare underrättelser. —

145.
Strandlinjen är timglasets midja. Vågen handen som vänder det. Sanden: går åter till den ändlösa slätt där det var stilla.

146.
Tornuret i kyrkan slår sina timmar nyckfullt över nejden i den byiga vinden. Vad är klockan? Motorcyklarnas strålkastarkäglor söker längs stranden där de brusande vågorna en efter en öppnar en tom hand. Vi sitter vid köksbordet ett slag. Lämna denna tanke nu på att hålla emot ablation. Kämpande mot sömnen slår jag pannan sakta mot träet. Gör det inte!

147.
Upphör med dina skändliga ljud, förtvivlans näktergal! Juryn har förnyat reglerna. Tävlingen gäller från och med idag den bäst grymtande sången.

148.
Grusplanen med sin kvarglömda vattenpöl. Dystra insjö med grumligt vatten. Tallarnas kronor susar runt öppningen. En vindil drar över pölens yta. Moln drar förbi i hast mot öster. “Märkte du inget?” “Ingen var där.”

149.
Biträdd av traktens dova eko slår göken sin gjutna malmklocka fjärran.

Fort nu. Vrid landskapet rätt!

150.
De stannade var och en av oss för kontroll. Utan biljett kunde vi inte passera. Vi hade försäkrat oss om denna rättighet genom att uppfylla villkoret. Vi ägde nu bara denna styva pappersbit mellan handens tumme och pekfinger, framsträckt med rak arm lätt böjd uppåt i riktning mot bröstet på mannen vid stålgrinden, som hotfull egg i denna plötsligt upptornade, överraskande, intiga strid.

151.
82 år längre bort stiger detta spädbarn överraskande, oförändrat fram inuti pappas gäspning. Under dessa år hemligt dolt i läpparnas tätt slutna linje. Nu åter där lika mjukt oskuldsfullt, och samtidigt tomt beredvilligt, som om sömnen också alltid var det grå, ofrånkomliga djup som svagt väntar.

152.
(Intill R C) Igen har du utsöndrat din droppe bak nattens ridå, egenkära daggkåpa. Böj din hals, släpp pärlan. Växterna vid dina fötter behöver den bättre att dricka än du att spegla dig.

153.
Jag stiger in i sovrummets mörker rak, stel, högrest, vitklädd. Först genom att själv försöka bli vålnadens vålnad tror jag mig kapabel kunna undgå skuggornas trubbiga klubbor.

154.
På somrarna när det var vackert väder sov jag ofta middag på en filt i gräset. Tvärtemot att vara ett membran lagt tätt intill jordens andning, koagulerade gräsets bitterhet över denna misstro den till hårdnad platta. Det är denna avskurenhet jag sedan dess ägnat tiden åt att försöka klösa av mig.

155.
När jag i den mörka natten stiger ut på den stenlagda gården väntar redan paddan där på mig. Den sneglar upp på mig med en förlägen blick. För varje steg jag går går också den ett steg, efter mig. Steget fäster i den stilla kullerstenen. Vi väntar in varandra. Det är tyst. Ovanför oss Orionarmen kastande gnistrande minnesstenar, djupt ut i det svarta havet.

156.
Bestiga berget baklänges. De resta murarna faller inte.

157.
I den här fuktbemängda luften i det kallnade eftermiddagsljuset frambringas bilderna av de vitblommande körsbärsträden, den svarta angusflocken, bokskogens krontak i fjärran med sådan oerhörd skärpa, att ingen yta skulle kunna bära dem. Endast mot glömskans glänsande stålduk kan de framkallas.

158.
De tätt liggande städerna uppstigna på natthimlen mot det svarta ovädret. Förvånade finner de sig fångna i dessa gulröda spegelbrunnar. Galaxen vägrar svara dem, i natt upptagen av de brinnande solarnas brottning.

159.
Den ljust blå himlen står orörlig fond åt de på hög höjd stilla vita stackmolnen, och de lågt hastigt framrusande, sönderslitna, av den sjunkande solen eldantända svarta molntrasorna. “Varthän?” “Vidare.”

160.
Vi går mot en lång räcka frostnätter här i söder, nu i slutet av mars. Jag vet att gräsarterna besvikna kommer att återta sin vätska, örterna sårade återgå till underjorden. Iskristallerna kommer att flocka sig till hånfulla avbilder av bräcklig blom. Kalla hem era ambassadörer! Den lilla gnutta värdighet vi nyss gav sken av är alltigenom falsk. Vår otrohet skulle obönhörligen strax komma att lysa igenom.

161.
Regnet faller i filmen. Människorna där cyklar i regn, de kör bilar genom regn, gråter i regn. Jag går ut på gården och plötsligt regnar det, i den här stjärnklara natten.

162.
Instängd under den hårda plattan bereds åt stenen i uppfrysningen under långa tidevarv en bana genom de tätt packade bärlagren. Den förs upp av det frusna vattnet. När den i vårvinterns grå natt bryter ytan finner den sig ställd inför valet att gå i landsflykt, eller förvisas. Den ska välja mellan djupaste sorg och vrede, så tätt intill varandra.

163.
I drömmen såg jag jag rosens årsskott brutet av vinden. Då i drömmen var det likgiltigt för mig. Jag är förtvivlad över denna brutalitet.

164.
Nuet är restpartikeln ur den våldsamma kollisionen mellan det förflutna och framtiden, den ena besatt av sin sanning, den andra av att omstöpa varje förlust till seger. Den faller i jorden som utbränt bloss. Den rinner med grus och jord oupptäckt genom arkeologernas såll.

