Category: Posten 2

Plötsligt hörs för första gången på säsongen ljudet av vinden i det ännu endast skira lövverket i lönnen utanför undantaget

Stenkistan på vallen utanför trädgårdens dike tar emot vattnet från åsen för att med lugn arm föra det bort till ån genom tegelrören

I väntan på avgång är kupén egendomlig tyst, återkastande varje ljud alltför detaljerat och uppförstorat, prasslande, som ur en skrapig högtalare

Atlasbergen täcks sakta med långsamt fallande snö, för att i alla arma blickar vida kring inpränta tillfälligt eviga regler

Jag väljer att hålla blicken riktad mot taket i ett försök till flykt från badrummets speglar uppsatta på alla väggar

I det skummande vattnet bland stenblocken vid Plage Gourizim plockade vi sedan blåmusslor, i blöta byxor uppdragna till knäna

Efter tandborstningen lyfter jag med huvudet djupt nedböjt till handfatet vattnet från kranen till munnen med min hand kupad 

Fettet i talgkörtlarna som överallt oavbrutet trycks ut genom hudens porer bildar här och där oregelbundna ogenomträngliga kullar

Från planet såg vi ned över den höga, vassa bergskedjan, med de stilla, övergivna sjöarna på de flata vidderna högt över havets yta

Det kalla, tjocka vattnet i bäckar och floder knuffas motvilligt utför de trånga schakten på sidorna av det brant sluttande berget

I kvällningen samlas de yrvakna flugorna i fönsterglasens skymningsljus, surrande över ödet att ha varit instängda på insidan

På morgonen tillmötesgår jag till sist ett efterhängset bad

Men här har ni ju verkligen ett riktigt gott vatten!

Så skönt det är att komma ut till sist i stadig vind!

Söndagstrafiken driver mot drömmarna söderöver

På perrongen delar jag min cigarett med några stormbyar

Rulltrapporna möts med glas emellan utan en blick

Kyrkan från fötterna till huvudet lagd i en säck av plast

Butikens speglar visar min bild men utan mitt medgivande

Tidtabellen når ikapp när vi väntat länge på en öde hållplats

Men led då om den grunda ån till ett utlopp längre söderut!

Min tinnitus beror på den behandling mot döden jag inte fått

Tidigt i den plötsligt vindstilla gryningen i det oväntade gapet mellan två stora vädersystem stiger solen med ett kisande öga misstroget upp under valvet

När vi reste mot gravarna på den västra kusten tycktes allt ha flyttat på sig, som om landskapet vridit sig några grader i väderstrecken, eller rättare alla kyrkogårdar flyttat sig ett stycke

Åsarna i fjärran, åraviner som oväntat likt stup plötsligt öppnade sig framför oss, kyrkornas torn höjda över bebyggelsen, stötte tillsammans oss likväl fram till de saknades gravar; också de bortglömda, i övergivna platser, ropande efter linans ena ände

Allt var orörligt vid havet: De stora båtarna på sundet gled långt bort långsamt över det stilla vattnet, alla löv redan fallna länge sedan, fåglarna på gräsmarkerna ljudlösa; över havets horisont steg stora, fria byggnader upp som hägringar

I ett skikt under några tillfälligt uppträdande ljud – gnisslet från en båt vid kajen alldeles intill, en mås skriande en bit bortöver stranden – fylldes rymden av en vidsträckt, överväldigande tystnad

Efter lunchen körde vi österut igen, med stopp vid resta, kalla stenar, omgivna av sly och täckbark, omvälvda av löv och granris, inåtvänt bittert stumma väntande på tidens slutgiltiga slut

En flock gäss vänder och vrider skrikande över kastanjens avlövade grenverk, inte i oenighet över färdriktningen, eller formeringen, utan i ett slags krypande panik över ryktet att luften här och var har hål

Skatfamiljerna i skymningen inbegripna i ett upprört gräl sinsemellan, ovidkommande för traktens andra varelser: kråkor och kajor tyst utplacerade på sina vaktposter, finkarna och rödhaken pysslande försiktigt i buskarna

I steget förbi öppningen i längorna blir det ännu ljusa himlavalvet i väster synligt, släpande ett långt, smalt, tunt, svart, strimlat stråk av moln över horisonten

Den höga, enradiga muren ringlar sig långsamt i lätt uppförslutning upp mot byn, i följe med sandåsens mjuka rörelser, till dess den upplöses under den redan utsträckta skuggan från den tvärt girande åsryggen

De två ljusen brinner, det ena på stenbordet, det andra i fönstret ovanför diskbänken, med flämtande lågor som om de stördes av en helt orörlig vind, eller av pulserna av ett nyckfullt frambrytande vakuum

