Category: ur Ordboken

Utan att riktigt veta varför intresserar jag mig för det rätt ovanliga bruket av sig som ersättare för dig: Skål på sig! Goddag på sig! Det var vanligare för en tid sedan. Ännu längre tillbaka uppträdde det här utbytet i sammanhang där siget var uttrycket för respekt för den tilltalade (för diget) – i en relation av ett sånt slag att ett ni var för högtidligt och ett du för personligt, kom detta sig in som markör på en gång för underdånighet, och för insisterandet på att duet skulle göra sig uppmärksamt på sig självt; via detta försiktigt framlagda sig kunna upprätta och hävda ett Mig (dramatiseringen bygger på exempel ur SAOB). Senare har den där användningen missbrukats som maktuttryck: Genom att förneka mottagaren det givna diget kan avsändaren beröva duet dess rätt till jämbördig relation med avsändaren; till den demokratiska ömsesidighet som varje relation mellan ett Jag och ett Du självklart utfäster. Istället för den öppna och dialogiska situation som förväntas följa på ett handslag, tvingas den tilltalade in i en olustig, inåtvänd, monologisk belägenhet, snöpligt lurad (dragen vid näsan) av den framsträckta hand som nyss lovade gemenskap.

Det används sällan nuförtiden. Jag hör det inte ofta. Det kanske är betydelselöst… (Jag tänker för mycket på oväsentligheter.) Ändå finns det något mer i detta, något allmännare, exemplariskt (i meningen ‘varnande’). Det visar på möjligheten överallt av att också med språket förminska en människa genom att överrumplande fösa henne från subjekt till objekt (att förvägra en människa hennes värdighet). Jag menar den systematiska praktiken att i vardagens liv (det är politikens praktik, själva dilemmat i dess kolonialistiska byteshandel) byta det sanningsenliga Du mot Vi (“Vi måste…”), eller rentav ett Jag mot ett Vi (“Vi kan inte…”), ungefär som vi oreflekterat tilltalar hunden med ett vi (eller: barnen, gamlingen, den älskade), eftersom ett du hotar att med okalkylerbara konsekvenser rasera maktrelationen; hur exemplet med sigets turnerade subjekt visar hur (det fiffigt ekonomiska) pronominet också det bygger in möjligheten att försåtligt befolka språket med iskyla och beräkning (i dess följd: övergrepp och förtryck, sedan hat).

Det tycks som vi inte kan nå fram till detta närmande på annan väg än genom den rumsliga aspekten (vi närmar oss det det hållet, den naturliga ingången till det här kotknackandet): även om jag skulle insistera på att det visst är den bildliga användningen av ordet jag är ute efter (jag stryker över det bildliga nu, eftersom jag inte erkänner den oordningen), kommer min givna startpunkt tvunget vara exemplen på de kroppsliga och rumsliga närmanden (men inte den sortens närmanden) som först kommer för mig – Jag närmar mig målet, Jag är närmare än du är (eller snarare tvärtom), Kan ni vänligen flytta er lite närmare…

Det är plågsamt hur kroppen och dess sysslor i rummet så intimt plåstrar fast vid ett oräkneligt antal ord och uttryck (här skulle jag skriva något om rötter, om att vara oupplösligt fästad vid, utgå från, vara bunden till, men jag har inte den klarsyn som krävs), så stort att det är svårt att förstå att tal och tänkande alls är möjliga vid sidan av eller utanför de här rörelseinstruktionerna, som om språket inte var annat än en virtuos gymnastikuppvisning. (Jag tål inte ens någon antydan om att det inte skulle finnas en meningsnivå färdig att använda där (‘en våning upp’), ovanför det kroppsliga, helt och hållet utan beroenden (utan tacksamhetsskuld) till rummet och dess relationer, men hur skulle jag trovärdigt kunna påstå att det finns: som att försöka påstå att jag nu, i det här ögonblicket, inte i något avseende alls var beroende av att jag varit ung, barn…) Det rusar åt en mängd olika håll samtidigt. Kroppar, rum klamrar sig fast när det andra försöker lyfta… (Jag kunde inte avstå impulsen till den där besjälningen av språkets varelser – eller är det politiseringen?) Jag vill ifrågasätta hela mekanismen här, hela trångmålet, de förutsättningar som ger sken av att först de måste bli erkända och utredda, innan ett ytterligare steg kan tas.