165.
Av rosens vissnande, då och då långsamt fallande kronblad under den disiga kvällstimmen i septemberdagens allt mjukare värme, övertygas till sist solljuset att det nu fullgjort sitt beting, kröker strålarna in mot sig självt, falnar i den bleka drömmen om fullbordan.

166.
Med sina plogankare fastsatta i de underjordiska, djupt liggande bottnarna, håller trådarna husen stilla vid marken. Mina drömmar vill inte besöka den plats där de på samma gång svävar. När jag vaknar är allt varje gång fallet i grus. Plogarna blev också liggande kvar på stora djup, nu i avklippta, slaka linor.

167.
Jag tynger inte på klotet. Jorden bär mig villigt på ryggen. Med tömmarna milt sträckta styr jag oss varsamt undan från gravarna, svärtan som vill beröva oss våra hjärtans kraft.

168.
Vintergata du är munter i natt. Du strålar och glimtar. Ni drar i varandra. Era armar slår utmed omätliga tomrum. En brinnande sol stirrar djupt in i ett annat öga. Du är blind för min blick. Lyssna till mig.

169.
Hjärta, slå mindre ivrigt, hårt, bultande i din håla. Dunka inte ljudligt som knytnäve bak tjocka brädor. Du tror jag är avlägsen men det är kramperna som förvillar din blick. Hinnorna är veka. Bryt igenom. Kom. Möt mig i detta oavgränsade dis, sovande.

170.
Brusandet från denna vita sten tonade sakta ut. Jag erkänner att det var jag som flydde det. Jag vred med avsikt ned hörseln för den frekvensen. Röstens ömma stämma var utsträckta över åttahundra år. Överrumplad av det förtroliga tilltalet, så skrämmande långt ifrån, slog jag bort det. Jag kan älska över omätliga avstånd. Inget dör bort. Jag förtärs av min feghet.

171.
Namnet ger mig valet efterleva eller trotsigt motarbeta det. Böjer jag mig spottar det ut mig som avfall. Går jag emot det gör det mig namnlös. Mellan dessa vassa alternativ återstår nederlagets seger.

172.
Här nedanför platåbranten hopsamlade krigsbyar uppställda i rader, sorterade efter husslag. Kulisskyrkans vitmålade plåtvägg perforerad av kulkärvar. De döda nedgrävda på omärkta ställen. Små fåglar flyger genom hålen mellan jordlösa himlar.

173.
Nattgäster ni är komna långt ifrån. Jag bjöd inte in er. Ni framför era ärenden med alltför många tröttande detaljer.

Ni har vänt på dygnet! Ansträng er istället återfinna era egna dagar vakna. Jag ska överväga träffa er där, på den plats ni själva väljer, för att ärligt utan bitterhet beakta era ensidiga affärsförslag.

174.
Kajorna där de nuddar varandra i skränande flykt skickar vidare mellan sig ringen från vinge till vinge. “Jag har den inte”, ropar de, “Jag har den inte.” Fågeln med ringen lyfter högt med flocken som böljande släp. När den tappar den faller flocken i skrikande virvlar jagande den snurrande ringen. Flockens fåglar sprids där de landar sakta, här och var över gräsmarken var och en för sig.

175.
Tjänarnas sånger:

Ankbröstet
“Jag ruttnar hellre.”

Rosen i vasen på matbordet
“När sista bladet släppt taget och fallit står jag upp.”

Husdjuren (kör)
“Det vore bättre om vi alla var döda.”

Rödbetan
“Mitt blod skall påminna er.”

176.
Stenens röst är utdragen över årmiljoner. Havet är dess översättare. Efter de stora stormarna transkriberar det i tång längs strandlinjen stycken ur dess tal till ringlande skrift, fylld av tillståndens participer.

177.
Stäng dörren så kylan hålls ute. Dra draperierna för fönstren. Stäng ventilerna. Hugg upp bordet till bränsle åt kaminen. Vi släcker ljusen först vid gryningens ankomst. Vi är svikna av gårdagen.

178.
Havet var inte längre för den glupske: Den som vänd mot havet inte tror på döden, den som vänd mot kontinenten inte längre tror på livet, kan inte göra sig synlig för den andre.

179.
Namnets vandring genom årtusendena… Kriterium: Den som ger löftet kunna gestalta det sant.

180.
Från fältet de knastrande kulsprutorna, smattrande gevär, granaterna exploderande vid marken. Slottet rest av ljudkaskaderna, tornen som spänner högt över krontaket, med tinnarnas gluggar svart stirrande mot spårljus och lysgranater. Vi anfaller med våra döda hästar, med våra brända fanors svarta skärvor på vasskäpparna, med vår häftiga andning som väsande skri i de spruckna hornen.

181.
(Till K L) Först i skuggans bild mot den vitkalkade väggen uppenbarade sig konturerna av hans kropp just så han ville de sant skulle visa sig: Vaderna spänt rundade, höfterna utsvängda till en handflatas tag utanför midjan, bystens spetsar som framför hennes steg spänner upp kroppens rum.

182.
Jag vrider och vänder mig i sängen. Rummets avoghet skaver på min kropp. Jag viker in benstommens smärtor i lakanets svala veck. Jag gömmer luftens råa kyla i kindens röda påse.

183.
Vid alla platser han besökte, genom livet, planterade han skugga. Darrande, rörlig, svängande över marken. Ej till ögonens skuggning, hönornas middagsvila, stenens svalka, blommans rast från solens skarpa järn. Till månljusets spegelbild, den rymden helgar.

