Category: ur Ordboken

Det jag har gått igenom är inget jag önskar min värsta fiende. Nej, kanske inte det, men nu har jag ingen värsta fiende, inte ens en fiende skulle jag tro. Det är inte så många som har fiender nuförtiden, inte ovänner heller. Har jag en fiende eller ovän vet jag normalt om det, till skillnad från om jag är älskad, hatad, eller bättre någon tycker illa om mig, ogillar mig. Jag gissar många tycker illa om mig men de har inte sagt det. Antingen är jag för skrämmande för att meddelas sådana sanningar, eller för ömkansvärd. Ogilla är en asymmetrisk relation medan fiendskap och ovänskap är symmetriska: Jag kan inte på egen hand vara fiende till eller ovän med en annan, den måste ha samma förhållande till mig som jag till den (personen). Om den sortens fiendskap, ovänskap, minskat stort över tiden, beror det kanske på att de fält, där förr dessa bortstötningskrafter verkade, tappat det mesta av sitt tryck i den pyspunka som demokratiseringsprocessen åstadkommit i många tillslutna klassystem; genom den fick jag en möjlighet till social och geografisk rörlighet som tillåter mig att med en blinkning glida förbi en relation som hotar fastna i destruktivt beteende (andra slags känslor också). Därför blir det underligare att jag fortsätter mäta de värsta upplevelser jag råkat ut för i måttstocken av vad jag önskar eller inte önskar min värsta fiende. Om därmed min fiende här biografiskt sett är en fiktiv fixpunkt, är därför dess roll istället att översätta upplevelsen till en objektiv skala: Värsta fiende är ett vittne förmöget att föra ut det subjektiva till måttet i en yttre, erkänd verklighet (“Det ska gudarna veta!”). Jämför hur mina subjektivt upplevda ansträngningar respekteras som objektiva rapporter så snart jag med metaforer som kommer från den geografiska domänen anger gränserna för min förmåga: “Jag kämpade så långt jag orkade.” Det här är uttryck som insisterar på jämförbarheten hos annars oåtkomliga subjektiva upplevelser, som utan denna realitet kunnat avfärdas som valörer i en rent privat valuta. När jag därför inte önskar min värsta fiende det jag upplevt, blir detta återhållna slag just den förlust som får upplevelsen att komma ut i världen – hade jag istället simpelt försökt vinna en hämnd hade gesten och därmed också upplevelsen bara adderat till saldot på mitt privata konto. I en växlingstransaktion där jag överraskande avstår från att påföra min fiende min upplevelse, kommer min fiende belöna min omsorg generöst, genom att låna ut sitt objektivt värsta till en beskrivning också av min upplevelse. Min värsta fiende blir på så sätt tecknet för försök till försonande överskridande, inte bara av fiendskaperna som sådana, utan också mer allmänt av den oegentliga gränsen mellan ett inre, subjektivt liv och den värld där allt är.

Det är sällan vi beskriver något som besudlat, varnar för att något kommer bli besudlat. När det sker är det olika heligheter som smutsats ner. Jag rör mig försiktigt här. Jag kan känna mig besudlad, nedsmutsad, om jag blivit utsatt för övergrepp. Det blir möjligt genom att jag själv kommit att träda innanför det heligas begrepp, där förr endast överindividuella värden kunde vistas. Innan denna demokratisering av det heliga var det väl heller inte ofta något besudlades – det har alltid varit en sällsynt akt, alls inte för att den skulle ha hört en ädel överklass till, men för att den kunde äga rum bara i en alltid ovanlig sammankoppling av värden och ting (nationen med fanan, blodet med händerna, ordet med papperet), inramad av ett slags ‘sårad’ ärorikhet som sedan länge tynat bort. Jag intresserar mig ju inte för besudlandets historiska exempel, men från då tycks det fortsätta besitta en ovilja att uppträda i nuet: Besudlingen hade antingen redan ägt rum, eller hotade den komma äga rum (om den eller den handlingen ägde rum, eller inte ägde rum). Om besudlingen verkligen sker i nutid är det alltid i passiv form med blicken riktad mot den som blivit utsatt, med den verkande agentens obehagliga osynlighet antydande krafter ovanför den vanliga människan, ondska, ofrånkomligt öde, eller låga mänskliga egenskaper, makthunger, ondska. Undantaget är när jag besudlar mig själv (jag avser inte den beklagliga kristna stigmatiseringen av självbesudlingen), just då jag inte är mig själv – just i det ögonblick jag står inför det ödetunga valet vilket själv jag hädanefter skall komma att vara, oåterkalleligt. Jag försöker valhänt förhålla mig till besudlandets faktiska förmåga att koppla samman ‘abstrakta’ värden med konkreta, kroppsliga ting, händerna, papperet på vilket orden är skrivna (eller de ju inte ännu är skrivna). Hur det genom att göra överförbar den otillåtna överträdelse som förledet “be-” antyder, förmår upprätta (om bara nu inte den bilden leder helt fel) platsen för ett slags också språkets hud: den yta där annars ogripbara ting kan realiseras som fattbara intryck (tatuera), och därefter kan, lika märkligt, där kvarlämna inbrända och samtidigt osynliga märken för handlingar som aldrig kan göras ogjorda. Papperet med den besudlade skriften kan inte förstöras; de besudlade händerna inte tvättas rena (då: huggas av).