Omsorgerna om Herakleitos fragment 122 är vittnesbörden för den mest gripande civilisationsprocess (och dubbelt: den orubbliga viljan att vidarebefordra detta apokryfiska fragment, likt ett storverk av den mest heroiska budbärare; den kostsamma mödan att tolka det heraklitiskt): Den helt rörande omvårdnaden av denna spruckna skärva, från början hopfogad av bitar som inte alls hörde ihop. Det är känt från endast ett enda omnämnande, i den bysantinska encyklopedin Suda (sammanställd på 900-talet), där författaren på ett uppslagsord för amfisbatein (“gå isär, gräla, vara oenig” (Herakleitos, “Fragment”, 1997, Rehnberg/Ruin)), nämner att jonierna också använt ett annat ord, angchibatein, där Herakleitos också använt det motsvarande substantivet angchibasiên… – Men ordet angchibasiên förekommer bara på det här stället, och dessutom grälar uttolkarna enigt med Sudas författare: om adverbet ‘amfis’ betyder isär, betyder adverbet ‘angchi’ tvärtom nära; därmed måste Sudas författare helt enkelt ha missförstått det hela: Herakleitos avsåg med sitt angchibasiên just motsatsen till det isärgående som uppslagsordet gäller – ett sammangående, närmande…

Storheten i detta är hisnande. Alternativt erbjuds vi gapskratta inför förloppet (“Varje övergripande tolkningsförsök av detta enda lösryckta ord riskerar att bli en hermeneutisk självparodi”, Rehnberg/Ruin). Skrattet kan visserligen vara en befrielse från uppfordran i dessa ansträngningar under närmare tvåhundra år –  men det är i så fall ett utbrott som inte kan gå segrande ur mötet: I tomrummet efter det skrattet återkommer stillsamt den uppmaning som närmandet envetet brusar. Det är rentav möjligt att se den varsamma vården av fragmentet som ikonisk för fragmentets egen inre kraft – dess närvaro i världen är inte en tillfällighet, upptäckten av det inte enbart en lyckligt uppgrävd slump (likt en guldskatt), utan långt mer en utmaning: det vi inte förstår men förstår att vi bör försöka förstå…

Vi kan betrakta den här motsatsläran som tom formalistisk logik (finns där ett gräl måste det finnas ett icke-gräl), men istället hellre (genom ett närmande) som bottenrörelser i (avdriften, drivandet mot) en ‘nödvändig’, ‘historisk’ dialektik, där isärgåendet överallt, på alla platser, i alla områden, i alla tider, måste finna sin ‘motsats’ (motståndare), det som på en gång definierar det, och civiliserar det… Tänk på hur sent närmandet dyker upp i den svenska historien, just likt ett civilisationstecken – där förut alla ord och uttryck som kunde ange det som avlägsnar sig, går isär, varit högst uppskattade, kommer nu istället det omvända förhållningssättet långsamt, utan understöd, i vandring in över landskapen, likt en kulturväxt som efterträder isen och omärkligt erövrar meter för meter norrut, norrut…

Jag betraktar närmandets participa form som en väsentlig del av dess mening (grammatiken bygger meningens möjlighet): det är inte den passiva funktionen som kommer i fokus här, eller rättare: genom närvaron i den passiva funktionen slår den över i oundviklighet (som den som inte ger sig). Det finns därför något gripande djupsinnigt redan i närmandet självt, likt en Zenon-paradox…; det nära kommer visserligen närmare, men det är i lika hög grad färdandet som är i blickfånget, denna rörelse som äger rum och som jag är delaktig i (denna öppenhet, ljuvliga dragningskraft som inte går att säga emot eller utöva motstånd mot (som att dras ner i djupet…)): där mitt kliv in i denna rörelse lika mycket är en gåva till mig som den är en bedrift, och klivet i sig är ett mod (där jag stiger ut lika mycket som in mot något: ut från min position, mitt hem, min trygghet, mina gränser).

