Category: Posten

Det lätta regnet är vindens kappa, slarvigt slängd över byarnas veka axlar

Regnet i den svarta plåten alltid i dur, i oöverlagt växlande styrka

Stigarna över heden som era steg varje dag höll öppna växer igen

Myndigheterna har ändrat zonernas gränser. Reglerna är andra nu

Kom hem nu! … ni som självupptagna lämnat grova hål i horisontlinjerna…

Oron kring allt åldrar mig fortare än dagarna hinner svälja

Det blir generöst. Huset bjuder fritt på minnen och glömska

För att framstå otadlig knäpper du skjortan i halsen när de fotograferar

Kvar på borden när gästerna gått står såar av överbliven tid med locken stängda

Jag väntar på en hand sträckt över oerhörda avstånd som vidrör

Vattnet ur stupröret infångat av plasttunnan förnekar centrifugalkraften

En energisk man visslar högt när han går mellan bänkarna och fyller upp sin tallrik rågad från buffén.

Jag sätter mig ned på den ensamma stolen i gränden bland soptunnor och ventilationsanläggningar, betraktar min hand framför mig och tänker att jag fortfarande liknar mig själv ganska mycket, ja kanske mer nu.

Om du alltid dricker vatten, helst två glas vatten innan du går ut, kommer planeterna kunna varsna dig.

När jag säger att hinnorna som rör sig trevande mot varandra väl visar för första gången själva urröraren för oss säger hon ja, den första kyssen.

Kyrktornet kastar sina tolv hårda slag ned i koret som stillsamt fångar upp dem och försiktigt lägger ned dem invid skrankets stolpar.

Jag tar upp det ljusa hårstrået som faller på mitt lår när kvinnan går förbi stolen där jag sitter, granskar det helt kort och släpper det på mattan i gången mellan borden.

De jag möter på gatan slår ned sina blickar i samma stund de inser att jag också undrar.

Norra Öland. Löttorps camping. Kanans land. Regler och villkor gäller

Huden på handens översida alltid alltför blank, spänt glänsande

Stenmurarnas oregelbundna rutnät spänner upp gränserna för de rentvättade tegarna

Ytan slipades i över ett halvt sekel av vattnets och eldens mjuka tungor

De bryter den sönderfallande muren och vandrade ovissa ut över sandvidderna

När skogarnas mörka kant bryter solljuset tar sundets blanka vatten överraskande fyr

Klövviltet stiger stilla ut ur de mörka skogsbrynen till de öppna betesmarkernas vidder

Huden på min panna alltid brusten, av de hårda kanterna i vårt hus, slitet med hagtornshäcken; tingens likgiltiga blickar

Senare på kvällen i det grå ljuset rullar vi sakta vägen utför åsen in i den tysta byn välbehållna

Den nervösa övertygelse som håller sfärerna skilda från varandra, strängt vidmakthållen av skräcken för det jublande mötet

Gatlyktorna just ännu inte tända, i det kallt skugglösa grå ljuset över gator och hus som liknar gryningen

I det kalla ögonblicket går du förbi mig i köket på väg mot hallen

Du är klar att köra med ryggsäcken och bilnycklarna i handen

En pilfink hade förletts in i husets innanmäte utan väg ut

Vid avskedet måste jag överföra till dig förståelsen för allvaret nu

Vi måste i detta ögonblick erkänna att världen samlas i vår kyss

Fågeln flög från fönster till fönster och dunkade mot glaset

Den är avgörande för kärleken och för världsalltet

Vi öppnade överallt men den hade förlorat tron på rymden

Den beseglar den balk som håller världen samman

Den satt stel på skänken under teckningen av Kivennapa kyrka

Din blick har redan vandrat ut genom ytterdörrarnas glas

Jag sjunger den i huvet varje dag sedan ett halvt sekel men aldrig högt

Frökens rytmiska trampande på pedalerna rörde hela hennes kropp

När jag vaknar betraktar jag misstroget denna kropp, den här världen

Frökens trampande fötter stampar texten i osammanhängande bitar

Jag hade inte sett några fjäll men det mesta i livet var ändå grumligt

Jag är vaken redan men en våldsam dröm från natten dröjer sig kvar

Inget i nejden vaknar med gryningen, allt är nattvarelser

Från det blöta klassrummet minns jag inte brotten bara straffen

Gud var god men bara i sex år till, då jag överrumplad kastades ut ur paradiset

Sedan dess har jag trevat mig fram, med blinda steg i raviner och aska

Jag ska den här morgonen åter stiga upp till den ödsliga saknadens frihet

Vi sitter invid trädgårdshuset och ser ut över markerna där boskapen betar

Det är mycket tyst här nu. Jag ser på ditt ansikte från sidan. Din kind är mjuk

Du ser ut över flocken som sakta rör sig fram över vallen i beteståg

Jag ser på din varma kind och tänker på att sträcka mig fram och kyssa den

Du säger att den svarta kalven verkar ha nåt fel på det vänstra bakbenet

Mamma har haft starka smärtor i ryggen och benen mer än fem veckor nu

Hon har mycket ont när hon försöker gå och ständiga smärtor på nätterna

Jag diskar och bär bort soporna och källsorterar och handlar åt dom varje dag

Jag flyttade hennes nummer till min operatör eftersom pengarna bara försvinner

Jag böjer mig sakta fram för att kyssa dig som du vrider huvudet bort efter kalvens rörelse

Hennes kind faller gråare med huvudet som faller mellan axlarna som faller med ryggen alltmera böjd

Vid midnatt slår klockan i kyrkans torn sina långsamma långsamt räknade slag

Jag är vaken säger du med en röst ur sömnen och försvinner in i drömmen

Ur klockans väldiga klang vecklas en kupa ut som omsluter allt här med stillhet

Du vrider hastigt på dig och ger upp några korta ordlösa utrop i gälla toner

Vi bebor den stillheten, varma och kalla, samtidigt motståndslöst fångna och fria

Till skillnad från i sömnen finns ingen vaken inuti drömmens massiva isblock

I klockans blänkande metallkupa finns här och var glipor där drömmen rinner igenom

Jag bär med mig nattens tjut i min kupade hand in i min egen dröm och kastar det in i den stumma isens vägg