Category: Stämma

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

*

Jag tror jag vet vems skog det är.
Han har ett hus i byn, ändå…
Han kommer inte se mig stanna här
Och följa hur hans skog blir fylld av snö.

Min häst tycker nog det är underligt
Att stanna till utan en gård i sikte
Mellan skogen och den frusna sjön
Den mörkaste kvällen på året.

Han ger sin bjällerkrans en ristning
Som fråga om ett misstag har begåtts.
Utöver det hörs inget utom suset
av dunlätt snö i måttlig vind.

Skogen är härlig, mörk och djup.
Men jag har löften som ska hållas,
Och långt att fara innan natten,
Och långt att fara innan natten.

The way a crow
Shook down on me
The dust of snow
From a hemlock tree
Has given my heart
A change of mood
And saved some part
Of a day I had rued.

*

Sättet en kråka
Riste ner på mig
Ett sjok av snö
Från ett träd
Har givit mitt hjärta
Ett annat humör
Och räddat en del
Av en ödelagd dag.

He halted in the wind, and–what was that
Far in the maples, pale, but not a ghost?
He stood there bringing March against his thought,
And yet too ready to believe the most.

‘Oh, that’s the Paradise-in-bloom,’ I said;
And truly it was fair enough for flowers
had we but in us to assume in march
Such white luxuriance of May for ours.

We stood a moment so in a strange world,
Myself as one his own pretense deceives;
And then I said the truth (and we moved on).
A young beech clinging to its last year’s leaves.

*

Han stannade i vinden och… vad var det där
Djupt in bland lönnarna, så blekt, inte ett spöke väl?
Han stod där still och mätte mars mot sina tankar,
Ändå alltför benägen sätta tilltro till det mesta.

“Åh, en blommande paradisblomma”, sa jag…
Och det är utan tvivel helt okej för blommor
Om bara vi haft inom oss förmågan anta att i mars
Var sådant överflöd av majvitt vår förtjänst

En stund sen stod vi så, i en fantastisk värld,
Jag som en som bedrar sig på sitt eget anspråk…
Och sedan sa jag sanningen (och vi gick vidare).
En ung bok håller krampaktigt sitt fjolårslöv.

Spades take up leaves
No better than spoons,
And bags full of leaves
Are light as balloons.

I make a great noise
Of rustling all day
Like rabbit and deer
Running away.

But the mountains I raise
Elude my embrace,
Flowing over my arms
And into my face.

I may load and unload
Again and again
Till I fill the whole shed,
And what have I then?

Next to nothing for weight,
And since they grew duller
From contact with earth,
Next to nothing for color.

Next to nothing for use.
But a crop is a crop,
And who’s to say where
The harvest shall stop?

*

Spadar tar inte upp löv
Mycket bättre än skedar
Och säckar fulla av löv
Är lätta som glädjebesked

Jag skapar ett oljud
En hel prasslande dag
Likt hare och hjort
Som rusar åstad.

Men bergen jag reser
Undgår min kram,
Flyr över min famn
Upp i ansiktet mitt.

Jag kan lasta och tömma
Igen och igen
Tills skjulet är fullt,
Och vad har jag sen?

Nästan inget till vikt,
Och eftersom mattare
Av mötet med jorden,
Nästintill färglösa.

Nästan inget att ha.
Men en gröda är gröda,
Och vem ska bestämma
Var skörden tar slut?

It went many years,
But at last came a knock,
And I though of the door
With no lock to lock.

I blew out the light,
I tip-toed the floor,
And raised both hands
In prayer to the door.

But the knock came again.
My window was wide;
I climbed on the sill
And descended outside.

Back over the sill
I bade a ‘Come in’
To whatever the knock
At the door may have been.

So at a knock
I emptied my cage
To hide in the world
And alter with age.

*

Många år gick förbi…
Så kom en knackning,
Och jag tänkte på dörren
Utan lås att låsa med.

Jag blåste ut ljuset,
Tassade över golvet,
Och lyfte händerna
I bön till dörren.

Men det knackade igen.
Jag hade breda fönster…
Steg över fönsterbrädan
Steg ned på utsidan.

Böjd över fönsterbrädan
Bjöd jag “Stig in”
Till vadhelst knackningen
På dörren må ha varit.

Så: Inför en knackning
Rymde jag min bur…
Dölja mig i världen
Och ändras med tiden.

Others taught me with having knelt at well-curbs
Always wrong to the light, so never seeing
Deeper down in the well than where the water
Gives me back in a shining surface picture
Me myself in the summer heaven godlike
Looking out of a wreath of fern and cloud puffs.
Once, when trying with chin against a well-curb,
I discerned, as I thought, beyond the picture,
Through the picture, a something white, uncertain,
Something more of the depths–and then I lost it.
Water came to rebuke the too clear water.
One drop fell from a fern, and lo, a ripple
Shook whatever it was lay there at bottom,
Blurred it, blotted it out. What was that whiteness?
Truth? A pebble of quartz? For once, then, something.

*

Andra fick mig att möta källor på knä
Alltid med ljuset så jag aldrig kunde se
Djupare ner i källan än till det skikt där vattnet
Återger mig själv i en skinande spegelbild
Jag själv inuti sommarhimlen gudalik
Kikande ur en krans av ormbunke och molnpuffar.
En gång, när jag istället lade kinden till källkanten,
Skönjde jag, som jag trodde, bortom bilden,
Genom bilden, något vitt, obestämt,
Någonting mer ur djupet… sen försvann det.
Vatten tillrättavisade det alltför klara vattnet.
En droppe föll, och då, en krusning
Riste vad det nu än var som vilade på bottnen,
Suddade ut, utplånade det. Vad var den vitheten?
Sanningen? En sten? För en gångs skull. Då. Något.