Grammatiken faller samman inför detta ord, den faller sönder under den princip, där till sist varje exempel är sin egen kategori. – Och där går också rumsmetaforen sönder: Det finns inte något bokstavligt, eftersom rummet inte kan uppstå utanför historien, och därför allt det rumsliga redan från varje början är metaforiskt.

Den förändrade användningen av i skrivande stund kan kanske ses som tecken för skiftningen i vårt förhållande till tiden själv…? Hur en sådan… kunde det kallas… språkets ‘arkeologi’ skulle kunna åtminstone antyda (eller: inbilla) förlusten av en radikalt annorlunda infästning av ‘tiderna’ (jag vill undvika alla lockelser till specialiserat språk här) i en människas vardag…

Inom praktiken för den digitala texten, alltid publicerad till mottagaren i samma ögonblick den är färdigskriven, utgör i skrivande stund inget annat än platshållare för en rent maskinell tidsstämpling, som automatiskt (likt oundvikliga lämningar på brottsplatsen) hugger fast sekundhullingarna i varje text, och därefter för alltid exakt anger den kalenderpunkt då texten blev till. Varje meningsfull relation mellan skrivtillfället och den framtid texten genom detta uttryck vill peka ut (här bytte jag ut “adressera” mot “peka ut”) framgår redan av textens förpackning. Att använda sig av i skrivande stund blir därför numera tomt, närmast performativt (det skränar sin egen logiska grund): Jag skriver det här nu… Inte heller det obönhörliga tidsstup som uttrycket förr kunde signalera, skänker längre någon upphetsning: Den förståelse en läsare då kunde känna inför realiteten i en skribents hänvisning till deadlines (där texten dör, eller om det är tiden som gör det) – det klockslag efter vilket texten för en obestämd tidsrymd var tvungen att cirkulera inom ett materiellt förlopp – försvann samtidigt med den allmänna vetskapen om att det bara är att uppdatera det skrivna så snart något nytt inträffat.

I ett alltigenom analogt sammanhang (alltså i varje avseende) hade uttrycket långt mer komplex mening, rättare var på en gång beroende av och bevarade tid som något bundet till den levande människans personliga, obytbara belägenhet. Om den digitala texten utmärks genom det ensidiga och maniska tvånget att oupphörligt ropa sitt Här är jag nu!, var istället den analoga texten under hela sin tillkomstprocess djupt medveten om förbindelserna både till sin egen dåtid, och till den uppmätbara framtid den siktade mot. I banalaste mening blir detta förstås sant för det ofrånkomliga faktum att de andra texter en given text korresponderade med, inte i skrivögonblicket var där, närvarande, samtidiga. I brevkorrespondensen var hälften av den historia brevet samtalade med oåtkomligt deponerad hos den andre, mottagaren (och befann sig därigenom i en intressant mening i ‘framtiden’: brevets eget innehåll fördjupades, förändrades – förverkligades först – i det framtida mötet med sin egen historia). Men detsamma gällde egentligen också för andra textformer, anteckningen, referatet, ‘avskriften’.

