Smittor av olika allvarlighetsgrad korsar landskapet från alla håll
Mina försök att tänka möter oftare ett stup som inte kan beträdas
Köksklockan håller rätt tid genom sin radiokontakt med Tyskland
Flockar med gäss och svanar går skrikande fram och tillbaka
De oavbrutna stormvindarna skjuter grå massor framför sig
Barn reser hit och dit lastade med alltför tunga väskor
Jag gör arytmin uthärdlig genom att inte tänka på den
Tiden rusar bryskt förbi oss otåligt på väg mot nästa år
Vid midnatt slår klockan i kyrkans torn sina långsamma långsamt räknade slag
Jag är vaken säger du med en röst ur sömnen och försvinner in i drömmen
Ur klockans väldiga klang vecklas en kupa ut som omsluter allt här med stillhet
Du vrider hastigt på dig och ger upp några korta ordlösa utrop i gälla toner
Vi bebor den stillheten, varma och kalla, samtidigt motståndslöst fångna och fria
Till skillnad från i sömnen finns ingen vaken inuti drömmens massiva isblock
I klockans blänkande metallkupa finns här och var glipor där drömmen rinner igenom
Jag bär med mig nattens tjut i min kupade hand in i min egen dröm och kastar det in i den stumma isens vägg
I hotellets lobby repeterar baskvartetten traktens katastrofer
Staden balanserar i avmätt våg innanför älvens arm
Kabinväskornas knatter jagar resenärer över kullerstenen
De lär sig hålla blicken lågt som skydd för luftens tunnhet
Skolklassen i domkyrkan söker graven men den döde saknas
Fram och åter längs med älvens vatten dånar helikoptern
En man på knä vid altarringen ber att de ska träffas levande
Ensemblens stilla instrument lindade i plastfilm för att sluta sorgen
Blommar, inte: Bjälkens linje leder fram ögat,
rösterna som stumnar, bladen faller ur handen
Ett, mot det sammetsslitna teglet, aldrig smekt
Likt en ropande fågel slår en klang ur metall
Jag hör dörrarna öppnas, slå igen, öppnas
Kronbladen var fasta, stickande gula när jag var barn
Jag plockade dem som om de var guld och jag den ende
När jag var barn vistades allt hos mig, var min röst
Natten är kolsvart och hopskrynklad, så nära att jag hugger efter den
Genom vecken skymtar här och var alldeles svaga ljus, som osannolika flyn
Drömmarna brusar förbi under ögonlocken som vattnet i en strid fors,
där små vattendroppar kastas upp i hallucinatoriskt långsamma gester
På morgonen upptäcker min kropp förvånat att en infektion dragit förbi,
likt ett oväder som lämnat kvar vattenpölar och nedblåsta grenar
I stillheten och tomrummet efter stormen kom jag själv att bli till regn
Upplöst, osynlig, närvarande överallt som kringstrött stoft
Kepsen flyr av mannen i det överraskande vinddraget från långtradaren
Han vänder om och springer fatt den, plötsligt ertappad med att vara barn
Snöstoden blundar och lyckas just därför undvika bilarna mirakulöst
De har borrat hål i granens stam, och bättrat på den med fler grenar,
som för att bygga en stad grundad på tusentals vissnade barr
Från en väska i ett av rummen hörs ett lustigt oväsen, obeskrivligt
Du sa att du inte längre accepterade att tvingas välja mellan,
vilka ord var det du använde, var det sanning och närvaro?
Husflugan och hemmet lever tillsammans i urgammal sympati
Av hårt sammanflätade begrepp ingen av dem undgår
Husets rum är flugans rymd med solar, hav, et cetera
Den är varje bonings svarta hund och åker runt och far
Kroppen rymmer just en droppe blod ur hundratusen kyssar
Formulerade som övergrepp gentemot lika många hårda ting
Under timmars lopp återtar den sakta sin forna form,
Höjer sedan vokalen ett stycke, till genomskinligt Y