Category: Posten 2

När jag suger in vatten i näsborrarna ur den kupade handen under den tysta strålen ned i handfatet överväldigas jag lustfyllt av barndomens drunkningsskräck

Jag tvinnar tunna linor av hårstrån överallt kvarlämnade av människor som varit här

Människor jag möter ryggar överraskade av stanken från min ruttnande käft

I radion spelas det en sång där ackompanjemanget innehåller långa solon av drömmande kastanjetter

I vårdrummet inför de vita, helt kala väggarna uttryckte pappa plötsligt mitt livs grundläggande hållning: “Vad många vackra tavlor här hänger överallt!”

Jag tappar en otänd cigarett på gatan och böjer mig med nästan helt rak rygg för att ta upp den

Med ögonen slutna bedömer mamma varje nystans kvalitet genom försiktiga smekningar med fingrarna fram och tillbaka över det mjuka garnet

När jag drabbas av yrsel sluter jag på en gång ögonen hårt för att undvika kroppens fall

I det våldsamma snöovädret dånade havet in över stranden sina minnen från landet innanför Finska viken

De små virvlande fettdropparna i rummet från stekningen av fläskköttet i en öppen panna kränker vattnet redan tidigare inmängt i rummets luft

På kvällen när jag sitter vid köksbordets ände reser jag mig upp och stänger dörren till hallen bakom min rygg

Det bleka, vita månljuset dröjer kvar i den grå morgonen som tunga skivor av tung dimma här och var i sänkorna

Minnet av nattens regn droppar komponerat ned på den stenbelagda innergården, från längornas takfot och kastanjens vissnade, torra löv, i en bitter symfoni

Högakta två pilfinkar som söker frö bland innergårdens löv, rödhaken som hastigt surrar in på logen genom hålet i portens brädor, den stora asken som i stormen välte över ån som ett fallet torn

I förmiddagens grovkorniga ljus följde vi den långa, slingrande muren i den lätta sluttningen över de betade markerna upp mot byn

Ditt ansikte håller emot kaskaden i varje ögonblick av alla omgivningens händelser översvämmande dina sinnen alla alltid vidöppna

Stenarna i den enradiga muren fortplantade i murens längdriktning en våg, inrättad efter en stöt plötsligt fallen tidigare, längre bort

I den plana ytan av ett block i murens nederkant ristar vi på knä med knivens spets våra livs summors vassa siffror

När vi vänder västerut in på den gamla markvägen generas vi över novembersolens påstridiga infall att möta oss bländande

Inuti dig är det inte slutsatserna som lagras, utan ord för ord, ton för ton, som om du var utvald att svälja posterna ur en omätlig liggare

Uppe på höjden ovanför den djupa åravinen där terasserna minner om trehundra år gamla odlingar överväldigades vi av det verkliga i allt

Vi lyssnade till det stycke i fjärran trafiken spelade ur ett partitur fyllt av helt slumpartade toner

Blekrosa ros med öga dolt djupt under alla lappar

Jag är inte bland dem som endast törstar efter blodet

Låt din kind vila i din hands mjuka fingrars korg

Dina klor var fräknar innan de blev vuxna sen

Jag klev förbi med blödande fingrar; andra: —

Tornet var aldrig för högt för blickens begär

Du tronar på årtusenden; jag står vid graven i Ottarp

Hon som sålde dina stjälkar skrek till vid varje kvist

Stormen gömde dina dunbollar bland löven

Prasslet runt de gravar som inte fick plats på kärrorna

Jag lyfter dem ömt i min hand som fågelungar 

Lastbilstrafiken är mitt havs regelbundna, dånande vågor

De målade kyrkfönstrens glas utvinner ur det passerande ljusets överljudsfart den massivaste stillhet

En gång opererade jag bort en tumör i ryggslutet, men de kunde sen aldrig ta bort stygnen

Jag spelar inga blåsinstrument eftersom munnen då varit upptagen ifall någon ville kyssas

Jag klär inte heller i tuggummi

När jag gick runt hörnet på huset och ned i trädgården till vattenbrunnens lock stod jag närmare händelsernas centrum

Hennes åttiåriga fötter nedsjunkna i den svarta, varma mossjorden sa Vi trodde vi aldrig skulle få känna denna salighet

Vi skred över ett brett, forsande vatten. Så korsade vi dagen

Grinden slår sakta i kvällsvinden… – För guds skull låt den slå bara

Dröm dina skräckfyllda drömmar tystare. Du väcker upp hela huset

Alla sover nu. Är jag vakans gnistrande pärla, ändå?