Hängrännan släpper mot stuprörets veck takets ringa fångst av nattfuktens droppar omvandlad till en enkel melodi byggd av ett litet omfång toner, några ljusa några en aning dovare, omväxlande slagna med pauser en efter en, och hetsigt sammanförda i komplexa, intensivare ackord, sammanfogade till ett stycke med långa dröjande partier, till synes slumpvis avbrutna av utbrott av ivrigt framåtskridande sjok

Då de stora vädersystemen stod stilla smittade av tvehågsenhet tvingades oktobersolen tre dagar i rad själv vara vind, nu inte i kamp med åsarna, trädridåerna, byggnader uppförda överallt ställda i alla riktningar, fordon korsande den höga bron, utan alla dessa tings tunga skuggor, självsäkra och expansiva under den sena månadens bleknade, kraftlösa ljus

Vi körde norrut mot det inre av landskapet, med solen helt och hållet dold bak en jättelik dimbank mötande oss utsträckt över hela siktfältet från öster till väster, lik en massiv, orörlig, uråldrig ås, byggd av granit och dekorerad med sand, stenblock, skogar och mossor, splittrande perspektiven till små, åtskilda, självständiga, förrädiskt tjusande och förvirrande prismor

Gården belägen mycket långt bort i tiden men på samma gång också försvunnen på andra sidan den geografiska gränsen för inlevelsens förmåga, där varje meter i ett slags mardrömslikt tillstånd växer till hundra, sedan tusen, sedan det schakt där jag faller i virvlande rörelse ned till min ohjälpliga, plågsamma ensamhet

När infektionen till sist efter så många stumma dagar långsamt släpper kroppen rusar sinnena upp, vilda, frisläppta ur en lång fångenskap, vart och ett med armarna utsträckta redo i överspänd känslighet: varje ting i måttlös, plågsam förstoring, varje rums doft överväldigande, vart och ett intryck änden på en lina fästad i händelser utspelade för allt för länge sedan, utanför mina minnen och min historia, i andra trakter, alltför vagt utmärkta på en karta i alltför vansinnig projektion

Vi rörde oss ytterst försiktigt över gårdens ytor, vakande över våra fötters steg som om det var helig mark vi beträdde och varje felsteg en hädelse, ett avtrubbat intrång i det mystiska skikt byggnaderna, trapporna, trädgården, portarna, träd och buskar och stenmurar företrädde, alltsamman en grav ur vilken vår egen historias vålnad stigit upp livlös

Med det varma, blida solljuset försiktigt vänligt knuffande oss i ryggen fördes vi varsamt fram mellan äppelträd, päronträd, jättelika kvitten, utmed den fyrlängade gårdens olika hus, uppförda för skilda, preciserade ändamål, hela tiden precis på gränsen till de iskalla skuggornas skarpa, vassa linjer

I den sena, allt oskarpare eftermiddan körde vi under den nedåtgående solens mycket bleka, stora, påstridiga skiva helt tysta tillbaka mot sydost, närmande oss kusten, med den skogbeklädda, svarta åsen framträdande allt skarpare vid horisonten i söder, lik en massiv orörlig rörlig ström av överskjuten tid ändlöst flytande mot stillhetens expanderande bottnar

På slättlandet innan stigningen skimrar det höstsådda vetets nyss uppkomna hjärtblad ljusgröna i solens sista strålar, så skirt att de först efter en ansträngning med blicken blir synliga, liksom framstigna ur den redan mörka åkern, som om skuggan verkligen var uppstigen likt en svart gas ur den svarta jorden, långsamt vällande ut och upp över trakten, besegrande det sköra, skingrade, obestämda ljuset

En långtradare långt iväg uppe på åsen med ett skåp konstruerat för att lågmält över landskapet med fartvindens kraft vina tonerna till melodin för ett okänt körverks solostämma, långa, utdragna, glidande från en ton till en annan utan distinkta övergångar, långsamt och försiktig närmande sig det ännu okända ögonblick då hela körens samlade, oerhörda stämma ska ljuda över nejden som ett överväldigande rop

Hör hur jag ropar i mörkret ut över vallen efter hästarna i tid att komma in till natten, med varje ton helt klar, och med väldig, skrämmande kraft, samtidigt helt dolt innanför detta grova oväsen en vänlig, innerlig, ohörbar ton, fylld av beundran för stora, oberäkneliga, högsinta varelser

Gryningens ljus slipper igenom här och var i tunnare, oregelbundet avgränsade ytor i molntäcket, likt lampan som i natten lyser igenom en blåsvart tältduks nötta partier

Glöden vilar stilla under den tysta askans vita täcke, väntande på någon av de betingelser som skulle få den kasta av sig den grå kappan, och överväldiga i enastående brandstorm

Det svaga ljusets inträde i landskapet bringar till allt en förväntansfull uppsluppenhet, över livets begynnelse just nu, i detta det första, unika ögonblicket

Jag har levt mitt liv tvehänt sedan jag när jag var femton år bestämde mig för att skriva med vänster hand då jag hade fått höger arm gipsad efter en spricka i tummen