184.
När vi sittande vid matbordet tar emot brödet ges vi vårt namn återigen. Senare i räta led framför de uppställda bordens tomma ytor avkrävs vi beviset för att namnet vi uppger verkligen är vårt. Villkor för att få delta i den väntande måltiden. Amen.

185.
Där vi står vända mot solens lampa förvissade att den är avsedd att värma vårt ansikte, inte att frambringa vår skugga.

186.
När ljuset och mörkret rör vid varandra i den trevande skymningen förvirras de i denna uppblandning till upplösning i den andre. Till detta riktningslösa, stilla grå går också hösten och våren, barnet och den gamle, elden inför vilken den svarta natten snart går över i dag.

187.
Allt som blev kvar var de huggna stenarna. Mejselns slag var kvar. Klubbans halvcirkelformade rörelse över luften mot mejselns huvud bildade valv, spända mellan kroppen och stenen, över vilka de svävande svettdropparna vandrade som gäld som senare lösts in.

188.
Pilens grenar glöder gult. Björkens grenar glöder i rött. Alträdets grenverk glimmar dovt lila. Dessas hinnor är tända. Hur än stort uppspärrade ögonen ser de inte stillheten i denna brännande hetta.

189.
Vårkväll med spridda uttryck:

Markerna upp mot byn, blekgula och renstädade av vinterns ihållande västvindar, i tvekan över vårens ankomst
“Ni kan inte förlita er på tillfälligheternas spel! Vi kommer inte på kommando ge upp vad vi gömmer hemligt.”

Koltrasten i den sena skymningen, högt upp i päronträdet med sikt ut över havet, över de böljande backarna, över den mörka ravinen med vattnet brusande i sitt branta schakt
“Denna gåva får ni uppleva blott denna enda gång.”

Det ensamma hagtornsträdet i blom mot det strilande regnet längst ute på de bleka hedarna
“Era blickar berör mig inte.”

Kastanjens vita blomma med sitt röda hjärta, nedkastat på marken av den hetsiga vårstormen till drivorna av blommor där snart det vita och röda skrumpnar till brunt
“Jag är nöjd med hur allting blivit.”

190.
Vågen sköljer upp över stranden lojt likt det slag endast en gudalik delar ut. Ovanpå sanden blir smala rännilar kvar som kvicka återgår till havet. En våg häver sig sakta upp över den blanka, vattenmättade sanden. Vattnet översvämmar stranden långsamt. Det stiger upp ur sanden som om det vistats där och nu pressats upp ur kapillärerna, nedstiger därefter igen i sanden. Den stillsamma, dröjande rörelsen är oerhörd i sin obönhörlighet. Där vi plötsligt ser in i varandras ögon ser ingen av oss blickar, bara lod med brustna linor.

191.
Raderna av hagmarkernas körsbärsträd med de blommiga klänningarna lyftade upp över vaderna. Halvmånen med sina trinda kindpåsar skylande sin förlägenhet med tunna slöjor. Bäcken djupt nedskuren i markerna övervuxen av älggräset som skymmer allt glitter. Vinden frågar träden som efter att de för ett ögonblick böjt sig mot marken höjer sig och svarar “Var så god”.

192.
Fullmåne inuti de veka strålarna av ditt bleka ljus betraktar du över dig given sorgen över att inte vara ljusets källa. Släck alla ficklampor! Bered dig vägen i mörkret med sinnen vägledda av vidöppen närvaro, inte upplyst skräck.

193.
Mitt subjekt uppfattar inte längre kroppen gränser som mina egentliga gränser. Det har skaffat sig ett större omfång. Sinnena är inte öppningar för intrycken utifrån, utan har förflyttat sig ut till själva tinget som överräcker intrycket. Världen blir på en gång större och trängre: Allt i nejden är plötsligt tätt inpå, som överraskande slag av vassa klubbor.

194.
Det kryptiska… Det låste inte in sig där av lathet. Det vistades alltid i den trakt som bara kunde skådas genom ögonvråns obefintliga vinkel.

195.
Ån bröt ett nytt utlopp till havet. Utan det strömmande vattnet bleknade den gamla hamnstaden. Människor vallfärdade för att se det. Det var snö den nyårshelgen. Ån letade sig fram över det platta landskapet ständigt sökande den punkt där den själv kunde bli hav. Havet steg. Städer och byar kom och försvann. Uppströms sjönk strandlinjen och blottlade befriade årtusenden. Landskapet stod allt flackare intill vågen.

196.
Namnet dog ut.

197.
Om sånger:

Trädgårdsslangens drömmars sång när den dras hastigt in till hästarnas vattenhinkar spelad av stalldörrens stråke
“Möts vi i bergen, i bergen, när regnet faller?”

Rödhaken uppflugen på hyllans översta skiva med vickande huvud
“Vad gör du? Kommer kvällen? Vad hette sången?”

Lönnen ställer upp löven i hårt spänd plog mot den hastigt uppbrusande brisen
“Vi styr mot passet!”

Duvan dold i lönnens tätt klädda kupor
“Jag SA ju till er
Jag SA ju till er
Jag SA ju till er,
Äh…”

198.
Efter ett dygns ihållande regn framkallar luften strängt hästar, pilträd, rödmalva i knastrig skärpa. Ett skotts ljud rispar inte kvällens täthet.

199.
Stengårdens grå stenar med den dova orörligheten överraskande i vinkeln till gräsmarkernas glada plym: “Beträd oss.”

200.
Stenens gravskrift: “Minns mig inte”

1.
“Till stormen!” Luften kastar fåglarna överbord.

2.
I det grå dammet på logens golv glänser de svarta stenarna av fukt, nu framburen kallsvett ur kölddagarnas mardrömmar, atomernas nedbitna tid.

