Category: Posten 1

Myten säger att alla gåtor har samma lösning (eller: ”förvåning”?)

Genom att hålla fatt med höger hand öppnar sig labyrinten (eller: vänster);

Men jag korrumperar denna kunskap genom att fastna i min spegelbild

(När jag passerar utgången missar jag den, ty: jag är en annan nu)

Tänker på att hålla mig vaken genom att rista tecknen direkt i huden

Tänker på de brittiska filosofernas fixering vid alltings regler

Från gårdarna nere i dalen ropar vedrökarna sin mumlande kör:

”Här är kejsaren utsedd!” ”Och här!” ”Och här!” ”Och här!”

Hand i hand vänder vi in på den nedlagda banan och möter kungligt motljus

Vi skymtar två gestalter, frusna, gula, rinnande nedför spårgatans brant,

så långt ifrån att de är borta innan vi förmår oss tänka på dem

Inuti ljusfloden brinner viktlösa, svävande, gnistrande insekter

Skornas sulor frasar när vi skjuter fötterna längs de låga grusåsarna

Utan att våra blickar möts når vi kröken efter mer än tusen steg

Ljusöppningen tynger ner bakom träden, väger upp sin stumma spegel

Under dess ljus kastar vi oss sedan av och an, vi vattenvarelser

Jag drömde om en man vars ansikte spruckit likt en flodbädd

Hon sträckte fram en druva mot min mun och sade ta den

Jag följde hennes hand men öppnade ett litet hål av rädsla

Skräckslagen över att hon skulle stupa i min ruttnade käft

Ja de har blivit större sa jag och höll ett av dem stilla

ovanför mitt uppspärrade öga som en lossgjord stalagmit

Molnen korsade den mjöliga himlen som en armé av maneter,

med böljande släp av ljumma tentakler, vittjande jorden

De bugningar jag hälsade vissa bestämda stenar och skyltar med

för att blidka de levande varelser jag trodde de uppenbarade

när jag var barn och traskade i det vidrörbara höstmörkret

eller i den stilla, tysta, ja rentav stumma vinterkvällen

där de frusna åkrarna och till och med himlen var skrikande ljud

Där var vägarna raka, korsningarna vinkelräta, bara husen fattades

Denna rörelse som senare försvann från huvudet, nacken, ryggen

för att istället gå närmre hjärtat, djupt inbäddad i hjärtats fett

I feberns inträde kunde bara katten värma mig

Jag drog den över mig som en knarrande filt

Dess vassa drömmar skar revor i min egen natt

Jag for i timmarna utled på min gälla röst

Landskapet var avklätt till en ändlös slätt

Grusets knastrande i steget blev outhärdligt

Regnet blekte ordet till en ensam bokstav

”Jag ber. Låt mig vila här.” ”Ni är inte väntad här.”