Category: Posten

Lastbilstrafiken är mitt havs regelbundna, dånande vågor

De målade kyrkfönstrens glas utvinner ur det passerande ljusets överljudsfart den massivaste stillhet

En gång opererade jag bort en tumör i ryggslutet, men de kunde sen aldrig ta bort stygnen

Jag spelar inga blåsinstrument eftersom munnen då varit upptagen ifall någon ville kyssas

Jag klär inte heller i tuggummi

När jag gick runt hörnet på huset och ned i trädgården till vattenbrunnens lock stod jag närmare händelsernas centrum

Hennes åttiåriga fötter nedsjunkna i den svarta, varma mossjorden sa Vi trodde vi aldrig skulle få känna denna salighet

Vi skred över ett brett, forsande vatten. Så korsade vi dagen

Grinden slår sakta i kvällsvinden… – För guds skull låt den slå bara

Dröm dina skräckfyllda drömmar tystare. Du väcker upp hela huset

Alla sover nu. Är jag vakans gnistrande pärla, ändå?

Tre fotbollar har lagt sig intill snörasskyddet på tegeltaket, oåtkomliga för barnen

En liten flicka sitter naken på knä med sin mamma stående naken bakom sig och ler inåtvänt när vattenstrålen oavbrutet fyller hennes mun

Vid älvbrinken värmer en man sin frukost över ett eldfat som han hängt över en öppen eld i gräset

Tåget skramlar högljutt nere i den djupa, uthuggna ravin som löper genom stadsdelen, här och var stabiliserad av stenblock

Ett mycket stort fartyg tutar tungt ut över fjorden i den stund det avser att lämna hamnen för vidare färder

En tupp av sorten svarthöna försöker diskret angeläget hålla samman den självständiga flocken bland de sluttande, buskbeklädda partierna i branterna ned mot fjorden

En stor hjullastare föser en grävmaskin långsamt framåt genom lervällingen på den trånga, uppbrutna gatan

En ung kvinna iklädd en lång, öppen läderrock håller en selad oxe i en tunn läderrem med huvudet lyft till en kall blick in i framtidens bedrägliga skikt

Från rymden följer en satellit varje steg jag tar på kartan, fylld av gator, parker, inrättningar och sevärdheter

Koltrasten byggd av teskedar, med ben av gafflar, ligger död på rygg på trottoarens kullerstenar

På en höjd sträcker sig en tornkran högt upp i luften, med bommen sänkt till nittio graders vinkel väntande på morgondagen

Solen gjorde sig obehagligt stor på himlavalvet, tvingande vart och ett ögonblick svälla upp till övertryckets gräns, liksom oförklarat ovillig sjunka i tidens takt under den sena eftermiddan.

Av den höga luftfuktigheten gavs aftonen en skarp, krispig infattning, skarpt klippt ur styv papp med snittytor myllrande av mjuka fibrer, dallrande hit och dit i det glödande ljuset.

Dagarnas heta stillestånd ingav fåglarna, insekterna, de fortfarande blommande växterna, en känsla av olust inför tidens velighet – dess plötsliga oförmåga att para ihop värme och ljus med säsongens skede.

På dagens sista timmes tjocka, mjukt varma strålar seglade tusentals små flugor, stillastående, tillsammans men var och en för sig, inåtvända, lustfyllt djärvt ridande ovanpå vågen i dess väldiga fart.

Från havet följde dimman den kyligare kvällsbrisen inåt land, som flak av tunn, mjölkaktig is, självrådigt fyllande dalar och sänkor med kall, vit, stum gas.

Högt i den närmast helt släckta kvällshimlen flyger stora flockar årskullar av kråkfåglar ljudlösa i mycket hög hastighet mot söder, angelägna att hinna fram i tid.

Den natten sent i september vakade vi, när åska över Öresund kastade sina ljusormar piskande över den svarta himlen, till varnagel, till varsel till alla vantrogna.

Jag hjälpte två husspindlar som ramlat ned i badkaret genom att hänga en bit toapapper som ett räddande rep från karets kant och ned i bottnen

Jag får blodsmak i munnen när jag diskar den stora järnstekpannan som stått i blöt över natten

På trappan känner jag den omisskännliga doften av de svarta trädgårdsmyrorna i upptakten av deras årliga erövringståg

En lönn var på väg att slitas itu på längden i mitten av stammen av tyngden från en mycket stor gren infäst ett par meter upp

Min starka, överväldigande känslosamhet frambringas av denna förödande självrannsakan parad med innerlig förståelse av mänskors inre

En sommar var det en sparvhök som slog ned i kalufsen på alla människor i byn med röd hårfärg

Då en tunn, vass glasbit skär ett snitt i köttet sker det på en gång helt omärkligt, och med en egendomligt sval, kall smärta

Innan gästerna anländer flyttar jag på alla vinbergssnäckor som under natten spridit sig över infartsvägen

När jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan möts jag av ett stort fång små, ljusblå förgätmigej rusande i hög fart ur den svarta rymden fram över mina helt slutna ögon

