Den ändlösa raden av nätter gick förbi drömlösa, bestulna på all mening förutom cellernas ivriga brusande i varje vrå, tålmodigt stickande sin mjuka väv, fogande sjok till sjok, sjok till brosk och senor, inkopplade till leder och ben, sekund efter sekund fram till morgontimmarnas milda sammandragningar med de tunna linorna återigen gemensamt bringande allt på plats, till dagen överlämnande en återställd, smärtfri gestalt, inte längre plågad av något utom tomheternas ekande klanger.
Dessa månader med ständigt torra, smärtande läppar där jag på dagarna oavbrutet led av kallsvett överraskande frampressad ur den torra, kyliga vårens innersta kärna, det slutna valv där inget frö kunde gro, ingen planta sjuda, ingen blomkrona slå upp, stämmande tonen i gröngölingsparets tystlåtna sorg när de senare kläckte fram sina ungar till en nejd tom på föda.
Morgontågets blå, tomma vagnar rusande genom en väv av fältens ännu milda toner, från knappt skönjbart grönt, till beige, och fortfarande vissnat gult, överallt beskjuten av de roterande vattenkanonernas frusna kaskader av vatten uppfordrat från källor dit det tagit varje droppe närmare ett sekel att vandra, anländande med nyheter från en dag eller natt, en månad, ett år, som ingen varelse ovan jord längre bemärkte.
Jag skulpterade solljuset långsamt, alltefter dagarna gick fram, försiktigt, gren för gren, kvist för kvist, löv efter löv, till dess dess oavlåtliga skred fann sig splittrat i tusentals glimrande ljust gula skärvor, varsamt strykande de vitmenade väggarna lika försynt som fladdrande, tomma skuggor.
Ceratets topp var format som den mjuka spets din tunga sträckte fram när vi trevande prövade kyssa varandra, nu redan för många år sedan stilla framför varandra, du fastfrusen i min, jag i din rosa droppe, häftade vid varandra som när den fuktiga, obetänksamma tungan i minusgrader motståndslöst räcks ut ur munhålans skyddande, varma påse och obönhörligt klistras fast.
Staren diade sin tillsnörpta, kraxande sång ur himlens rör, alltför hastigt insupen, alltför andfått utstött, omgärdad av kajorna, de alldeles tysta måsarna, senare också tofsviporna, i sina ömsom sammanhållna, ömsom sprängda flockar, upphängda i vindens svängande grenar, glidande utefter deras tunna, skarpt vinklade, glatta skikt.
Över tröskeln till den öppnade dörren räckte jag med utsträckt hand för första gången på över femtio år min mammas utsträckta hand, lätt darrande, med alldeles vit hud, lagd i små veckade sjok över fingrarna och handens rygg, hängande i mycket små, lösa påsar under fingerspetsarna, en oansenlig bukett vitsippor, med stjälkarna omsorgsfullt lindade i fuktat hushållspapper, skyddat av en plastpåse nedvikt i jämna slag till hushållspapperets översta kant.