Jag läser inte längre tryckta pappersexemplar av nyutkommen litteratur. Det kanske ska uppfattas som en omvänt snobbig gest, men det handlar om att jag försöker överleva (jag har, nånstans, en vilja att leva, också fastän jag är slav under texten). Det betyder: Jag läser inte längre det vi kallar god litteratur, alla genrer inräknade, om den tillhandahålls i tryckt format, i arbetad utgåva från tryckeriet, med bokformat, försättsblad, isbn-nummer, och ett omslag som försöker, på ena eller andra sättet, göra innehållet rättvisa. Det har inget med framväxten av elektroniska böcker att göra: Jag har inte börjat använda sådana format för litteraturen, jag vet inte varför: Kanske har det att göra med att mitt läsande är fysiskt på ett sätt som är krångligt att utföra på en elektronisk enhet: kludda i marginalen, vika bokhörn (åt det ena eller andra hållet, beroende av vilken sida utpekandet vetter mot); vid vissa särskilt viktiga avsnitt stoppa in lappar med oläsliga kommentarer (som jag senare sorgset försöker tyda, till sist desperat genom att vända papperet ett helt varv, i tron att jag hållit det upp och ner). – Jag köper fortfarande begagnade böcker, på antikvariaten eller av “privatpersoner” (jag tänker ibland att alla som säljer böcker tvunget måste vara privatpersoner), också just för att jag hoppas hitta sådana lappar kvarlämnade från tidigare innehavare – ingen vittnesbörd ur ett liv kunde för min del vara mer gripande än innehållet på dessa pappersbitar… Allt sammantaget: Kunna brottas med boken lika uppsluppet och skräckslaget som i kampen med en oöverblickbar labyrint, på en gång hemtam och främmande, allt välkänt och okänt på samma gång, och där varje steg bärs av lyckan att vara fången och önskan att bak nästa krök äntligen slippa ut.

Mitt exemplar av Rendez-vous i Hongkong (Bonniers, 1966, översättning Gunnel Strömberg) innehåller spåren av ett läsarliv (- det är kanske flera människor, för mig finns ingen antalsräkning här: jag ser läsaren som en och samma). Jag har fått hem boken nyligen. (Den ersätter en bok som kommit bort för mig, det händer då och då: Jag har en bok och sedan är den en dag plötsligt borta, när jag ska ha den. När jag ska ha den måste jag genast ha den, inget kan få stå i vägen. Jag är beredd att göra vilka idiotiska saker som helst för att få fatt i ett exemplar, övertala vänner att låna den på ett avlägset bibliotek, omärkligt stjäla från någon jag vet har den. Jag har inte särskilt många böcker, därför har jag aldrig bemödat mig om att sortera dem, vare sig efter genre eller bokstav; inte ens delarna i flerbandsverk står tillsammans. Jag hittar en bok lätt ändå, det är bara att ögna över hyllorna så dyker den upp. När en bok är borta blir katastrofen desto djupare: Utan sorteringssystem hamnar jag i övertygelsen att mina ögon missat den. Då ägnar jag timmar åt att om igen gå med blicken från bok till bok. Eftersom jag inlett sökandet förvissad att jag vet exakt hur boken ser ut, börjar jag snart misstänka att det är mitt minne som bedrar mig, och försöker därför lösgöra mig från bilden av den, genom att låtsas att jag aldrig sett den förr. Ibland har den bara hamnat bakom de andra böckerna: då återfinner jag den när jag någon gång är tvungen att städa upp en hyllrad, för att jag belamrat den med liggande böcker och en mängd andra underliga saker ovanpå de stående böckerna. (En av mina största skräcker är tanken på böcker som sorterats in på fel hylla på biblioteket. Det är hemskt. Att söka efter en bok som inte är utlånad, och inte finns på sin plats i hyllan, gör mig förtvivlad. Jag ser det som att den försvunnit för alltid, den kommer inte att kunna återfinnas. Den som av en händelse lägger märke till den där den står på fel plats kommer inte reagera. Den som söker efter den i rätt hylla, på rätt bokstav, kommer inte finna den. Jag har varit med om det flera gånger. Då har jag några gånger lyckats hitta boken, trots att den varit insorterad på fel ställe (: som hemma hos mig själv, gått med ögonen utmed en hyllrad från bok till bok tills den dykt upp, eller inte dyker upp); återhämtat den till ordningen, bringat den tillbaka till livet. På ett sätt är det samtidigt en upphetsande tanke: Den som vill helt och hållet försvinna, och samtidigt vara kvar i livet, kan evigt gömma sig på fel hylla i biblioteket…) Om jag då redan har hunnit skaffa ett nytt eget exemplar har jag med den nyss återfunna boken fått dubbletter. Det gillar jag inte – det är som att efter under lång tid ha älskat vanvettigt en människa, en dag plötsligt upptäcka att han eller hon hade en tvilling, exakt likadan. Upprörd bläddrar jag fram och tillbaka i de två exemplaren, för att försöka hitta det som utgör en förfalskning. Det är