Jag drömde om en man vars ansikte spruckit likt en flodbädd
Hon sträckte fram en druva mot min mun och sade ta den
Jag följde hennes hand men öppnade ett litet hål av rädsla
Skräckslagen över att hon skulle stupa i min ruttnade käft
Ja de har blivit större sa jag och höll ett av dem stilla
Ovanför mitt uppspärrade öga som en lossgjord stalagmit
Molnen korsade den mjöliga himlen som en armé av maneter,
Med böljande släp av ljumma tentakler, vittjande jorden
De bugningar jag hälsade vissa bestämda stenar och skyltar med
För att blidka de levande varelser jag trodde de uppenbarade
När jag var barn och traskade i det vidrörbara höstmörkret
Eller i den stilla, tysta, ja rentav stumma vinterkvällen
Där de frusna åkrarna och till och med himlen var skrikande ljud
Där var vägarna raka, korsningarna vinkelräta, bara husen fattades
Denna rörelse som senare försvann från huvudet, nacken, ryggen
För att istället gå närmre hjärtat, djupt inbäddad i hjärtats fett
I feberns inträde kunde bara katten värma mig
Jag drog den över mig som en knarrande filt
Dess vassa drömmar skar revor i min egen natt
Jag for i timmarna utled på min gälla röst
Landskapet var avklätt till en ändlös slätt
Grusets knastrande i steget blev outhärdligt
Regnet blekte ordet till en ensam bokstav
”Jag ber. Låt mig vila här.” ”Ni är inte väntad här.”