3.
De stela, helt raka pelarna från våreldarna står infästade i marken som skälvande björkstammar.

4.
Katten överraskar talgoxen, leker en stund med den mycket vaksamt för att inte tappa tillbaka den i luften, biter av den huvet, spelar med kroppen några uttråkade slag, äter upp allt utom fötterna som blir liggande kvar brett isär.

5.
Skogen bedrar mig med regnstormen: lämnar inte ett blad, inte en doft, inte ett ljud kvar av vårt förhållande.

6.
Jag stannar upp inför ett vittnande träd, magiskt glödande inuti en stav av kvällssol som just precis nu löper ned bland stammarna… Men det är inte här, det är inte under denna dag.

7.
Den här slätten har inget namn, den är för vid för att namnges.

8.
Där jag var barn fanns det ett parti åkrar som kallades för Amerika-slätten, men det var också långt från allt, och århundrade från Amerika.

9.
På de sluttande markerna högt ovanför ån nere i dalen leder lerskikten i åkrarna vattnet nedåt, här och var inpressat i sedan länge bortglömda ledningar av tegelrör, som nu plötsligt avklippta av kantrensningen utmed den nedlagda järnvägens raka banvall släpper ut små glittrande rännilar förenade till en grund vattenarm i det svagt sluttande diket, endast tillfälligt avskuren från tidsåldrarnas flod.

10.
Jag smyger runt hörnet för att få syn på vad skatparet så högljutt skäller på i buskarna. De ger inte ett ljud från sig.

11.
Till tallen sa jag: “Ett av mina skarpaste, mest upphetsande doftminnen är när jag som barn mitt i snövintern lekte i stora drivor av avverkad tall.” Och tallen svarade: “Men de var nedhuggna.”

12.
På slutet av en mycket lång, tomhänt svamppromenad hittar jag plötsligt ett hav av rödgul trumpetsvamp, vajande klasar av långa svampar på tuvor av mossa i en meanderkrök av ån. Men det var mycket nära hem. Året därpå var marken förstörd av skogsmaskiner.

13.
Redan när vi kommer över krönet får vi på långt håll syn på den ensamma stenen som sticker upp som ett svart tecken i snön, högt uppe på höjden på andra sidan dalen. Den är markör för rörelserna över backlandskapet Den tecknar historia och dramatiska händelser i urtid. Vi går ned i dalen och stretar sedan upp till den. Framme vid den stannar vi upp, vänder oss om och granskar våra spår. Vi tar av oss ryggsäckarna, lutar oss mot stenen och omfamnar den från varsitt håll. Jag trycker läpparna försiktigt mot dess gråsvarta, skrovliga yta, och låter för ett ögonblick min tunga vidröra dess kalla yta.

14.
Intill där vi bodde då fanns det en bokskog. Jag gick bara ut genom trädgårdsgrinden, över en liten åkerlapp, genom en trädridå, en övergiven fruktträdgård och ytterligare en trädridå, så var jag framme. Jag var bara fem år då. Jag visste att jag stod i tempelsalar, en kyrkas rum, utan att jag hade upplevt detta tidigare. Trots att jag bara betraktade detta, stum, förstod jag att salarna här mätte upp människans rymd. Utan att begripa innebörden hördes tydligt den röst som sa så här stor är människan.

15.
En gång när jag var barn cyklade jag en vinterdag efter skolan långt bort till ett grustag. Där fanns en grotta jag fått syn på genom fönstret i skoltaxibilen, och som jag fått för mig att jag måste undersöka. Det var mycket kallt och jag blev mycket frusen. När jag cyklade hemåt trodde jag inte att jag skulle klara mig levande. När jag kom hem fann jag min mor ensam på toaletten, gråtande framför spegeln. Senare det året flyttade vi därifrån.

16.
Jag dricker ett glas med vatten som stått orört i flera veckor. Vattnet är rumsvarmt, på ytan täckt av små, viktlösa skräp som fallit ned ur rummet under dagar och nätter. Vattnet är helt smaklöst och saknar konsistens, som om det genom denna glömska också förlorats ut ur tiden. Jag sväljer det i tydliga, distinkta klunkar, till dess glaset är tömt.

17.
Som 5-åring upptäckte jag en gång en övergiven mosse, en åker och en smal skogsridå hemifrån. På mossen hade det långt tidigare förekommit brytning av torv, och torkställningarna av grå, handhuggna slanor låg kvar i räta rader, förfallna, fallna, och här och var fortfarande kopplade till varandra till en upprest gest. Det var första gången jag mötte människans ruiner, och också då förstod att de var resterna efter verksamheter långt bort, i en annan tid; ett annat regelverk.

18.
Lysmasken har krupit upp på ett blad några centimeter över marken i gräsbacken bredvid garaget. Dess ljushorn ljuder i mörkret i stadig ton, blåser till varelser som söker sitt liv endast om natten.

19.
En sen vintereftermiddag lösgör vinden ett bruntorkat blad ur en ek i trädraden utmed Flodahusvägen. Det rusar ned på vägen framför bilen, snurrar där några ögonblick, far upp på vindrutan och fastnar flaxande under torkararmen, innan det strax igen lossnar, och försvinner.

20.
Jag lärde mig vagga mig själv till sömns, genom rytmiska kast fram och tillbaka med huvudet, kroppen och benen, som fick vaggan att gunga fram och tillbaka, allt snabbare i den lagrade rörelsen. Den vaggan bars sedan av min kropp med mig genom livet, nu som tröst.