Tre fotbollar har lagt sig intill snörasskyddet på tegeltaket, oåtkomliga för barnen

En liten flicka sitter naken på knä med sin mamma stående naken bakom sig och ler inåtvänt när vattenstrålen oavbrutet fyller hennes mun

Vid älvbrinken värmer en man sin frukost över ett eldfat som han hängt över en öppen eld i gräset

Tåget skramlar högljutt nere i den djupa, uthuggna ravin som löper genom stadsdelen, här och var stabiliserad av stenblock

Ett mycket stort fartyg tutar tungt ut över fjorden i den stund det avser att lämna hamnen för vidare färder

En tupp av sorten svarthöna försöker diskret angeläget hålla samman den självständiga flocken bland de sluttande, buskbeklädda partierna i branterna ned mot fjorden

En stor hjullastare föser en grävmaskin långsamt framåt genom lervällingen på den trånga, uppbrutna gatan

En ung kvinna iklädd en lång, öppen läderrock håller en selad oxe i en tunn läderrem med huvudet lyft till en kall blick in i framtidens bedrägliga skikt

Från rymden följer en satellit varje steg jag tar på kartan, fylld av gator, parker, inrättningar och sevärdheter

Koltrasten byggd av teskedar, med ben av gafflar, ligger död på rygg på trottoarens kullerstenar

På en höjd sträcker sig en tornkran högt upp i luften, med bommen sänkt till nittio graders vinkel väntande på morgondagen

Solen gjorde sig obehagligt stor på himlavalvet, tvingande vart och ett ögonblick svälla upp till övertryckets gräns, liksom oförklarat ovillig sjunka i tidens takt under den sena eftermiddan.

Av den höga luftfuktigheten gavs aftonen en skarp, krispig infattning, skarpt klippt ur styv papp med snittytor myllrande av mjuka fibrer, dallrande hit och dit i det glödande ljuset.

Dagarnas heta stillestånd ingav fåglarna, insekterna, de fortfarande blommande växterna, en känsla av olust inför tidens velighet – dess plötsliga oförmåga att para ihop värme och ljus med säsongens skede.

På dagens sista timmes tjocka, mjukt varma strålar seglade tusentals små flugor, stillastående, tillsammans men var och en för sig, inåtvända, lustfyllt djärvt ridande ovanpå vågen i dess väldiga fart.

Från havet följde dimman den kyligare kvällsbrisen inåt land, som flak av tunn, mjölkaktig is, självrådigt fyllande dalar och sänkor med kall, vit, stum gas.

Högt i den närmast helt släckta kvällshimlen flyger stora flockar årskullar av kråkfåglar ljudlösa i mycket hög hastighet mot söder, angelägna att hinna fram i tid.

Den natten sent i september vakade vi, när åska över Öresund kastade sina ljusormar piskande över den svarta himlen, till varnagel, till varsel till alla vantrogna.

Jag hjälpte två husspindlar som ramlat ned i badkaret genom att hänga en bit toapapper som ett räddande rep från karets kant och ned i bottnen

Jag får blodsmak i munnen när jag diskar den stora järnstekpannan som stått i blöt över natten

På trappan känner jag den omisskännliga doften av de svarta trädgårdsmyrorna i upptakten av deras årliga erövringståg

En lönn var på väg att slitas itu på längden i mitten av stammen av tyngden från en mycket stor gren infäst ett par meter upp

Min starka, överväldigande känslosamhet frambringas av denna förödande självrannsakan parad med innerlig förståelse av mänskors inre

En sommar var det en sparvhök som slog ned i kalufsen på alla människor i byn med röd hårfärg

Då en tunn, vass glasbit skär ett snitt i köttet sker det på en gång helt omärkligt, och med en egendomligt sval, kall smärta

Innan gästerna anländer flyttar jag på alla vinbergssnäckor som under natten spridit sig över infartsvägen

När jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan möts jag av ett stort fång små, ljusblå förgätmigej rusande i hög fart ur den svarta rymden fram över mina helt slutna ögon

Efter att jag ringt hem från bilen faller jag plötsligt i otröstlig gråt över min oförmåga att be nån om hjälp med nånting

Jag lägger mig tidigt ikväll. Jag har många brutala, obegripliga drömmar att hinna med i natt