Category: Posten 2

På den tiden moster då och då gjorde ett veckolångt besök hos mamma, avsatte hon alltid en hel dag till att med en tuss stålull mellan fingrarna skrubba bort spåren av ett liv dignande under ansvar och plikter

Om du fortsätter med din vana att väta fingrarna med tungan riskerar den gestens förvirrande tvetydigheten att såra din barndom, med ett styng så vasst att handlingen görs oåterkallelig

Traktens kyrkor alla okunniga om varandras förefintlighet träffade på eftermiddan genom en generös inbjudan varandra, sittande på varsin stol i en vacker sal i tur och ordning förevisande sina orgelklanger

Myrorna bland stenarna på innergården hinner mellan städdagarna bygga pösiga, vita högar av miljoner korn burna upp ur sanden under stenarna, lämnande rum för salar för vaka och stilla sång, och kryptor för de döda

På marknaden i det uttorkade landskapet alla dessa gitarrer hängda med halsen upp i rader i takstolarna i det öppna skjulet likt torkande skinkor i den torra luften på en höjd av över 1500 meter över havet

Först när du åter efter en lång väntan vände ansiktet mot mig kom fjärran, som en spegling inuti din höjda blick, att reflekteras in i rummet, med ens alldeles påtaglig, fattbar som stenmuren utmed trädgårdens östsida, eller raden av popplar borta utmed den sedan länge rivna fruktodlingen

I ett kapell alldeles intill havet, i smal rektangulär form med snedtak, stående ovanpå källaren nästintill helt och hållet förlagd ovan jord, med gaveln vänd mot vattnet i öster, anfört av en allé av uppvuxna björkar i vitt och ljust grönt, samlas vi mot sen eftermiddag för att i det stora rummet öppet upp till nock, med taket buret av korslagda strävor, var och en för sig fråga efter detta slutna rums himmels höjd

Rosornas blommor i stinna, trånga klasar så tunga att den smala, veka kvisten viker sig och sänker knippena av öppnade ansikten ned mot marken där endast innergårdens grå stenar väntar, axel vid axel i tvåtusen miljoner år gammal stumhet

Invid kvällen ägnar jag en timme åt att plocka undan dagen utspridd överallt… Senare någon tid åt att fösa undan åsidosatta skuggor, dofter… vaga, syrligt doftande slöjor från igår

Staden bestämde sig för att vara sjöstad och lutade därför självbeundrande sina kyrktorns stela påkar likt uråldriga hamlade träd ut över det stumma vattnet, vällande trögt genom landskapet som en flod av ljusgrå lera

Över de asfalterade trottoarerna och gågatorna, stenplattorna i  väntsalarnas golv, de hårdgjorda ytorna vid busshållplatserna, överallt tecknade i självlysande färg, eller här och var med lampor infällda i ytan, räta linjer i dubbla rader, med en meters avstånd mellan varandra, med vinkelräta svängar

Vindens spel i båtarnas linor, klockor som klingar sprött, hetsiga flaggor smattrande fästade vid linor och stänger, ljudet av trumpinnar i komplicerade rytmer i botten av framförandet som ramverk för det av och till tjutande vinandet i kapell och bryggor

En liten svartmyra vandrande riktningslöst över den vita marmorskivan i baren, viss att tillfälligheternas lag vid en given tidpunkt ska föra en kvarglömd eller en plötsligt nedfallen smula av ett bröd eller en bulle alldeles precis framför dess gap

Jag minns att jag när jag som liten pojke en gång tillsammans med min familj i den stad jag föddes besökte en park lika högrest som denna med ett lika tätt, väldigt krontak bildande ett slutet, inåtvänt rum, insisterande på helighet, tänkte att jag kommer inte uppleva det här mer

En flicka går i strumplästen i vita sockor sakta i den varma kvällen fram över asfalten beströdd av lindarnas döda, tunna, stickiga kvistar nedfallna som avlagringar bortstötta ur en åldrande kropp, sedan årtionden redan vänd inåt mot minnena, mot krämporna i fötter och armar

När en kvinna utanför en av gågatans restauranger hastigt tömmer en kanna vatten ned i en kruka med prunkande, rödblommande pelargon, delar en stödpinne i krukan strålen i två armar, den ena fallande över den stensatta gatan, den andra över det djupt gröna bladverket

I varje improviserad dans finns det i varje gest ett begär efter den sanna rörelsen, den så sömlöst gjuten i hud, senor, muskler och ben, och i giltig mening, att den inuti ett förbirusande ögonblick upprättar en orörlig rörelse, evig

Kvällssolen sjunker bak de höga, stumma spannmålslagerhusen, vid vars skuggade fötter lastbåtar lagt till utmed kajen med lastrummen pustande ut sin inre hetta, mättande luften med doften av svettande sädeskorn blandad med en ton av kranarnas syrliga, lätt brynta hydraulolja

Förr när åskvädren gick fram och tillbaka brukade pappa och jag ringa varandra och meddela läget: “Nu har det vänt och är på väg tillbaka mot er.” “Nu kommer det till er igen.”