21.
Den vårvinterkväll då den monotona kylan till sist släpper greppet, lyfter en ton, och snön börjar frigöra sin längtan tillbaka till himlen: späckar rymden med partiklar som på en gång trycker tillvaron samman, och öppnar den mot bortom allt känt.

22.
Allt är omöjligt nu.
Dimman sjunger: “Å ve, vi kan inget se.”
Livet har upphört.
Dimman sjunger: “Vi sjunger inte mer, synen har brustit.”
Det är slut.
Dimman sjunger: “Vi är förstelnade. Ögonen är förlorade.”

23.
Ur den under flera veckor molntäckta vinterhimlen lyckas den ändå utvinna tillräckligt strålvärme för att till sist spricka fram ur snötäcket som svartnat frö.

24.
Under den långsamma snösmältningen avslöjar kattens tassavtryck storhetsvansinniga drömmar: Räv, Lo, Snöleopard…

25.
Stenen: “Prepositionerna är vårt språk. Ur deras trevande tentakler sjunger vårt tal.”

26.
Den här tystnaden går inte att efterlikna.

27.
I vitmossan på bergets sluttning staplade jag små stenar och grenar till en liten rektangel. Innanför dessa murar placerade jag alla nyckelpigor jag hittade runt omkring mig. De vandrade obehindrat fram och åter över gränserna. Jag skapade ett hem åt dem, som de ratade.

28.
Spånet från motorsågens tuggande i stocken blandar sig med snön till knytnävsstora klumpar, i uppblandade färger från beige över rosa till rödbrunt, ett slags ljust blodig, aptitlig granfärs.

29.
I skymningen djupt inne i de svårforcerade snåren invid en länge sedan fallen gran försökte jag klara mig förbi det överraskande hällregnets obeveklighet genom att klä av mig naken, stoppa ned alla plagg, plånbok och telefon i en plastpåse inne i ryggsäcken, och försluta den noga. En mink kom rusande förbi mina stövlar i hög fart, utan att lägga märke till mig.

30.
När jag tidigt på vårvintern bedrog mig mig själv genom att köpa en påse färskpotatis från Frankrike, fann jag knölarna i påsen här och var överdragna av en sällsamt främmande jord: klumpar av fet, ljusbrun, skiktad jord som smulades sönder mellan mina fingrar. Gripen av detta fynd frågade jag: Hur ska den klara sig nu i främmande land, vad ska den känna?

31.
När jag börjar en skogspromenad tidigt på morgonen plockar jag upp en lustigt formad, alldeles slät sten från marken. Jag bär den i handen hela dagen som en vän, innan jag sedan sent på eftermiddagen, på en helt annan plats i landskapet, slänger den ifrån mig, djupt in i snåren.

32.
Skum, bubblor i bäckarnas krökar, vid nedfallna stockar, mot stenarna… Molekylers cirkuskonster, storhetsvansinnigt.

33.
Jag försöker koppla samman två metallgrindar. Det är tre minusgrader, det snöar och blåser. Jag är redan frusen, jag måste ta av handskarna och arbeta med bara händer för att få grepp om låshasparna. Kylan i mina händer är fruktansvärd, den är outhärdlig. Jag stirrar på de stumma metallstängerna. Den här smärtan är ofattbar, den värker som ett slag djupt in i benet, som om jag var alltigenom smärta. Jag har aldrig upplevt en kyla så fientlig, så oresonlig, stum, ond.

34.
Till advent skar jag ned en knotig gren ur en av de gamla syrenerna: tumstjock och bevuxen av bitterlav och någon grön algväxt, knotig, full av kvistar som böjde sig hit och dit och trasslade in sig i varandra som en härva av krockande viljor. Jag klippte ned den med sekatören, renodlade dess linjer, tog bort döda och underliga kvistar. I ytterändarna av grenen fäste jag vardera änden av en bit fint bomullssnöre till en enkel upphängningsanordning. Jag sprejade den med konstgjord snö, hängde den på en spik på väggen i hallen, och lindade sedan en ljusslinga fram och tillbaka över grenarna.

35.
Vinterståndarna på den snötäckta gräsmarken tecknar skissartat bilden av ett tidigare bebott samhälles ruiner, där endast de stelnade rörelserna kvarstår, orörliga trots stråets oupphörliga, ryckiga knyckanden, likt skuggresterna av människornas viftanden.

36.
När jag lägger mig ned i löven och mossan, sträcker ut mig och låter mig sjunka till markens botten… Det är för att påkalla stenarnas uppmärksamhet, för att få dem att tala. De tiger. Det är inte av oförmåga eller nonchalans. För dem är jag blott ett hastigt bloss på himlen.

37.
Den luftfyllda plastpåsen rullar sakta i vinden över betesmarken, genomskinlig som en öronmanet drömmande om Österhavet. På dess väg väntar bottnarnas vrak: räcken, alträd, järnvägsbankar; i söder den uråldriga ravin som undervattensforskarna kallar Julebodagraven.

38.
Till sist en sen eftermiddag efter veckor av blåst och plusgrader ger plötsligt isflaken upp: de tappar sin glans, släpper lös sin fångna kärna, och blir liggande som enorma sjok av ruttnande hud ovanpå gräsmarkerna.

39.
Det hörs ett märkligt smatter från en av de självsådda tallarna på de gamla odlingsmarkerna alldeles ovanför den rivna byn Kyrkokullen, högt och distinkt. Det är en papperstunn barkflaga som lossnat från en gren, och blivit fasthållen tvärsöver mitten av en liten bristning i trädets bark, på samma sätt som de puttesmällor jag hade på cykelns framhjul när jag var barn, för att framkalla hiskeligt oljud runt min framfart, som om min cykel varit försedd med hemlig motor. I vinden kommer barkflagan i rörelse upp och ned, och piskar sin gren med ett knäppande ljud. När jag nyfiket skyndar mig dit för att undersöka det upphetsande ljudet närmare stillnar plötsligt vinden.