Jag vinglar kring här för att försöka få syn på hur det analoga i skrivande stund tycks förmöget att rymma inte alls bara sitt eget nu, utan ett nu oupplösligt hopfogat med den tid som förväntas förlöpa innan texten når fram till mottagaren (omvänt, enklare: som med en nyhet kommen till en efter att lång tid förflutit sedan händelsen det gällde inträffade, och till vars värde man därför var tvungen att lägga en spekulation om den utveckling av händelsen som ägt rum under färdens gång). – Och måttet för denna tid är unikt bundet till de praktiska villkor som reglerar just den här textens resa (posthämtningens almanacka, postens färdsätt, landskapets utseende (hav, berg, oländiga skogar), vädersituationen…).

I skrivande stund blir inom den här omständigheten inte ett självupptaget registrerande av den egna handens rörelser, utan platsen för, inte bara väntan, men också ovissheten: omsorgen om (sorgen över) det okända, oberäkneliga som kommer utspela sig i det tomrum (den tidslöshet: inte alla tider utan ingen tid) som ska komma att uppstå. Sett så kan uttrycket bara bli möjligt genom den anspänning som kunde kallas modets fantasi (fantasins mod), att på en gång hålla nuets jag och framtidens du i ett oförskräckt, odelbart grepp.

(Jag tycker också det är fint med stund, ett av dessa tids- och rumsuttryck som upprättas i relation till människans egna rymder (bygd, nejd, ögonblicket), istället för till mätningens instrument. Det saknar också ‘objektivitet’, och istället för den rastlösa berättelsen om tid som rinner iväg, utsäger det en innerlig försäkran just om ett du som förblir.)

Oskicket är ursprungligen bundet till en skicklighet vars meningssammanhang vi lätt kan förstå: Oavsett vi behärskar själva färdigheten begriper vi att man kan vara mer eller mindre skicklig att utöva den, och också att det är möjligt att avgöra graden av skicklighet genom mätningar vilkas metod och resultat alla kan vara överens om. Men denna skala mäter inte alls graden av oskicklighet: oskickligheten befinner sig inte på det ena eller andra märket för bristande skicklighet (eller okunnighet för den delen). Ett omdöme om något oskickligt uttrycker snarare besvikelsen över något fördärvligt, alldeles förkastligt – ett utrop om ett närmast moraliskt brott, snarare än den nyanserade bedömningen av färdigheter.

Det där draget – att o:et i sitt indignerade negerande av begreppet helt tömmer det på mening –  har följt med över till oskicket, men nu dessutom förstärkt av ekot i tomrummet av ett känt skick att hänvisa till. Och frånvaron av ett överenskommet skick att avvisa, kompenseras inte bara av den dömande gesten i sig (det moraliserande omdömet), utan i lika hög grad av den förmodade maktställning han eller hon innehar, som fördömer den ena eller andra händelsen som oskick. I klubbandet av domen prövas därför i verkligheten inte alls oskicket som sådant, utan graden av makt hos domaren: utan tillräckligt betydande ställning kommer omdömet falla verkningslöst. Funktionen hos oskicket blir därmed ren maktdemonstration, men som hos drottningens spegel: Det är först i det ögonblick någon ställer frågan som världen får svaret.

Faktiskt utgör en allt vanligare figur i småborgerlighetens vokabulär: Den skjuter in ordet i sina positiva omdömen, särskilt på ätandets och drickandets områden: Det var faktiskt gott vatten, det var faktiskt god mat (jag har till och med hört det som beröm till McDonalds-restaurangen i Eslöv, som om just den restaurangens kokkonst behövde betygsättas).

Den defensiva hållningen motiveras av den småborgerliga klassens hårt låsta konsumtionsvanor, och rädslan inför att överskrida gränserna för dessa vanor. Det den småborgerlige normalt konsumerar är alltid gott, just eftersom han eller hon valt att konsumera det, och behöver inte betygsättas eller kommenteras. Men i mötet med en ständigt förändrad omvärld tvingas den småborgerlige allt oftare pröva något helt nytt, och tvingas därmed också ut i den gungfly som kringgärdar kravet på att avge ett omdöme. Den småborgerlige blir själv alldeles förvånad, om hon eller han vågar sig på något nytt (en dryck, en restaurang), och upplevelsen ändå gick att begripa inom ramen för kända principer. Det lilla faktiskt uttrycker därför på en gång glädjen över att ha vågat gå utöver världens gränser (vars muranläggning den småborgerlige ägnar all tid åt att underhålla), utan att ha kommit till skada, och lättnaden över att själva omdömet inte leder till katastrof. Det är på så sätt ett faktiskt som kommenterar sig självt.

