Category: Posten 2

Gryningens ljus slipper igenom här och var i tunnare, oregelbundet avgränsade ytor i molntäcket, likt lampan som i natten lyser igenom en blåsvart tältduks nötta partier

Glöden vilar stilla under den tysta askans vita täcke, väntande på någon av de betingelser som skulle få den kasta av sig den grå kappan, och överväldiga i enastående brandstorm

Det svaga ljusets inträde i landskapet bringar till allt en förväntansfull uppsluppenhet, över livets begynnelse just nu, i detta det första, unika ögonblicket

Jag har levt mitt liv tvehänt sedan jag när jag var femton år bestämde mig för att skriva med vänster hand då jag hade fått höger arm gipsad efter en spricka i tummen

Som osynlig rustning har jag fått fettet till skydd mot allt vatten som i alla dess tillgängliga skepnader angriper mig i varje rörelse jag gör

I vardagens rörelser innanför gränserna för den här tillvaron träder ur de osynliga sprickorna varats djupt infästade linor fram: den bortglömda kokande massan dras upp ur bergens djup; havet dras upp över land som en mäktig fångst i ett finmaskigt knutet, väldigt nät

Allt rinner bort, omärkligt, obevekligt… som vattnet söker sig nedåt, till andra vatten: blandar sig, fröjdas, flyr i allt hastigare lopp på vägen mot den namnlösa kontinent det hemligt åtrår

Kanske sörjer vi utan att förstå det utdrivningen ur det salta element som en gång höll oss – ovetande drömmande dagar som nätter om att överskrida gränsen till det paradis som försköt oss

Huden på mina handryggar bränner dag och natt av en smitta som inte låter sig förklaras, uttryckt i blemmor som långsamt stadigt koloniserar ytan från tumme till pekfinger, brännande fingerledernas fästen till oupphörlig, ledsen smärta

Fingrarna, alltid beredda, i det iskalla, eller lika gärna det skållheta vattnet, omfamnande skaften på spadar, skyfflar, spångrepen när jag mockar i boxarna, fnastorra, med djupa, smutsiga sprickor i fingertopparna – generade, i det ögonblick de ska försiktigt smeka över de veka ytorna: katternas mjuka päls, den mjuka kinden, barnets sköra vägg mellan livets gömda, inkapslade gnista, och ur fjärran mullret

Kom bed om försoning genom att alla, överallt, tvaga oss, tvätta kläderna, diska tallrikar och bestick och husgeråd endast i det salta vattnet: dricka det – under ebb barfota följa efter det på dess påtvingade flykt ut över de vattendränkta, hemlighetsfulla, bottenlösa bottnarna

En humla hovrar över de livlösa, grå gräsmarkerna

På långfredan när mamma var barn gick hon runt i trädgården och iakttog vaknade flugor

Jag ringer några människor men ingen av dem svarar

När vi möts i dörröppningen hostar du rakt mot mig men det luktar gott

I nära två veckor kommer du tappert hålla fast vid egentligen-klockans tid

Huset knarrar som en gammal trämöbel i ett gammalt hus, med stycken trötta på att förhålla sig till lagarna

Pappa tar med mig till altandörren för att förklara glädjen över att snön helt smält bort på bara ett par timmar

Han berättar att han är upptagen med att planera gurkornas och tomaternas utplantering

Jag har hunnit måla rosbuskens alla grenar vita inför säsongen

Hästarna vandrar runt balkupan och kikar in i luckorna efter några kvarglömda strån av hö

Stilla bredvid varandra vid havet grips vi plötsligt samtidigt av längtan efter sandkyssarna

När mörkret långsamt dras ut ur landskapet åt väster lämnar det efter sig dessa luftigt placerade utsökt utklippta siluetter av tjocka stammar och vida utbredda kronor av mycket gammal ek och bok

På stationen trampade människor rastlösa fram och tillbaka i väntan på att få stiga ombord på vagnarna när de dök upp

Cigaretten är inte uttrycket för ett begär utan det besinnade vittnesmålet över ett liv faktiskt ännu levande, i just det här ögonblicket

Hamnbassängens höga, breda mur av betong som håller samman enorma huggna stenblock i en båge mot havet åt öster skapar ett innanhav av betryckt, grått vatten

Inne i den avskurna viken rullar små vågor framkallade av den lätta nordostliga vinden men allt vatten är i verkligheten helt stilla

Jag rör mig med snabba steg hit och dit över hamnen, havet fästat i sin ostliga kust, min barndoms platser och vidder, böneutroparnas bedyrande röster i den grå gryningen i Fès, lidande Kristus i kyrkan i Saint-Côme-d’Olt

Över den avvisande ytan driver orörliga sjöfåglar frågande utefter kusten åt söder redan efter etthundrafemtio meter avstängd av den södra barriären

Jag samlar ihop mina tillgångar: Minnena från de strängt omsorgsfullt anlagda kvarteren i min farmors trädgård; från sommarvistelsen i min mors barndomshem i mosters ändlöst vida famn