Hela dagen flyttade vi möbler runt runt mellan rummen tills alla plötsligt passade

På den tiden åskade det mycket oftare och strömmen försvann varje gång

Nattens byiga stormvindar lämnade trakten orörd förutom några redan döda träd som inte stod emot

Efter en lång dag av blåst och regn stillnar allt, molnen skingras, och fullmånen gestaltar allt som i en svartvit film inspelad för nittio år sen

Vi hade ytterbelysningen tänd men den blektes ut likt en ficklampa i fullt solljus av fullmånen trosviss bak tunna slöjor

I gästrummet har vi ställt den ena sängen med huvudgärden åt det ena hållet, den andra med den åt det andra

När jag lyser med pannlampan i hängrännans renstratt skådar jag en skimrande skatt av kristaller av flusspat, framvaskad ur milliarder regndroppar 

Jag träder försiktigt över golvplankorna för att inte knarrandet ska väcka minnen fästade här av människor långt före mig

Skorstenarna skickar tunna, tvinnade grå rökar mot himlen från kaminernas slocknande, inåtvända glöder

Till natten skriver jag in mig i drömmarna under falskt namn, uttröttad av en lång räcka dagar tyngda av gestalter ur nattens tumult irrande vilsna

I den svarta, mycket kalla natten gnistrar i pannlampans sken överallt frostkristaller likt oroliga frågor fästade här och var på vinterståndarna

Allt är så kallt om dagarna nu säger hon – bordet är så kallt när jag lägger handflatan på det

När jag närmar mig insomnandet genomfars kroppens lemmar av rysningar av värme strömmande ur lager djupt under mig

Faster vägrade ta medicinen och föll därför därefter, inom en vecka, utför kanten till glömskans siktlösa, oresonliga, oändligt djupa brunn

Då jag redan låg ned när jag voltade i dessa kraftiga, våldsamma yrselvågor, kastande mig hit och dit i oändligt djupa mörker, förnam jag i verkligheten solsystemets fall genom rymden

Eftersom hon valt att aldrig fästa sig vid någon av oss, och vi inte tilläts göra det vid henne, stod vi inför hennes efterlämnade liv handfallet stirrande som på ting på en iskall loppmarknad

Kanske var det i själva verket plötsliga kast i galaxens rusande färd jag varsnade, oförklarade hack i dess snurrande runt sin egen svarta axel

Bordet är så kallt säger hon – varje sak på bordet jag lägger handen kring är så kall idag

I nattdrömmen besökte jag äldre trakter, skildrade genom svartvita nyhetsfotografier av landskap och byar efter en väldig storm

Drömmens skeden utgör inte bilder bärande vittnesmål om dagen, utan en likt under dagen oavbruten räcka händelser utan begriplig mening 

Vänta med tålamod – du. Med mitt livs längd räknat från nu dubblerad, ligger det framför oss en möjlighet att snart vända oss helt om, och skåda denna gård ett kvarts årtusende efter den restes

Löven på gården brusar som en lycklig, helt torr våg runt mina fötter i steget oavsett dess höjd

Från var sin ände av skogsmarkerna utväxlade vi foton från fynden allt eftersom, men på dina svarade jag varje gång Oätlig

Mamma frågar efter den precisa placeringen men inte för att höra svaret utan i upphetsningen över att hon kan minnas detta sammanhang

Jag försöker släpa tiden över gränserna – likt ett tåg som anländer exakt i tid, men några minuter försenat; strax igen avgår på tidtabell men en stund för tidigt

För var sak jag rör vid säger pappa att det finns en historia kring den och börjar oombedd berätta den

Jag skalar min frukt vid köksbordet. Omärkligt fyller dimman markerna i skymningens sista ljus

Vågornas bränningar överröstas av den massiva tystnad som lägger sig över trakten lika stumt liksom ett lerskred förevarit

Det tar trettio minuter för min ögon att vänja sig vid mörkret, men så mycket tid har jag inte på mig

Påkallat av inget skriver jag några rader om en tysk tänkare som letar efter en nyckel i fickan

En tjur skriker ut sin längtan i mörkret men då ravinen fungerar som röstförvrängare möts dess rop med tystnad

Till natten bär jag min kropp påpälsad in i kallskafferiet och lägger den på en bred hylla

Solen steg långsamt upp över trädridån skjutande framför sig ett glödgat spjut tändande en drivande arkipelag av höga, bergiga, skogbeklädda öar till ett brinnande inferno i det sprängda molntäcket.