Det ska jämföras med motsvarande uttryck hos personer ur konsumtionsvan medelklass: Där heter det att någonting var verkligt gott. Från början hette det Det här var ju verkligen gott. Till skillnad från den småborgerliga gesten var det aldrig utloppet för en överraskning (Det här var ju verkligen gott, det trodde jag aldrig); snarare var det fråga om en bekännelse: Nu har jag det fantastiskt bra (som när man slår ihop händerna inför åsynen av alla härligheterna). Men denna klass nöjer sig inte med subjektiva bekännelser ur den privata konsumtionssfären. Varje tillfredsställt begär måste ha en mening utöver händelsen i sig: det måste kommenteras i ett värdesystem som är ‘objektivt’, åtminstone i den meningen att det fäster i annat än de just nu aktuella listorna över vad som är populärt. Att fälla ett positivt omdöme om maten på en restaurang som någon rekommenderat, får för en person ur denna klass inte bara vara en bekräftelse på en bra rekommendation. I omdömet måste det också finnas tillskottet som visar att personen i sitt omdöme inte bara upprepar rekommendationen, utan en gång för alla avgör om det var korrekt att ge den. Du påstod att det var gott och nu har jag låtit undersöka saken och det var sant (eller kanske det var falskt). Det som personen lägger till är inget mindre än auktoriteten av en rent vetenskaplig undersökning, markerad av ett verkligt. Därigenom reser sig över den simpla konsumtionsakten en upplevelse av individualitet, förutan vilken också denna konsumtionsvana medelklass skulle bli reducerad till kopia.

Detta förrädiska veder, så milt och oansenligt, blygt tillbakadraget, eller ursäktande (bockar och bugar åt alla håll), och sedan, i ett kameleontiskt ögonblick, med förmåga att skifta drag hur som helst: i otaliga förbund med andra, lika oansenliga och bleka, karaktärslösa kompisar, plötsligt och överraskande dyka upp i tydliga, konturskarpa (det betyder väl tyvärr, i de flesta fall, nyanslösa), alltför ofta alltför myndiga ställningar, eller i den sortens rent kemiska föreningar, där två harmlösa ämnen exploderar i kontakten med varandra (‘vedervärdig’).

Det är ett ord utan heder, den sortens hantlangare vi kommit att kalla “smutsig” (jämför också “smutsigt hantverk”, och, om vi väljer att bortse från maktförhållandena bakom nedsmutsningen av dessa yrken, tänk på avsiktshierarkin här: hantverkaren har en hantlangare ), som lånar sig (sin ‘kropp’, den utan bestämning) till otrevligheter, vulgäriteter, låga och fega grejor, trakasserier och maktgester, i lag med vem som än frågar efter dess tjänster; om än inte utan ett ‘samvete’ så i vilket fall den som genom sin ‘böjlighet’ gör än den ena skepnaden, än den andra möjlig, eller bättre: låter sin identitet (sin klang, ja: ‘färg’) heltigenom uppstå genom mötet med sitt efterled, åt vilket det tjänar som dragdjur (det skjuter ju på, framåt).

