Category: Posten 1

Stora, gråsvarta sjok av det alldeles stilla havet knuffar varandra irriterat fram och tillbaka

Här stupar förkastningsbrantens sluttning överdragen av isens sand ned under vattenytan

Men havet knäpper ömt upp den mjuka klädedräkten, törstande efter smaken av hårt, uråldrigt berg,

Med tankarna fixerade vid den stora striden vars mening undflyr oss

I söder Bornholm likt horstens huvud kippande efter luft alldeles ovan vattenytan viss om slutet

Bäcken vid mina fötter rinner upp ur ingenstans som lagarnas förbryllade möte med längtan

Havet en kompakt vägg av tid som om igen stöter mot timglasets botten

När jag var barn fanns landskapets minnen fortfarande kvar överallt där jag gick, som upphetsande gåtor utan enkelt svar

Dygn fulla av våldsamma regnskurar växlar med stillsamma sommardagar mjuka av värmen

I de klara nätterna är stjärnhimlen kommen åter med stjärnbilderna på plats på det svarta himlavalvet

Allt i stilla förnöjsamhet inför säsongens slut, tragedier och lycka försonade

Denna tystnad under alla tillfälliga ljud, beledsagad av det dova gnisslandet ur kontinenternas långsamma vridningar

Byarna och horisonterna plötsligt fördjupade av träd i lövfällningens alla stadier: Rött, brandgult, gult

Ridåer dras upp, bortglömda siktlinjer öppnar sig – mina nederlag står klara, färglösa, tyngande men riktningslösa

Långt iväg… dofter, smaker, beröringar, rörelser: i detta öppnade landskap rör sig årtiondena fritt

Jag kommer ihåg isstormar där varje stam, kvist, barr, strå var täckt av tyngande pansar som bröt sönder allt

Smittor av olika allvarlighetsgrad korsar landskapet från alla håll

Mina försök att tänka möter oftare ett stup som inte kan beträdas

Köksklockan håller rätt tid genom sin radiokontakt med Tyskland

Flockar med gäss och svanar går skrikande fram och tillbaka

De oavbrutna stormvindarna skjuter grå massor framför sig

Barn reser hit och dit lastade med alltför tunga väskor

Jag gör arytmin uthärdlig genom att inte tänka på den

Tiden rusar bryskt förbi oss otåligt på väg mot nästa år

Vid midnatt slår klockan i kyrkans torn sina långsamma långsamt räknade slag

Jag är vaken säger du med en röst ur sömnen och försvinner in i drömmen

Ur klockans väldiga klang vecklas en kupa ut som omsluter allt här med stillhet

Du vrider hastigt på dig och ger upp några korta ordlösa utrop i gälla toner

Vi bebor den stillheten, varma och kalla, samtidigt motståndslöst fångna och fria

Till skillnad från i sömnen finns ingen vaken inuti drömmens massiva isblock

I klockans blänkande metallkupa finns här och var glipor där drömmen rinner igenom

Jag bär med mig nattens tjut i min kupade hand in i min egen dröm och kastar det in i den stumma isens vägg

I hotellets lobby repeterar baskvartetten traktens katastrofer

Staden balanserar i avmätt våg innanför älvens arm

Kabinväskornas knatter jagar resenärer över kullerstenen

De lär sig hålla blicken lågt som skydd för luftens tunnhet

Skolklassen i domkyrkan söker graven men den döde saknas

Fram och åter längs med älvens vatten dånar helikoptern

En man på knä vid altarringen ber att de ska träffas levande

Ensemblens stilla instrument lindade i plastfilm för att sluta sorgen

Blommar, inte: Bjälkens linje leder fram ögat,

Rösterna som stumnar, bladen faller ur handen

Ett, mot det sammetsslitna teglet, aldrig smekt

Likt en ropande fågel slår en klang ur metall

Jag hör dörrarna öppnas, slå igen, öppnas

Kronbladen var fasta, stickande gula när jag var barn

Jag plockade dem som om de var guld och jag den ende

När jag var barn vistades allt hos mig, var min röst

Natten är kolsvart och hopskrynklad, så nära att jag hugger efter den

Genom vecken skymtar här och var alldeles svaga ljus, som osannolika flyn

Drömmarna brusar förbi under ögonlocken som vattnet i en strid fors,

Där små vattendroppar kastas upp i hallucinatoriskt långsamma gester

På morgonen upptäcker min kropp förvånat att en infektion dragit förbi,

Likt ett oväder som lämnat kvar vattenpölar och nedblåsta grenar

I stillheten och tomrummet efter stormen kom jag själv att bli till regn

Upplöst, osynlig, närvarande överallt som kringstrött stoft