Category: Mountain Interval

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I-
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

*

Två vägar gick isär i en gulnande skog,
Och dyster inte kunna ta dem bägge
På en och samma gång, jag länge stod
Och stirrade längs en av dem långt nog
Till dess den krökte bort bland snåren…

Tog sen den andra, kanske lika bra ändå,
Och kanske fanns för det ett bättre skäl,
Då den var gräsbevuxen och ville trampas på…
Trots att de som vanligtvis gick på dem
Faktiskt gått båda vägarna lika mycket,

Och den morgonen var båda lika övertäckta
Av löv ännu inget fottramp fått att svartna.
Åh… jag beslöt ta den andra en annan dag!
Ändå, i vetskap hur en väg leder till en väg,
Tvivlade jag på att nånsin komma tillbaka.

Jag ska berätta det här med en suck
Nånstans år och dagar härifrån:
Två vägar skiljdes åt i en skog, och jag,
Jag tog den som var minst rest uppå,
Och just det har kommit att betyda allt.

There’s a patch of old snow in a corner
That I should have guessed
Was a blow-away paper the rain
Had brought to rest.

It is speckled with grime as if
Small print overspread it,
The news of a day I’ve forgotten–
If I ever read it.

*

Det är en fläck gammal snö i ett hörn
Som jag skulle ha gissat var
Ett bortblåst papper regnet
Fått att ligga still.

Det är prickigt av smuts som om
fint tryck täckte det,
Nyheter från en dag jag har glömt…
Om jag nånsin läste dom.

When a friend calls to me from the road
And slows his horse to a meaning walk,
I don’t stand still and look around
On all the hills I haven’t hoed,
And shout from where I am, ‘What is it?’
No, not as there is a time talk.
I thrust my hoe in the mellow ground,
Blade-end up and five feet tall,
And plod: I go up to the stone wall
For a friendly visit.

*

När en vän hojtar till från vägen
Och saktar sin häst till en talande takt,
Då står jag inte still och ser mig kring
På alla högar som jag inte hackat,
Tjoar inte, från där jag står, “Va ere?”
Nej, inte när det tid att språka är.
Sticker min hacka i den luckra jorden,
Bladänden upp och fem fot lång,
Och stegar på: Upp dit till muren
Till ett trevligt besök.