Som osynlig rustning har jag fått fettet till skydd mot allt vatten som i alla dess tillgängliga skepnader angriper mig i varje rörelse jag gör

I vardagens rörelser innanför gränserna för den här tillvaron träder ur de osynliga sprickorna varats djupt infästade linor fram: den bortglömda kokande massan dras upp ur bergens djup; havet dras upp över land som en mäktig fångst i ett finmaskigt knutet, väldigt nät

Allt rinner bort, omärkligt, obevekligt… som vattnet söker sig nedåt, till andra vatten: blandar sig, fröjdas, flyr i allt hastigare lopp på vägen mot den namnlösa kontinent det hemligt åtrår

Kanske sörjer vi utan att förstå det utdrivningen ur det salta element som en gång höll oss – ovetande drömmande dagar som nätter om att överskrida gränsen till det paradis som försköt oss

Huden på mina handryggar bränner dag och natt av en smitta som inte låter sig förklaras, uttryckt i blemmor som långsamt stadigt koloniserar ytan från tumme till pekfinger, brännande fingerledernas fästen till oupphörlig, ledsen smärta

Fingrarna, alltid beredda, i det iskalla, eller lika gärna det skållheta vattnet, omfamnande skaften på spadar, skyfflar, spångrepen när jag mockar i boxarna, fnastorra, med djupa, smutsiga sprickor i fingertopparna – generade, i det ögonblick de ska försiktigt smeka över de veka ytorna: katternas mjuka päls, den mjuka kinden, barnets sköra vägg mellan livets gömda, inkapslade gnista, och ur fjärran mullret

Kom bed om försoning genom att alla, överallt, tvaga oss, tvätta kläderna, diska tallrikar och bestick och husgeråd endast i det salta vattnet: dricka det – under ebb barfota följa efter det på dess påtvingade flykt ut över de vattendränkta, hemlighetsfulla, bottenlösa bottnarna

En humla hovrar över de livlösa, grå gräsmarkerna

På långfredan när mamma var barn gick hon runt i trädgården och iakttog vaknade flugor

Jag ringer några människor men ingen av dem svarar

När vi möts i dörröppningen hostar du rakt mot mig men det luktar gott

I nära två veckor kommer du tappert hålla fast vid egentligen-klockans tid

Huset knarrar som en gammal trämöbel i ett gammalt hus, med stycken trötta på att förhålla sig till lagarna

Pappa tar med mig till altandörren för att förklara glädjen över att snön helt smält bort på bara ett par timmar

Han berättar att han är upptagen med att planera gurkornas och tomaternas utplantering

Jag har hunnit måla rosbuskens alla grenar vita inför säsongen

Hästarna vandrar runt balkupan och kikar in i luckorna efter några kvarglömda strån av hö

Stilla bredvid varandra vid havet grips vi plötsligt samtidigt av längtan efter sandkyssarna

När mörkret långsamt dras ut ur landskapet åt väster lämnar det efter sig dessa luftigt placerade utsökt utklippta siluetter av tjocka stammar och vida utbredda kronor av mycket gammal ek och bok

På stationen trampade människor rastlösa fram och tillbaka i väntan på att få stiga ombord på vagnarna när de dök upp

Cigaretten är inte uttrycket för ett begär utan det besinnade vittnesmålet över ett liv faktiskt ännu levande, i just det här ögonblicket

Hamnbassängens höga, breda mur av betong som håller samman enorma huggna stenblock i en båge mot havet åt öster skapar ett innanhav av betryckt, grått vatten

Inne i den avskurna viken rullar små vågor framkallade av den lätta nordostliga vinden men allt vatten är i verkligheten helt stilla

Jag rör mig med snabba steg hit och dit över hamnen, havet fästat i sin ostliga kust, min barndoms platser och vidder, böneutroparnas bedyrande röster i den grå gryningen i Fès, lidande Kristus i kyrkan i Saint-Côme-d’Olt

Över den avvisande ytan driver orörliga sjöfåglar frågande utefter kusten åt söder redan efter etthundrafemtio meter avstängd av den södra barriären

Jag samlar ihop mina tillgångar: Minnena från de strängt omsorgsfullt anlagda kvarteren i min farmors trädgård; från sommarvistelsen i min mors barndomshem i mosters ändlöst vida famn

Det tunna, iskalla regnet drev den dagen fram över landskapet som tunna flor av gester, tecknande en tvetydig hälsning sänd åt otaliga håll

Det är i ögonblicken jag räddas från mig själv jag är som mest sårbar: I den tacksamhetens stund är jag beredd älska förbehållslöst

Närmare skymningen steg över markerna dropparna ur den smältande snön som en kall rök ur en länge sedan slocknad eld, fixerande alla detaljer som massiva skulpturer ställda alltför tätt inpå