Det tunna, iskalla regnet drev den dagen fram över landskapet som tunna flor av gester, tecknande en tvetydig hälsning sänd åt otaliga håll

Det är i ögonblicken jag räddas från mig själv jag är som mest sårbar: I den tacksamhetens stund är jag beredd älska förbehållslöst

Närmare skymningen steg över markerna dropparna ur den smältande snön som en kall rök ur en länge sedan slocknad eld, fixerande alla detaljer som massiva skulpturer ställda alltför tätt inpå

När jag suger in vatten i näsborrarna ur den kupade handen under den tysta strålen ned i handfatet överväldigas jag lustfyllt av barndomens drunkningsskräck

Jag tvinnar tunna linor av hårstrån överallt kvarlämnade av människor som varit här

Människor jag möter ryggar överraskade av stanken från min ruttnande käft

I radion spelas det en sång där ackompanjemanget innehåller långa solon av drömmande kastanjetter

I vårdrummet inför de vita, helt kala väggarna uttryckte pappa plötsligt mitt livs grundläggande hållning: “Vad många vackra tavlor här hänger överallt!”

Jag tappar en otänd cigarett på gatan och böjer mig med nästan helt rak rygg för att ta upp den

Med ögonen slutna bedömer mamma varje nystans kvalitet genom försiktiga smekningar med fingrarna fram och tillbaka över det mjuka garnet

När jag drabbas av yrsel sluter jag på en gång ögonen hårt för att undvika kroppens fall

I det våldsamma snöovädret dånade havet in över stranden sina minnen från landet innanför Finska viken

De små virvlande fettdropparna i rummet från stekningen av fläskköttet i en öppen panna kränker vattnet redan tidigare inmängt i rummets luft

På kvällen när jag sitter vid köksbordets ände reser jag mig upp och stänger dörren till hallen bakom min rygg

Det bleka, vita månljuset dröjer kvar i den grå morgonen som tunga skivor av tung dimma här och var i sänkorna

Minnet av nattens regn droppar komponerat ned på den stenbelagda innergården, från längornas takfot och kastanjens vissnade, torra löv, i en bitter symfoni

Högakta två pilfinkar som söker frö bland innergårdens löv, rödhaken som hastigt surrar in på logen genom hålet i portens brädor, den stora asken som i stormen välte över ån som ett fallet torn

I förmiddagens grovkorniga ljus följde vi den långa, slingrande muren i den lätta sluttningen över de betade markerna upp mot byn

Ditt ansikte håller emot kaskaden i varje ögonblick av alla omgivningens händelser översvämmande dina sinnen alla alltid vidöppna

Stenarna i den enradiga muren fortplantade i murens längdriktning en våg, inrättad efter en stöt plötsligt fallen tidigare, längre bort

I den plana ytan av ett block i murens nederkant ristar vi på knä med knivens spets våra livs summors vassa siffror

När vi vänder västerut in på den gamla markvägen generas vi över novembersolens påstridiga infall att möta oss bländande

Inuti dig är det inte slutsatserna som lagras, utan ord för ord, ton för ton, som om du var utvald att svälja posterna ur en omätlig liggare

Uppe på höjden ovanför den djupa åravinen där terasserna minner om trehundra år gamla odlingar överväldigades vi av det verkliga i allt

Vi lyssnade till det stycke i fjärran trafiken spelade ur ett partitur fyllt av helt slumpartade toner

Blekrosa ros med öga dolt djupt under alla lappar

Jag är inte bland dem som endast törstar efter blodet

Låt din kind vila i din hands mjuka fingrars korg

Dina klor var fräknar innan de blev vuxna sen

Jag klev förbi med blödande fingrar; andra: —

Tornet var aldrig för högt för blickens begär

Du tronar på årtusenden; jag står vid graven i Ottarp

Hon som sålde dina stjälkar skrek till vid varje kvist

Stormen gömde dina dunbollar bland löven

Prasslet runt de gravar som inte fick plats på kärrorna

Jag lyfter dem ömt i min hand som fågelungar 

Lastbilstrafiken är mitt havs regelbundna, dånande vågor

De målade kyrkfönstrens glas utvinner ur det passerande ljusets överljudsfart den massivaste stillhet

En gång opererade jag bort en tumör i ryggslutet, men de kunde sen aldrig ta bort stygnen

Jag spelar inga blåsinstrument eftersom munnen då varit upptagen ifall någon ville kyssas

Jag klär inte heller i tuggummi

När jag gick runt hörnet på huset och ned i trädgården till vattenbrunnens lock stod jag närmare händelsernas centrum

Hennes åttiåriga fötter nedsjunkna i den svarta, varma mossjorden sa Vi trodde vi aldrig skulle få känna denna salighet

Vi skred över ett brett, forsande vatten. Så korsade vi dagen

Grinden slår sakta i kvällsvinden… – För guds skull låt den slå bara

Dröm dina skräckfyllda drömmar tystare. Du väcker upp hela huset

Alla sover nu. Är jag vakans gnistrande pärla, ändå?