Kajflocken leker barn som leker flygplan ovan trädens tak
Under den villigt krympande staden hukar en nu namnlös ort
Alltmer förlamad av den hårt dragna vävens tumlande linjer
Synlig bara genom dessa ruttnande minnens fluorescens
Han ser i sitt skrynklade ansikte i spegeln hur hon närmar sig
Och ger sig uppgiften omsluta kronans rum med sin brända blick
Likt när ett idiotiskt barn fångar solen inom sina kupade händer
Och lugnad först av brisen som ömt försöker vädra bladet
Det röda äpplet trillar utför branten i ett ljus som håller mot odlingens fall
När tänderna öppnar äpplets vita kött smörjs läpparna av äppelskalets fett
Efter varje tugga böljar strupen med en häftighet som om han drack
Nu slås blicken ner men inte av motljuset utan glaskroppens egen plötsligt oerhörda tyngd
Huvudet välter mot bröstet lika kraftlöst som om allt här föll i sömn
Träden reser sina grenar mot det korniga ljuset likt ruinerna efter en häftig brand,
Med den raggiga urtidsboskapen efterlämnad som rykande brandrester
En sten lösgörs ur sandbranten och tumlar stötigt utför vattnets blottade åldrar
Myten säger att alla gåtor har samma lösning (eller: ”förvåning”?)
Genom att hålla fatt med höger hand öppnar sig labyrinten (eller: vänster);
Men jag korrumperar denna kunskap genom att fastna i min spegelbild
(När jag passerar utgången missar jag den, ty: jag är en annan nu)
Tänker på att hålla mig vaken genom att rista tecknen direkt i huden
Tänker på de brittiska filosofernas fixering vid alltings regler
Från gårdarna nere i dalen ropar vedrökarna sin mumlande kör:
”Här är kejsaren utsedd!” ”Och här!” ”Och här!” ”Och här!”
Hand i hand vänder vi in på den nedlagda banan och möter kungligt motljus
Vi skymtar två gestalter, frusna, gula, rinnande nedför spårgatans brant,
Så långt ifrån att de är borta innan vi förmår oss tänka på dem
Inuti ljusfloden brinner viktlösa, svävande, gnistrande insekter
Skornas sulor frasar när vi skjuter fötterna längs de låga grusåsarna
Utan att våra blickar möts når vi kröken efter mer än tusen steg
Ljusöppningen tynger ner bakom träden, väger upp sin stumma spegel
Under dess ljus kastar vi oss sedan av och an, vi vattenvarelser
Jag drömde om en man vars ansikte spruckit likt en flodbädd
Hon sträckte fram en druva mot min mun och sade ta den
Jag följde hennes hand men öppnade ett litet hål av rädsla
Skräckslagen över att hon skulle stupa i min ruttnade käft
Ja de har blivit större sa jag och höll ett av dem stilla
Ovanför mitt uppspärrade öga som en lossgjord stalagmit
Molnen korsade den mjöliga himlen som en armé av maneter,
Med böljande släp av ljumma tentakler, vittjande jorden
De bugningar jag hälsade vissa bestämda stenar och skyltar med
För att blidka de levande varelser jag trodde de uppenbarade
När jag var barn och traskade i det vidrörbara höstmörkret
Eller i den stilla, tysta, ja rentav stumma vinterkvällen
Där de frusna åkrarna och till och med himlen var skrikande ljud
Där var vägarna raka, korsningarna vinkelräta, bara husen fattades
Denna rörelse som senare försvann från huvudet, nacken, ryggen
För att istället gå närmre hjärtat, djupt inbäddad i hjärtats fett
I feberns inträde kunde bara katten värma mig
Jag drog den över mig som en knarrande filt
Dess vassa drömmar skar revor i min egen natt
Jag for i timmarna utled på min gälla röst
Landskapet var avklätt till en ändlös slätt
Grusets knastrande i steget blev outhärdligt
Regnet blekte ordet till en ensam bokstav
”Jag ber. Låt mig vila här.” ”Ni är inte väntad här.”