I en mindre uppladdad analys skulle jag försöka se dess kärna av potentialitet: hur det håller ut ett knippe av möjliga betydelser runt sig, var och en beredd att tillsammans med ett annat ord realisera något annat, något som inte bara är “mer än summan” av de två (“mot” plus “värdig”), utan åstadkommer en mer komplex uppvisning av överföringen (det hade kanske varit mer träffande med underföringen), den förvandling en langarkedja åstadkommer åt det som skickas där, från en till nästa (‘skickar fram’), som i viskleken. Men jag använder langarkedja metaforiskt här, det har inget att göra med hur vi kan mena något: jag försöker förstå (‘fixera’) betydelsen som sammantagningen av en färd, och färden som ett ständigt förnyat förlopp, oförutsebart, oavbrutet rubbad, skakad, nedsmutsad av gropar, grenar, damm.

Det vederbörande som görs möjligt genom överföringens omvandling, realiserar ställföreträdandets funktion (senare en allt iskallare maktgest), som kan tas i bruk av den som vill eller tycker sig behöva det (den som törs, eftersom det här är fråga om en makt som uppstår i själva användningen av ordet, och det alltså är genom att kliva dit (hoppa) som man kan få åtkomst till positionen, utan att i förväg säkert veta var man ska landa).

Hellquist döljer inte sin förtjusning över Dalins häcklande av bruket av vederbörande. Men Hellquist är alltför upptagen av att ha hittat en auktoritet som bekräftar hans egen avsky, för att kunna höra den milda sorg som följer Dalins ironier. I det bruk som Dalin omsorgsfullt illustrerar används vederbörande på gängse sätt. Att hänvisa till vederbörande är ett sätt för den tillfrågade att slippa undan den som frågar. Jag kommer inte att hantera den här förfrågan, du får vända dig till vederbörande.

I det bruket används hänvisningen fortfarande för att den tillfrågade vill bli av med den frågande, av det ena eller andra skälet: antingen för att den tillfrågade tycker att den frågande är en ‘besvärlig’ person, eller också för att den tillfrågade själv inte känner sig säker på sin sak. Ingendera användningen pekar i verkligheten mot den vederbörande själv (Jag tror ock, fast jag nämnt wederbörande i denna missfödzel-längden, at han är oskyldig och intet sielf rår för denna Blind-Dansen). Den vederbörande har inget namn.

I den modernare användningen kommer istället den vederbörande själv i fokus. Vederbörande ställföreträder för den vars namn vi i verkligheten känner, men inte tänker uttala. Det är en utveckling i dubbla steg: Nu pekar vi verkligen på den vederbörande, men vi gör det inte för att peka ut riktningen till svaret på en fråga, utan för att peka ut den skyldige till ett brott vi anser så föraktligt, och vars föraktlighet vi anser så uppenbar för alla, att vi inte tänker nämna förövaren vid namn.

För går visserligen före friskningarna, men det betyder inte att de själva kommer senare: de är redan i förfriskningen (och för håller därigenom upp en av alla dessa avgörande språkhubbar framför oss: korsnings- och skyffelplatserna för oräkneliga betydelseskikt). Förfriskningen pekar inte vidare mot en redan förutsatt händelse som inträffar efter i tiden (på det sätt som förrätten pekar vidare), utan är i sig själv ett avslutat helt; men just då den saknar en oavslutad förväntan blir den platsen för en uppladdad, innesluten motsägelse: likt ett utbrott i ett slutet kärl. Det för som endast villfarligt pekar vidare, krockar med ningarna, som är något avslutat, avstängt, ja en dubbelt nedsvald stavelse (som med ostron: ordet följer frukten från läpparna till svalget). Den ‘vederkvickelse’ förfriskningarna avser att åstadkomma, får därmed just formen av en sådan riktningslös uppståndelse i förfriskningens eget ögonblick.

Det friska hänger samman med vädersystemens livfulla psykologier, vindarna som blåser nånting bort och lämnar öppet för något annat. Att bli återlivad… Få livet åter, alltså åter bli levande… Bli upplivad: de tända, återtända sinnena. Detta berättar inte enbart om avdomningens realiteter, utan i lika hög grad om längtans landskap, om minnet, barndomen, om hoppet att det som tycks ha gått förlorat ska vara möjligt att uppleva igen.