40.
Stenarna växer, (…)

(Linné: Systema Naturae, Observationer…, 15. Översättning Bertil Aldén)

41.
På vägen ned till brevlådan en tidig morgon slår två torra lönnlöv från i fjol följe med mig, strax bakom mig på var sin sida av vägen. Sedan försvinner de plötsligt.

42.
När jag var barn fäste jag mig vissa gånger djupt för öppningar, glipor, stråk av odlad mark, som överraskande dök upp likt schakt i en annars kompakt och högrest skog, där min familj åkte hit eller dit i bilen, på semestrar, helgutflykter, stormarknadsbesök. Under den korta tidsrymd denna kanal var synlig hann jag fyllas av en oförklarligt stark dröm om att få besöka den, vandra upp i den, vistas där. Det var som om jag under ett ögonblick oförtjänt lyckats skåda ett dolt paradis, lika underbart och på samma gång förgörande som Jättens trädgård. Jag tänkte sedan ofta på dessa platser, besökte dem i minnet, längtade efter att jag skulle få komma dit i verkligheten, som om jag i själva verket satt drömmande böjd över en oskattbar bok fylld av illustrerade berättelser från magiska platser i fjärran. De försvann inte ur minnet. Jag tänker fortfarande på dem då och då men jag har glömt var de låg.

43.
Kastanjens framsprickande löv skapar plötsligt vibrerande skuggor över stengården och de vitkalkade väggarna, så vackert, levande, darrande mystiskt.

44.
Upphängt på en spik uppe i takhöjd på väggen i ett av uthusen hittar jag ett svartlackerat metallföremål. Det är en rund platta med ett cirkelformat hål i mitten. Ovanför hålet ett litet välvt tak, och under det en krok, som för att hänga något där. Jag tar ned det från spiken, vänder och vrider på det. Jag har aldrig sett det förut. Dess yta glänser blankt och upphetsande, trots att ingen rört den svarta lacken på femton år. När jag studerat det en stund hänger jag tillbaka det på spiken, litet dröjande först, och sedan, så snart jag släppt det, med den gest som vill säga: Se där, där hänger du ordentligt bra, och det är jag som har hängt upp dig där, avsiktligt.

45.
Jag blir stående spänt stilla inför ljudet och försöker förstå vad det är som låter. Är det en motorsåg som tjuter långt borta i oran. Är det ljudet av livfulla människoröster som färdas över kullarna i den disiga kvällssolen. Är det motorcyklar ännu i fjärran som sakta närmar sig. Är det en humla alldeles här invid väggen som yrvaken försöker komma ihåg vad detta handlar om.

46.
Efter det första nästan omärkliga regnet på månader ser jag hur träden, buskarna, gräset och blomstren pirrar av livsupphetsning. Femtio millimeter senare ser jag hur växtligheten står helt stilla i kvällen med tung, inåtvänd blick, som mätt boskap.

47.
Trädraden på höjden ovanför den gamla markvägen är ikväll målad av amatörmålare: Den är satt upp på duken mer som förevisning av vad paletten kan erbjuda, än som försök att skildra ett ögonblick av magisk vårkväll. Vart och ett träd är gestaltat i olika grälla färger som alla ligger precis en halvton fel: det liknar en underlig spökmaskerad iförd länge sedan avlagda tyger.

48.
Till sist är dagen stilla. De tjutande ljuden tonar ut, som om den tjocka dimman till sist tvingats skingra sig. Boskapen vaggar sin betesgång mot natten, alldeles i det tvetydiga ögonblicket mellan hetsigt begär och avdomnad mättnad. Långt in i markerna skriker ett lamm i sin egen påhittade upphetsning. För en mycket kort, närmast omärklig stund bryter kvällsbrisen lövens stillhet. Från stranden vågornas dystra sång om vinden som ridit havet utan avbrott i fyra dygn.

49.
En stor granitsten tumlar ned från muren, studsar upp i en kort luftbana, och landar sedan på en än större sten. Det smäller till i mötet, några gnistor slår ut, och en vit, stickande rök stiger upp, svavlad och samtidigt obeskrivligt upphetsande. Det är länge erfarna ljud och lukter.

50.
När en sparv under snabbt, ivrigt flaxande likt en massiv, målmedveten helikopter lyfter ur syrenbuskarna som väger ut över den lilla, stensatta dammen med sin stilla, öppnade spegel, lösgörs från de regntunga bladen en sky av stora droppar, vilka ett ögonblick senare slår ned i vattnet som en skur av små stenar, kastade av en hand vars närvaro jag, överraskande, först då efterlyser.

51.
Fylld av skam när jag till sist mycket sent stänger dörren mot den i den alldeles ljumma, svarta kvällen, undrar jag med vilket personligt pronomen natten kommer benämna sig själv när den strax skall förebrå mig detta fega svek.

52.
I den gula villan på Timmervägen sörjde jag under somrarna för små svarta, kringirrande myror, som bodde i skarvarna mellan skifferplattorna på altanen, ängsliga och melankoliska. De fick små kaksmulor och ibland en nypa strösocker.

53.
Jag känner dess närvaro invid mig i det ogenomträngliga mörkret. Vi vidrör aldrig varandra. När jag i denna intensiva ödslighet andäktigt öppnar munnen för att ge hörseln skärpa, faller jag hjälplöst ned i tystnadens bottenlösa resonanskammare.

