Category: Posten

I det här fotografit är det minimalt med svärta, bara gråtoner här och var,

Diskret ditsatta på de nästan helt skymda, raka pelarna som går i vitt

Diset lägger också en hinna över färgerna som får bilden att se kolorerad ut:

Det gröna som vissnar mot gulnande ton, det roströda mer mot brunt

Ordet pelare vittjar redan bilden på dess djup, vad som annars först

Det glittrande, horisontella bandet längst ned i skuggorna åstadkommer

Glittret kröker och leder plötsligt blicken ut över bildens kant

Mot ridåerna av kronor innanför ringen av de blå, hukande bergen

Saltbilen viftar hysteriskt med armarna ovanför huvudet

Vi suckar (ögonbrynen far upp ihop med torkarbladen) och kör om

Slätten är en stor, sträng hand: lyfter mig in i skogen genom ett hål

Blicken rättar in sig efter skogens trista sicksacksiluett

Lysande lila, grönt, turkos, håller sin låga, vibrerande ton

Vägarbetskonerna vinglar på fötterna och skriker ut sitt ”Ouäägh!”

Solen beter sig som trollkonstnären som nyss berövade mig min älskade:

Den rycker undan en duk och blottar ett ögonblicks paradis

Jag gick gångvägen genom Skolparken mycket sent på natten

Jag försöker minnas parken, men det är för mycket länge sedan

Nu är det bebyggt där, stora hus för studier och forskning

Jag trädde i och ur ljusovalerna från raden av lyktstolpar

Vars lamphållare klapprade i den mycket starka blåsten

Jag böjde mig framåt – min skugga rusade fatt och förbi

Dess tillslag var mycket snabbt, den bröts genom mig

Den tycktes uppsluppnare än jag, befriad av stormen

Kajflocken leker barn som leker flygplan ovan trädens tak

Under den villigt krympande staden hukar en nu namnlös ort

Alltmer förlamad av den hårt dragna vävens tumlande linjer

Synlig bara genom dessa ruttnande minnens fluorescens

Han ser i sitt skrynklade ansikte i spegeln hur hon närmar sig

Och ger sig uppgiften omsluta kronans rum med sin brända blick

Likt när ett idiotiskt barn fångar solen inom sina kupade händer

Och lugnad först av brisen som ömt försöker vädra bladet

Det röda äpplet trillar utför branten i ett ljus som håller mot odlingens fall

När tänderna öppnar äpplets vita kött smörjs läpparna av äppelskalets fett

Efter varje tugga böljar strupen med en häftighet som om han drack

Nu slås blicken ner men inte av motljuset utan glaskroppens egen plötsligt oerhörda tyngd

Huvudet välter mot bröstet lika kraftlöst som om allt här föll i sömn

Träden reser sina grenar mot det korniga ljuset likt ruinerna efter en häftig brand,

Med den raggiga urtidsboskapen efterlämnad som rykande brandrester

En sten lösgörs ur sandbranten och tumlar stötigt utför vattnets blottade åldrar

Myten säger att alla gåtor har samma lösning (eller: ”förvåning”?)

Genom att hålla fatt med höger hand öppnar sig labyrinten (eller: vänster);

Men jag korrumperar denna kunskap genom att fastna i min spegelbild

(När jag passerar utgången missar jag den, ty: jag är en annan nu)

Tänker på att hålla mig vaken genom att rista tecknen direkt i huden

Tänker på de brittiska filosofernas fixering vid alltings regler

Från gårdarna nere i dalen ropar vedrökarna sin mumlande kör:

”Här är kejsaren utsedd!” ”Och här!” ”Och här!” ”Och här!”

Hand i hand vänder vi in på den nedlagda banan och möter kungligt motljus

Vi skymtar två gestalter, frusna, gula, rinnande nedför spårgatans brant,

Så långt ifrån att de är borta innan vi förmår oss tänka på dem

Inuti ljusfloden brinner viktlösa, svävande, gnistrande insekter

Skornas sulor frasar när vi skjuter fötterna längs de låga grusåsarna

Utan att våra blickar möts når vi kröken efter mer än tusen steg

Ljusöppningen tynger ner bakom träden, väger upp sin stumma spegel

Under dess ljus kastar vi oss sedan av och an, vi vattenvarelser