Category: ur Ordboken

– Men jag har ju förbjudit mig att använda detta obestämda pronomen; att befinna mig i denna passiva, fega, falska position. Det gäller lika för den inkluderande gemenskapen (“Man tycker det inte borde vara så svårt att…”) som för den exkluderande (“Vad kommer man att tycka om det här…”).

Det karakteriserar en hel språkgemenskap (ungefär på samma sätt som man brukar skoja om (kanske äcklas över) Sverige som lagom-land): Jag menar att det är verklighet: De talande subjekten i denna gemenskap erbjuds en skyddad skuggposition, där de utan individualitet, utan subjektsegenskaper, försåtligt kan uttala sig om vad som helst som gäller andra, bedöma och döma och värdera vad andra gör eller inte gör, tycker, säger, beter sig… utan att de kan ställas till svars för dessa uttalanden. Som om den som tar det ordet på samma gång tar en neutral budbärarroll: Jag har personligen inget med detta att göra, men jag har blivit ombedd att framföra vad dom anser…

Jag upprörs inte så mycket av det historiska faktum, att det numera könsövergripande ordet uppstår från beteckningen för det maskulina subjektet, och därför alltid bär med sig det manliga könet som norm – sånt är vi ju mer än vana vid. Istället skräms jag över uppkomsten av detta utvecklade, dynamiska och samtidigt kraftfulla system, som inte enbart förmår att i varje ögonblick upprätta ett lämpligt kollektiv som kan inta subjektsplatsen för en värdering eller ett omdöme, utan samtidigt ladda upp det med sådan orubblig auktoritet, att det inte går att motsäga. Liksom i den omvända, korrelerade funktionen: Att jag frivilligt och självmant utsätter mig för ett repressivt förtryck, som reglerar mitt eget tyckande, tänkande, görande…

I det systematiska ligger alltså inte bara den principiella frånvaron av en mängd som gick att peka ut, att leta upp och ställa till svars, inte bara detta med ett alltigenom fiktivt subjekt som formerar sig i samma stund som det tillskrivs ett omdöme, utan just den dynamik som försörjer subjektet med pondus genom att suga ut mitt eget dåliga samvete eller dåliga självförtroende. När jag ser mig om för att försöka få syn på det man som vill reglera mitt liv, hamnar blicken på mig själv.

Hur detta ska förklaras vet jag inte. I en radikalare analys (det betyder: I en maktanalys) önskar jag att jag kunde förbjuda mig själv att hamna i denna cirkelrörelse, att alls dras in i frestelsen att ropa på detta man. Jag vill uppmana mig själv att förbjuda denna opersonliga, tredje plats, och hålla fast vid att det i varje möte bara kan finnas två roller, offrets roll och förövarens.

Jag använder själv ofta uttrycket, som så många andra också gör, precis i ögonblicket innan avslöjandet av om det hänt eller inte hänt något, som jag förväntade mig skulle hända, eller hoppades inte skulle inträffa; stående alldeles inför ‘avtäckelsen’, ‘öppnandet’, eller vad det kan vara (jag tar av locket på kastrullen, öppnar ugnsluckan, loggar in på mailen, lyfter på källarluckan, tittar i en musfälla…). Nu ska vi se vem som vunnit; nu ska vi se om jag har vunnit på lotten…

Jag använder det tyvärr också på ett annat sätt (det är ett annat uttryck), som följeslagare i vissa (lite mer ‘komplicerade’) praktiska göromål, när jag ska mecka med bilradion, baxa in nåt stort och tungt i ett litet utrymme, fixa med datagrejor. “Nu ska vi se…”, säger jag till mig själv, och griper ivrigt tag i en ände av ‘problemet’. “Nu ska vi se…” Det inte bara saknar dialogisk funktion (det är inte riktat till någon i min omgivning, om det skulle vara någon där), utan är överhuvudtaget mer kropp än språk (det går för övrigt inte att använda i skriftspråket, enbart i talade situationer), och sitter helt fast vid det andra görandet, fingrarnas tag runt någon manick, armarnas prövande tag runt en tung sak, som ett språkligt ticks, en kroppsvana snarare än mental vana, alldeles olik de “sommarplågor” som tillfälligtvis sätter sig i huvudet på mig, men som sedan försvinner igen, när sommaren försvinner, plågan slutar repeteras.

“Nu” spelar ett absolut “nu”, ett som är utanför all tid, och därför inte har någon relation till något annat tempus; det skulle inte gå att utföra denna talade handling i dåtid. På sätt och vis finns där ändå en annan sorts anspelning på tid: den performativa uppmuntran som nästan lite käckt sjunger ur uttrycket, åstadkommer en förhoppning som har en inbyggd tidsaspekt: Bara vi ser tillräckligt skarpt och relevant nu, ska det nog ordna sig strax, snart har vi löst det, det här problemet, den här saken…

Det är det lilla vi:et som bekymrar, åstadkommer mitt beklagande. Det refererar uppenbarligen inte till ett befintligt flertal, men eftersom det samtidigt inte har rent gollum funktion (inte omskriver jaget som ett pluralt subjekt i ett försök att radikalt (man kan säga: idealt) överskrida skillnaden mellan subjektet och objektet, de älskande), återstår en mindre smickrande betydelse. Den gemenskap som vi:et åberopar uppstår ur en gränsdragande, uteslutande (alltså exkluderande) definition, där det på gränsens insida (hemma, här, hos oss) bor utnämnda experter, vi som kommer klara det, som klarar det, som redan har de egenskaper som krävs för att lösa det här uppdraget…

(… och trots att jag, att vi, visserligen växer in i den gemenskap där jag, vi lär oss använda det här uttrycket på det här sättet, beklagar jag den här smittan, dubbelt: att jag drabbats av den och oavbrutet mässar vi ska seet; att jag inte är förmögen att skaka mig fri från det, rista det av mig, få bort det ur mina mekanismer och träda in i en uppgift friare, fri att misslyckas, fri att inkludera andra bland dem som kan bidra till skrivningen och omskrivningen och utskrivningen av det som ligger framför mig /oss/.)