54.
… men om i övriga fall någon har dödats genom att han har stött emot något föremål eller detta har fallit ner på honom, skall den anhörige insätta den närmaste grannen till domare däröver, för att så bli fri från skuld både för egen och hela sin släkts del, och det skyldiga föremålet skall föras över gränsen, …

(Platon: Lagarna, IX. Tolkning Claes Lindskog)

55.
Den sedan länge trädbevuxna åkermarken klyvs överraskande av huggormens sicksack-band. Över dess vassa horisont speglas pojkens gröna himmel i mannens gröna vatten. Vidders skräck blandas med hedarnas nedbrända ljungfält.

56.
Det rektangulära åkerbladet hålls på plats av åns muntert smidda gångjärn. När leden brister lossar bladet. Övergiven möda ur århundraden blottläggs.

57.
Stenskvättan sträcker sin ivriga sträng för mig, för kråkans ögonvrå, katternas blixt, vindens prassel i lönnen, regnets stänk på muren, allts hot.

58.
I gräset under den rostiga pinnharven tänder lysmasken sitt ljudlösa lyshorn. Stjärnhimlen rister till. Dess befälhavare ogillar nattlig uppståndelse. Med en närmast omärklig rörelse rättar de ordningen.

59.
Flocken vänder sig till mörkret som driver in från havet:

– Ger du gräset av din sälta?

Till sandåsens rygg:

– Driver du vinden över mig inatt?

Till ismassan som vandrar åt norr:

– Ger du mig vågens dal där jag kan sänka blicken?

60.
När jag var tolv år simmade jag från Finland mot ryska gränsen. Sjön var mörk och ljummen i kvällen. Vattnet låg alldeles stilla, och höjde sig i en glänsande våg över mina händer och armar. Jag simmade mot gränsen i mitten av sjön. Vattnet var mörkt. Skogen på andra sidan stod redan i skugga. Där var min historia också, ödelagd sedan tidigare. Det de sörjde djupast var gravarna, som de tvingades lämna kvar.

61.
Syrsans spel i den mörka kvällen sammanfogar revorna i hörselns hud. I dessa försoningens sömmar vilar dess ryktbarhet.

62.
Jag försöker undvika intransitiva verb. De uppmuntrar tingens frånvändhet.

63.
När det är min tur att kasta missar jag grovt. Stenen undviker att delta i uppsluppna nöjen. Jag slingrar mig förbi varje förväntan att försöka triumfera i umgänge. Två sinnelag samverkar för att tvinga mig leta i buskarna sent in på kvällen.

64.
Jag spionerar hela eftermiddan på solen och smyger runt hörnet först i det ögonblick den givit upp, och rört sig åt andra hållet. Stursk avvisar jag det bländande ljuset. Medan solen översvämmar klotet med sina förtjänster, endast viskar skuggorna tyst i rymdens öra om rörelserna hos varje sak.

65.
Sparvhöken agnar med sin vassa skugga. Inuti solljuset blänker av och till den spända linan. Bottnarna rörs upp i skrikande virvlar. Meddela alla indrivare att jag har betalat! Det lätta leende som spelar över mina slutna läppar är i själva verket ärret efter såar av bitter sorg.

66.
I Kirkkosilta gick vi över vägen och in över betesmarken till skogsbrynet där det växte smultron. Vi plockade smultronen och trädde dem på strån. Jag kände vördnad för de kostigar som styrde våra steg över det betade gräset. De var breda nog för en barnfot, den ena nedsatt i samma spår framför den andra. Stigarna tecknade ett sammansatt mönster över fältet, styrt av uråldriga lagar fästade i långt djupare sammanhang än den bäste stadsplanerare någonsin kan hoppas kunna förmå ana.

67.
Jag avstår samlandet av stenar. Jag vill inte skölja dem med frätande adjektiv. Stenen avstår sin rodnad över människans högfärd. Sjung din dova sång, duva! Dröm dina ömma drömmar om natronsjöarna, de som förstenar allt.

68.
Veteaxet inte som en försumbar del av skörden i utkanten av åkern, men som väktaren över en kommande ätt. “Och vem har givit dig tillstånd att stå här och klottra i din anteckningsbok!”

69.
Katten petar förstrött på paddan några gånger. Paddan är orubblig i sin orörlighet. Katten går sin väg. Dessa som endast har instinkter för blodets metaforer.

70.
Det kolsvarta ovädrets vassa stäv glider in över gården som ett spökskepp mot den ljusa natthimlen. Månen i öster vinklar ned sin persienn en grad. Håll åskan tätt intill kroppen i natt! När dagen anländer ska vi bruka skräcken till att vräka undan allt som oroar.

71.
På mina marker sprang oförklarligt bäckar upp, ur de underjordiska ådrorna.

Vilka jungfrur har jag dödat? När hände det? Vilken var den väg de vandrade i ögonblicket då jag mötte dem?

Hur kunde jag vara alldeles döv för min rösts läte? – Och vattnet jag kan dricka, groda.

72.
Glöm mig inte sekelvida kastanj
Jag var här en kort stund
Jag städade under dig på somrarna
Jag räfsade dina löv om höstarna
Jag gav fåglarna mat under dina grenar
Jag spelade musik i alla ackord
Det är jag som skriver dessa rader
i ett block av märket Moleskine

73.
Fladdermusen sveper förbi tätt intill mitt huvud. Dess vinges luftdrag nuddar vid min kind. Under nattens lopp surrar den sitt tysta nät runt gårdens byggnader. Där fastnar nattfjärilen som irrar efter frihetens guldglödande port, liksom mina ibland alltför kaotiska drömmar. Om de hittade vägen ut skulle de kunna göra skada, som inte gick att återkalla.