Efter att jag ringt hem från bilen faller jag plötsligt i otröstlig gråt över min oförmåga att be nån om hjälp med nånting

Jag lägger mig tidigt ikväll. Jag har många brutala, obegripliga drömmar att hinna med i natt

På den tiden moster då och då gjorde ett veckolångt besök hos mamma, avsatte hon alltid en hel dag till att med en tuss stålull mellan fingrarna skrubba bort spåren av ett liv dignande under ansvar och plikter

Om du fortsätter med din vana att väta fingrarna med tungan riskerar den gestens förvirrande tvetydigheten att såra din barndom, med ett styng så vasst att handlingen görs oåterkallelig

Traktens kyrkor alla okunniga om varandras förefintlighet träffade på eftermiddan genom en generös inbjudan varandra, sittande på varsin stol i en vacker sal i tur och ordning förevisande sina orgelklanger

Myrorna bland stenarna på innergården hinner mellan städdagarna bygga pösiga, vita högar av miljoner korn burna upp ur sanden under stenarna, lämnande rum för salar för vaka och stilla sång, och kryptor för de döda

På marknaden i det uttorkade landskapet alla dessa gitarrer hängda med halsen upp i rader i takstolarna i det öppna skjulet likt torkande skinkor i den torra luften på en höjd av över 1500 meter över havet

Först när du åter efter en lång väntan vände ansiktet mot mig kom fjärran, som en spegling inuti din höjda blick, att reflekteras in i rummet, med ens alldeles påtaglig, fattbar som stenmuren utmed trädgårdens östsida, eller raden av popplar borta utmed den sedan länge rivna fruktodlingen

I ett kapell alldeles intill havet, i smal rektangulär form med snedtak, stående ovanpå källaren nästintill helt och hållet förlagd ovan jord, med gaveln vänd mot vattnet i öster, anfört av en allé av uppvuxna björkar i vitt och ljust grönt, samlas vi mot sen eftermiddag för att i det stora rummet öppet upp till nock, med taket buret av korslagda strävor, var och en för sig fråga efter detta slutna rums himmels höjd

Rosornas blommor i stinna, trånga klasar så tunga att den smala, veka kvisten viker sig och sänker knippena av öppnade ansikten ned mot marken där endast innergårdens grå stenar väntar, axel vid axel i tvåtusen miljoner år gammal stumhet

Invid kvällen ägnar jag en timme åt att plocka undan dagen utspridd överallt… Senare någon tid åt att fösa undan åsidosatta skuggor, dofter… vaga, syrligt doftande slöjor från igår

Staden bestämde sig för att vara sjöstad och lutade därför självbeundrande sina kyrktorns stela påkar likt uråldriga hamlade träd ut över det stumma vattnet, vällande trögt genom landskapet som en flod av ljusgrå lera

Över de asfalterade trottoarerna och gågatorna, stenplattorna i  väntsalarnas golv, de hårdgjorda ytorna vid busshållplatserna, överallt tecknade i självlysande färg, eller här och var med lampor infällda i ytan, räta linjer i dubbla rader, med en meters avstånd mellan varandra, med vinkelräta svängar

Vindens spel i båtarnas linor, klockor som klingar sprött, hetsiga flaggor smattrande fästade vid linor och stänger, ljudet av trumpinnar i komplicerade rytmer i botten av framförandet som ramverk för det av och till tjutande vinandet i kapell och bryggor

En liten svartmyra vandrande riktningslöst över den vita marmorskivan i baren, viss att tillfälligheternas lag vid en given tidpunkt ska föra en kvarglömd eller en plötsligt nedfallen smula av ett bröd eller en bulle alldeles precis framför dess gap

Jag minns att jag när jag som liten pojke en gång tillsammans med min familj i den stad jag föddes besökte en park lika högrest som denna med ett lika tätt, väldigt krontak bildande ett slutet, inåtvänt rum, insisterande på helighet, tänkte att jag kommer inte uppleva det här mer

En flicka går i strumplästen i vita sockor sakta i den varma kvällen fram över asfalten beströdd av lindarnas döda, tunna, stickiga kvistar nedfallna som avlagringar bortstötta ur en åldrande kropp, sedan årtionden redan vänd inåt mot minnena, mot krämporna i fötter och armar

När en kvinna utanför en av gågatans restauranger hastigt tömmer en kanna vatten ned i en kruka med prunkande, rödblommande pelargon, delar en stödpinne i krukan strålen i två armar, den ena fallande över den stensatta gatan, den andra över det djupt gröna bladverket

I varje improviserad dans finns det i varje gest ett begär efter den sanna rörelsen, den så sömlöst gjuten i hud, senor, muskler och ben, och i giltig mening, att den inuti ett förbirusande ögonblick upprättar en orörlig rörelse, evig

Kvällssolen sjunker bak de höga, stumma spannmålslagerhusen, vid vars skuggade fötter lastbåtar lagt till utmed kajen med lastrummen pustande ut sin inre hetta, mättande luften med doften av svettande sädeskorn blandad med en ton av kranarnas syrliga, lätt brynta hydraulolja