Den natten sov jag inför ett fönster öppet för det rastlösa bruset från ett annat havs missräknade vågor, plaskande över vågbrytarens små, kantiga, svarta, oregelbundet huggna stenar, inväntande de vindar som en dag någon gång fullbordade det förestående förödandet av strandhotellet.

Senare överfors under några eftermiddagstimmar hela det platta landskapet av ett knippe övergivna, vilsekomna, längtande vindar, samlande sig till en stark ström hetsande lågt över marker och gårdar, genom byar och samhällen, sniffande bland buskar och under dungarnas träd, i diken, vägkanter, utmed parkernas grusgångar och trottoarernas skarpt vinklade möte med gatan.

På kvällen mötte vi åsen i söder, med den högresta, mörka trädridån skuggad under det täta, skimrande diset under solen ropande genom tillfälliga revor, av och till uppvikta i det tjocka, här och var svartnade molntäcket, långsamt rörande sig mot öster strängt uppställt inför mötet med den anlöpande gryningen.

En tjock, varm stråle fann för några utdragna ögonblick i en vinkel mellan vindsfönstrets övre karm, och den högresta sandåsen, stor nog att gömma en sol, en springa tillräcklig för att föra in över vinden i husets hela längdriktning, krökande sig runt den vita murstocken, hukande sig under dörrkarmens överdel, en varsam, värmande, uppmuntrande smekning, förnärmande de hårdhjärtade dallerspindlarna gömda bak hanbjälkarna intill sina tomma nät, generande de dammiga porträttfotografierna, och de fint slipade, utgångna träredskapen, sedan länge drivande fångna i glömskans spökgarn.

Syrsan sjunger ännu, en vecka in i oktobers blåsiga, becksvarta mörker, under löven långsamt skiftande modet nyans för nyans fram mot fällningen, skrikande i motvinden, seglande i medvinden, inte längre kallande på en framtid, inte sörjande säsongen som förrunnit, stilla i den högljudda sången, anmodande vare sig hit eller dit, anvisande endast just den väg som utfaller ur den sista tonens slumpmässigt bestämda kast.

Till natten över himlen över Ölands södra udde i nordost ett ofattbart stort, på detta håll alldeles tyst åskoväder, med blixtar vidunderligt starka rusande horisontellt, norrut, och söderut, från laddade moln, till lika starkt laddade moln, trängda skuldra vid skuldra i sammandrabbningen hoppressade innanför de yttre, vertikalt förlängda gränserna för den smala landremsan.

Det kliar då och då i vänstra handen vid sidan av ringfingrets kudde där det fäster in i handens flata

Kvinnan på den solbelysta balustraden lyfter sakta kaffekoppen mellan båda händerna utslagna

Utsidan av ett gammalt dubbelfönster med spröjsat glas täcks av ett uppförstorat gammalt fotografi av långskeppet fönsterlöst

I en mörklagd källarlokal har en konstnär en utställning där hon insisterar på alltings vertikalitet

När mannen med plastpåsen fylld av smulat bröd går över gräsmattan fram till bänken omringas han av hundratals duvor beredda låta honom njuta sin godhet

En kvinna på cykel i gatukorsningen försöker tvinga fram en gäspning genom att låta munnen göra ansträngda gäsprörelser

Jag hjälper några människor med deras lydnadsträning genom att inte se åt en hund samtidigt som den inte ser åt mig 

Ett djuplila draperi är så sant uttryckt med sina böljande veck och minutiöst graderade skuggor att det måste vara en målning

Röken över scenen med de ännu tysta instrumenten smiter genom dörren för att fylla fjorden utanför med morgonens dimma

En tolvpipig fontän kastar upp skummande vitt vatten till som mest en meters höjd innan det faller åter ned i bassängen

I natten hörs från hamnen ett stort fyrverkeri först med de dova smällarna när raketerna skjuts upp sen smattret från de exploderande kaskaderna av ljus i olika färger