Den reflexiva formen glider sakta isär från besinnandet; de skärs av från varandra: skulle det beskrivas politiskt kan man säga att den reflexiva användningen blivit privilegierad genom att den stödjer lugn och ordning – dess gest av kräva locket på är effektiv stödfunktion för kapitalets behov av att konsumentkollektivet utövar repressiv egenkontroll. Det där är mer utstuderat än man genast inser. Det är en del av kapitalets omvandlingsstrategier. Varje oroande samhällsrörelse splittras genom mekanismer som återför frågan till den enskilde själv, och väl där gör den till föremål för personliga överväganden som hålls avskurna från alla argument på systemnivå (Jag vill ha en läsk, Jag vill inte skämma ut mig, Jag vill inte bråka).

I besinnandet fanns det ju en radikal aspekt, som helt gått förlorad i den bortflutna uppmaningen, till mig själv, till de andra. Det är förresten märkligt att iaktta den lättnad med vilken jag deklarerar min självuppmaning (Nu måste jag besinna mig själv) eller resultatet av den (Jag lyckades besinna mig), som om denna självbehärskning verkligen ingick i ett monetärt belöningssystem (men där vi okommenterat omvandlat besvikelsen över den uteblivna betalningen till lättnad över att slippa böter).

Besinnandet i båda dess former ingår visserligen i den religiösa moraliska traditionen, men den radikala aspekten uppstår inte här. Snarare utgår väl den repressiva användningen härifrån. När jag inom denna tradition sansade mig var min dygdighet min belöning. Och när vi tillsammans besinnade något (den nåd, som räcker året om), var det väl inom ett system som just förutsatte att slutsatsen var given redan på förhand. I den här traditionen kantrar eftertänksamheten till passivitet, den blir ett slags mått snarare än kvalitet (Vi sitter tysta nu ett tag och håller detta faktum framför oss i tankarna); eller bättre blir kvantiteten dess kvalitet (ju längre desto bättre – hela året rentav).

Det begrundande och den eftertanke som var invävda i själva sinnandet har försvunnit i denna bortdrift. Från en aktiv aktivitet, med en uttalat tredelad uppmärksamhet på sinnandet, på självet som sinnar, och på objektet för sinnandet, återstår bara ett kort, tillrättavisande slag, ett Håll tyst istället för ett Berätta.

I sinnandet fanns rentav inbyggt ett slags uppmaning att anstränga sig för att gå utanför eller utöver objektet, att komma till en annan åsikt, en annan ståndpunkt eller uppfattning, grundad genom en vidare prövning. Den processen får i själva verket sitt stöd av prefixets närvaro, som genom att utpeka objektets lokalisering, eller dess avgränsning, också implicit pekar ut en möjlighet att överskrida detta givna sammanhang.

Behöver har vippat alltmer mot omedelbar konsumtion: Nu behöver jag en öl. Det är två tendenser i samtiden som slagit sig samman här, glatt och i medvetslös armkrok: konsumtionsfokuset och fokuset på nuet – det fantastiska nu som storhetsvansinnigt kapar banden till de andra tidsskikten, som om hade minnet, drömmen kollapsat under den vågens brusande framfart.

I den rörelsen har sträckan mellan behovet och dess uppfyllelse krympt ihop; allt är redan instoppat i munnen, i det ögonblick begäret är formulerat. Behovet har skiftat till begär, uppfyllelse till tillfredsställelse – handen för ölflaskan till munnen, ölet fyller munhålan och sköljer skummande ner varje stavelse. Det är i magen innan det varit i munnen. Också själva predikatet tappar därmed sin position, det blir till stödkäpp åt det andra verb som tautologiskt benämner tillfredsställelsens resväg. Det blir den suck – på en gång av förväntan och belåtenhet – som limmar ihop hungern och mättnaden till en samtidig upplevelse.

Den mätta belåtenheten skymmer sikten fram mot det som kunde kallas strängheten i behövandet, det egendomligt omvända villkorssamband, som inte bara sätter mig i häkte i väntan på uppfyllelsens ögonblick, utan rentav skjuter upp, och på obestämd tid: på obestämd framtid och på obestämd dåtid, själva utsägelsepunktens möjlighet.

Svenskan sviker oss när vi vill uttrycka begär på riktigt. Det enda som står till buds är det utslitna ‘vill’, som ju kommenderar allt möjligt på ett enahanda och livlöst sätt: Jag vill ha kaffe, Jag vill gå och lägga mig, Jag vill älska med dig…
I den där hjälverbspositionen är det som om allt begär rinner över i huvudverbet, som ju sen inte gör nåt av det – slukar det och går vidare direkt till kaffet eller smågodiset. Jag vill, jag vill, jag vill, men det kommer ingenstans; likt ett barn som står inför de orubbliga vuxnas Nej (eller tvärtom kanske).

I det äldre och ovanligare språkbruket finns det en annan användning av verbet, där språket hoppar direkt från viljan och till föremålet för den: Jag vill livet, Jag vill ensamhet. I den rörelsen blir inte bara viljan laddad med det begär den nyss saknade – begäret följer också restlöst med över till dess föremål, och frigör det plötsligt, eller bättre gör det plötsligt levande för min brinnande åtrå.