I hotellets lobby repeterar baskvartetten traktens katastrofer
Staden balanserar i avmätt våg innanför älvens arm
Kabinväskornas knatter jagar resenärer över kullerstenen
De lär sig hålla blicken lågt som skydd för luftens tunnhet
Skolklassen i domkyrkan söker graven men den döde saknas
Fram och åter längs med älvens vatten dånar helikoptern
En man på knä vid altarringen ber att de ska träffas levande
Ensemblens stilla instrument lindade i plastfilm för att sluta sorgen
Blommar, inte: Bjälkens linje leder fram ögat,
Rösterna som stumnar, bladen faller ur handen
Ett, mot det sammetsslitna teglet, aldrig smekt
Likt en ropande fågel slår en klang ur metall
Jag hör dörrarna öppnas, slå igen, öppnas
Kronbladen var fasta, stickande gula när jag var barn
Jag plockade dem som om de var guld och jag den ende
När jag var barn vistades allt hos mig, var min röst
Natten är kolsvart och hopskrynklad, så nära att jag hugger efter den
Genom vecken skymtar här och var alldeles svaga ljus, som osannolika flyn
Drömmarna brusar förbi under ögonlocken som vattnet i en strid fors,
Där små vattendroppar kastas upp i hallucinatoriskt långsamma gester
På morgonen upptäcker min kropp förvånat att en infektion dragit förbi,
Likt ett oväder som lämnat kvar vattenpölar och nedblåsta grenar
I stillheten och tomrummet efter stormen kom jag själv att bli till regn
Upplöst, osynlig, närvarande överallt som kringstrött stoft
Kepsen flyr av mannen i det överraskande vinddraget från långtradaren
Han vänder om och springer fatt den, plötsligt ertappad med att vara barn
Snöstoden blundar och lyckas just därför undvika bilarna mirakulöst
De har borrat hål i granens stam, och bättrat på den med fler grenar,
Som för att bygga en stad grundad på tusentals vissnade barr
Från en väska i ett av rummen hörs ett lustigt oväsen, obeskrivligt
Du sa att du inte längre accepterade att tvingas välja mellan,
Vilka ord var det du använde, var det sanning och närvaro?
Husflugan och hemmet lever tillsammans i urgammal sympati
Av hårt sammanflätade begrepp ingen av dem undgår
Husets rum är flugans rymd med solar, hav, et cetera
Den är varje bonings svarta hund och åker runt och far
Kroppen rymmer just en droppe blod ur hundratusen kyssar
Formulerade som övergrepp gentemot lika många hårda ting
Under timmars lopp återtar den sakta sin forna form,
Höjer sedan vokalen ett stycke, till genomskinligt Y
Överläppen brant upphissad högt över hennes vita gaddar
De hugger i luften som om de jagade en strupe
Naglarna djupt nedbäddade i svullet kött
Allt jag älskar är i extrem uppförstoring
I hennes högra öga bryts den ljusblå regnbågshinnan
Av ett ogenomträngligt brunt, spetsigt cirkelsegment
Och det är denna vassa skärva som leder ögat rätt
Skrattet blåser vågor ut över kinderna
Till natten denna starka ton av tomheten i luften,
Av mänskorna för var dag dragna allt längre in i sina hem
Och därutanför tystnaden efter något jag alltför länge väntat på
Förnimmelsen av att livet just nu kanske är vidrörbart
Ändå alltid just nyss förbipasserat, genomskinligt
Fortfarande bara ett enda täcke hårt spänt till nattligt nät
I sömnen föremål för våra kroppars strid, likt våra drömmar
Strider för att vinna när de stöter på varandra