74.
Varför lossade du då inte, förbannade stjärna, ur ditt fäste!

75.
När jag ska lägga mig stannar jag upp på tröskeln till sovrummet, tänder taklampan en gång och kontrollerar att sängen står där jag förväntar mig. Jag släcker och skyndar fram över golvet till dess jag får fatt i sängens gavel i mörkret, rädd för att den ska ha hunnit rusa i förväg in bland drömmens alligatorer.

76.
Isens mossjord räknar ned utefter sin nedbrytningstid. Potatisen stirrar oförskräckt framåt i den mörka tunneln. “Vi kommer klara det!”

77.
Hala flaggan i kvällningen, lägg den utbredd över marken. Sitt vid den där det mörknar och natthimlen med sina oräkneliga stjärnor öppnar sin vidd.

78.
Fuktskadade böcker mottages. Betalning endast i sorgens statslösa valuta.

79.
Jag möter heden med nedböjt huvud och halvt slutna ögonlock. Redan har alltför många stirrande erövrare granskat dess horisonter med skottfältets måttstock.

80.
Rådfråga inte paddan om vägen. Dess karta har inga tecken. Där är stenlagt nu. Platsen den söker innesluter natthimlen, ävenså dess vagt glimmande bild i källan.

81.
Rallate stensprutande drake, du fick käften tilltäppt! Ur strupen sticker dina kalla hexagona gaddar drömmande om heta lavaströmmar. Munnen är min tidtagare. I det ögonblick spyorna byts mot järnmättad blodsmak vet jag vad klockan är slagen.

82.
Finkars och sparvars styrsellösa flockar struttar bland födan från de stora trädens frukter där de fallit ned över vägarna i lövfällningen, som om de var de löv som lyfter och landar i den lätta fartvinden.

83.
Jag förväntar mig ett vatten här, på höger hand nere i dalgången, dolt i bandet av alar, sly av ask, aspar, och de jättelika ruinerna av mycket gamla tallar, döda av brist på ljus och rymd runt kronorna.

84.
Daggen avslöjar spindelvävarnas silvertrådar spunna över alla avstånd. Strå binds till strå, träd till träd. Jag spränger målsnöret med ansiktet. Tårarna över mina kinder räknar sorgen över den rymd som stängs härvid.

85.
På åsens svarta egg sitter kaninen stilla inuti sin siluett. På åkermarken invid ån sitter hägern försjunken i sin alltför grå gestalt. Ge mig ikväll kraften att besinna dessa oavgjorda ögonblick.

86.
Sprick nu inte i natt i din svullna högfärd! Vi intar ditt ljus intravenöst, i skydd under dina diskreta skuggor. Vi drömmer om nattvarelsernas förtvivlade kärlek, minns dem sedan.

87.
Mullvadssyrsan i sin olösta motsägelse. För vem kan du spela, i natt, detta ögonblick? För underjordens varelser, för nådens?

88.
Tinget som inte talar. Kyssen är formad som en ring, stiftande det förbund som inte kan upplösas.

89.
Månljuset har skurit scenen med skalpell. Varje del är millimeterpassad. Det är en bild ännu inte klar, nu endast väl förberedd för morgondagens sprakande kabaré!

90.
Tranorna bryter sitt sträck, vänder in i cirklande spiral, stiger i uppvinden för att vinna höjd, upprört skränande åt varandra. I detta kakofoniska sammanträde grälar de åt alla väderstreck: om frosten som jagar dem; om våren vars öde är ovisst.

91.
Ett korn faller på betonggolvet från en springa i taket. Jag räknar åren på ögonblickens radband. Jag ristar ett streck i huden för varje dygn. En dag kommer vi ställa till en fest, för att minnas de otåliga.

92.
Måne, jag drömmer att få leva så länge att din envetna kraft till sist drar ut mitt hjärta ur bröstkorgen, nu perfekt format som djuprött ägg. När din veka handled förlorar greppet faller det i marken, uppgår i jorden som bultande gadd.

93.
De kallas för hedarna, liggande invid varandra som lappar, vissa hopfogade av djupgrönt band, vissa av trådar i silver och i brunt, bestämt av om ytorna möts i brott uppe på höjderna, eller i vecken djupt nere i sänkornas bottnar.

94.
Dagen förtärs av ältandet av bataljerna i nattens dröm. De människor jag träffar är pappfigurer bredvid påtagligheten hos de iskalla nattvarelser som under dagen förföljer mig varje minut.

95.
Stenen är ömt buren av det levande bärets namn, skyddas bäst av dess söta, saftiga kött.

96.
Landskapet föröds av döda kratrar, platser jag inte vågar beträda mer sedan de förgiftats av minnen ur möten med de mörkaste nederlag. I de oräkneliga bisarra omvägarna sväller tiden generöst. Kom! Var levande med mig först i rymlingens suddiga, riktningslösa periferi…

97.
I decemberskymningen plockar jag det röda äpplet från trädet, omgivet av gröna blad. Frukten är lika kall som natten den ska möta; skalet glänser av fukt. Allt är opassande. Köttets smak ligger djupt dold under dess kyla.

98.
Det omärkliga regnet fyller långsamt urhavets stelnade böljeslag. Vågornas vatten återser sin strand. I droppens lins tänds osedda färger.

99.
I det ögonblick jag överraskande tappar fotfästet och glider ned i den kalla, strömmande forsen, faller jag över en 5-åring med häftig andning och stövelskaften fulla av vatten.

100.
Stenen överlevde sorgen.

Den vältes senare.