Överläppen brant upphissad högt över hennes vita gaddar
De hugger i luften som om de jagade en strupe
Naglarna djupt nedbäddade i svullet kött
Allt jag älskar är i extrem uppförstoring
I hennes högra öga bryts den ljusblå regnbågshinnan
Av ett ogenomträngligt brunt, spetsigt cirkelsegment
Och det är denna vassa skärva som leder ögat rätt
Skrattet blåser vågor ut över kinderna
Till natten denna starka ton av tomheten i luften,
av mänskorna för var dag dragna allt längre in i sina hem
och därutanför tystnaden efter något jag alltför länge väntat på
Förnimmelsen av att livet just nu kanske är vidrörbart
Ändå alltid just nyss förbipasserat, genomskinligt
Fortfarande bara ett enda täcke hårt spänt till nattligt nät
I sömnen föremål för våra kroppars strid, likt våra drömmar
strider för att vinna när de stöter på varandra
I det här fotografit är det minimalt med svärta, bara gråtoner här och var,
diskret ditsatta på de nästan helt skymda, raka pelarna som går i vitt
Diset lägger också en hinna över färgerna som får bilden att se kolorerad ut:
det gröna som vissnar mot gulnande ton, det roströda mer mot brunt
Ordet pelare vittjar redan bilden på dess djup, vad som annars först
det glittrande, horisontella bandet längst ned i skuggorna åstadkommer
Glittret kröker och leder plötsligt blicken ut över bildens kant
Mot ridåerna av kronor innanför ringen av de blå, hukande bergen
Saltbilen viftar hysteriskt med armarna ovanför huvudet
Vi suckar (ögonbrynen far upp ihop med torkarbladen) och kör om
Slätten är en stor, sträng hand: lyfter mig in i skogen genom ett hål
Blicken rättar in sig efter skogens trista sicksacksiluett
Lysande lila, grönt, turkos, håller sin låga, vibrerande ton
Vägarbetskonerna vinglar på fötterna och skriker ut sitt ”Ouäägh!”
Solen beter sig som trollkonstnären som nyss berövade mig min älskade:
Den rycker undan en duk och blottar ett ögonblicks paradis
Jag gick gångvägen genom Skolparken mycket sent på natten
Jag försöker minnas parken, men det är för mycket länge sedan
Nu är det bebyggt där, stora hus för studier och forskning
Jag trädde i och ur ljusovalerna från raden av lyktstolpar
vars lamphållare klapprade i den mycket starka blåsten
Jag böjde mig framåt – min skugga rusade fatt och förbi
Dess tillslag var mycket snabbt, den bröts genom mig
Den tycktes uppsluppnare än jag, befriad av stormen
Kajflocken leker barn som leker flygplan ovan trädens tak
Under den villigt krympande staden hukar en nu namnlös ort
Alltmer förlamad av den hårt dragna vävens tumlande linjer
Synlig bara genom dessa ruttnande minnens fluorescens
Han ser i sitt skrynklade ansikte i spegeln hur hon närmar sig
Och ger sig uppgiften omsluta kronans rum med sin brända blick
Likt när ett idiotiskt barn fångar solen inom sina kupade händer
Och lugnad först av brisen som ömt försöker vädra bladet
Det röda äpplet trillar utför branten i ett ljus som håller mot odlingens fall
När tänderna öppnar äpplets vita kött smörjs läpparna av äppelskalets fett
Efter varje tugga böljar strupen med en häftighet som om han drack
Nu slås blicken ner men inte av motljuset utan glaskroppens egen plötsligt oerhörda tyngd
Huvudet välter mot bröstet lika kraftlöst som om allt här föll i sömn
Träden reser sina grenar mot det korniga ljuset likt ruinerna efter en häftig brand,
med den raggiga urtidsboskapen efterlämnad som rykande brandrester
En sten lösgörs ur sandbranten och tumlar stötigt utför vattnets blottade åldrar