…

Behovet av sådana upprop har tynat bort, i takt med att alltfler redan alltid är “förfriskade”: vi är redan ständigt komplett utrustade med de vätskor vi kommer att behöva, med alla de energier vi i varje ögonblick kan komma att tänkas begära (tänkas att komma begära). Förfriskningarnas epok var möjlig bara under förutsättningen av ett visst mått av underskott, underhållet både av praktiska och ‘moraliska’ omständigheter.

…

Det enda enskilda, konkreta minne som ständigt återkommer till mig ur På spaning efter den tid som flytt, är Guermantes saftdrickande. Folk kommer hem till dem på kvällen, efter middagen, och där blir de bjudna på apelsinsaft, eller, vid sällsynta tillfällen, saft kokt på körsbär eller päron (om berättaren, genom sitt “inflytande”, “lyckades få fram en karaff” av dessa). Det är inte det att jag inte förstår att saft kunde vara en korrekt förfriskning att bjuda på inom denna överklassgemenskap, och också i andra tider och för andra samhällsklasser (jag jämför med chokladdryckens enorma popularitet bland borgare och överklass i Europa under 1600-talet). Men jag kommer inte förbi det banala i denna drycks smakrymd, också oavsett tid och kultur, och alldeles särskilt satt inom ramen för vanorna hos denna rika, sysslolösa och konsumtionsvana överklass (ortolansparvklassen, “lyxklass” (Adorno)): tanken på det outvecklade, ytliga och begränsade smaksystem som är förutsättningen för att kunna uppskatta denna apelsinsaft, fick mig att med ens tappa intresset för hela persongalleriets göranden och låtanden. Det var ett slags chock, en vämjelse som hoppade till själva karaktärerna i verket, och stötte dem ifrån mig.

Jag blev inte bara distanserad till huvudpersonerna och bifigurerna – berättarens egen förbehållslösa bekännelse (jag kallar det medvetslösa, som om Proust här inte lyckades upprätthålla en gräns mellan sig själv och berättaren) av sitt begär efter denna saft, och än mer efter körsbärs- och päronsaften, fick mig att börja misstro berättarens egen röst; alltså hela berättelsens giltighet. Berättaren råkar inte bara erkänna hos sig själv, till synes oavsiktligt, just den karaktär han så kallsinnigt och oförstående klandrar monsieur d’Agrigente för, han blottlägger också den princip som konstituterar varje konsumerande klass: Varje tillfälle avsett att släcka ett begär (släcka törsten (i allmänhet, i generisk presens, alltså också utanför Guermantes kvällsbjudningar): Ty saft serveras aldrig i tillräckligt stora kvantiteter för att släcka törsten.) lämnar oundvikligen alltid en rest av otillfredsställelse (‘Agrigente-strupen’); begäret överskrider alltid föremålet för det (monsieur d’Agrigente hindrade mig regelbundet från att mätta mitt begär).

Berättarens bekännelse motsäger förfriskningens princip. Han blir inte upplivad, sinnena återföds inte, livet kommer inte åter… Det gnager en oavslutat restpost. Det är en konsekvens som slår inte bara mot berättaren, inte bara mot den samhällsklass och den epok han broderar (inte bara en laddad reaktion inom ramen för berättelsen själv (berättaren)), utan den skapar en rekyl som slår mot verket självt (alltså underminerar dess förutsättningar (Proust)). ‘Motivet’, ‘handlingen’, det underliggande hoppet i På spaning, är tron på ett ögonblick uppsatt så att paradiset kan återkomma: sinnena väckas till liv, minnena väckas till liv så som de var vid liv när sinnena levde, och därigenom livet självt bli livfullt (födas åter, i livet). Genom att avvisa förfriskningens möjlighet, angriper Proust på samma gång verkets möjlighet, dess mening – själva dess läsbarhet.