som om det är omöjligt för mig att acceptera att en bok som betyder mycket för mig är duplicerad i flera exemplar. Det handlar inte om äganderätt eller om det unika inom systemet för varornas värde. Istället har det att göra med mitt eget förhållande till litteraturen. Varje bok som betyder något för mig är en del av mig själv, också dubbelt: När jag läser den återkommer jag alltid till den del av livet då jag först läste den, och återlever denna tillsammans med boken; För mig är boken inte en fysisk sak, utan har gestalt långt vidare än så, den sammankopplad med mina tankar och känslor, min levande person djupt nedsatt i sidornas text.) Jag har köpt den via Antikvariat Sacher, som också själva stoppat ett litet visitkort på en slumpmässigt vald sida. Det känns som hopplös marknadsföring: När jag själv söker en bok tittar jag inte efter vad just Sacher har att erbjuda, utan går direkt till sammanläggningstjänsterna för att kunna leta rätt på ‘bästa’ exemplaret, var det det med minst slitage och lägst pris…? eller det med flest avtryck…? Jag har konstigt nog inget emot att ta över en annan läsares personligt inlevda text. Det är kanske för jag fortfarande då lever i illusionen att det bara finns ett exemplar, och jag nu har det, fyllt av tecknen från en läsare som på samma gång, oavgränsbart, är jag själv, det enda läsarexemplaret. Det börjar redan på textens första sida, med ett försiktigt blyertsstreck kring ordet “jag”. Det är träffsäker utgångspunkt för radikal läsning av hela boken, eftersom detta första jag också är det enda i texten. Jag är gripen av den gesten hos Robbe-Grillet (jag har också snott den av honom en gång för länge sedan): I den omedelbarare förståelsen för den ytterligare ett element av osäkerhet till den här texten, som ju sedan utvecklas till en karneval av osäkerheter: En berättare glimtar till, och är sedan försvunnen, för alltid. Men det här är inte bara ett listigt element på metanivå (Har jag kanske drömt allt som följer?). Genom att introducera ett jag som inte återkommer, lämnar texten en plats öppen för mig själv (det är ett radikalare tilltal än det du jag-berättade texter annars outtalat förutsätter), jag själv tvingas ta ansvar för det som sker, likt när den ansvarige för en allvarlig aktivitet plötsligt tuppar av och jag tvingas träda in i dennes ställe. Därmed blir jag också själv inbegripen i osäkerheten, släpad ur min trygga position som distanserad, dömande läsare, till osäkert vittne till min egen förståelse av livet; indragen, nerdragen i denna kopplingsstation för intryck, minnen, upplevelser, rörande försök att åstadkomma begripliga, hållbara beskrivningar av allting… Det mötenas hem vi möter i texten, är mitt eget livs hem, den sensation av virrvarr som skapar min egen dag. Texten blir därför alltför ikonisk för våra egna liv för att vara helt uthärdlig – den ställer mig i samma hysteriska desperation inför mig själv, som inför en hyperbegåvad härmare som med blott en millisekunds förskjutning säger exakt detsamma som jag säger (Det är han som härmas!). En underbar tidigare ägare av boken vittnar om försöken att komma ur den här belägenheten: På var och varannan sida på de första femtio sidorna finns bläckskrift i marginalen, som försöker koppla ihop den aktuella scenen med en liknande scen, mardrömslikt förskjuten en grad, på en tidigare sida. Allteftersom alltmera lakoniskt: Från början sidreferenser med utropstecken, hakar, och små utrop av typen obs!, men ju längre fram, desto knapphändigare, mer utmattat: 19, 14… Som den som går under av den iskalla insikten att tidningarnas bilder på mördaren i verkligheten överraskande föreställer mig själv… På sidan 73 har en ägare, liksom avsiktligt, lämnat ett fysiskt spår: Ett kort hårstrå i halvcirkel, invid ryggbindningen (likt en pressad sommarblomma, tecknet inte bara för det som är förgängligt, inte låter sig bevaras, utan mer än så också åt andra hållet, det som blir verkligt för oss först när vi ser det placerat i textens rymd) – för kort inbillar jag mig för att komma från huvudhåret, för tunt för att vara från ögonbrynen, också även om dessa skulle ha varit av det “buskiga” slaget… Svårigheten att placera det gör hårstrået ‘mystiskt’, en mänsklig lämning men ‘idealisk’, upphöjd, men i ikonisk form, det som här bäst – självklart, oemotsägligt – representerar människan som läsaren; i denna text på en och samma gång därför tecknet för textens förmåga att dra in allting till sin egen värld (sluka allt), läsarens offerhandling (Jag var här och jag lever), och tecknet för utgång genom en bakdörr (Jag var här förut men är borta nu, nu är istället jag här…). Längst bak i boken en lapp med handskriven text på båda sidor (den är av det där slaget som var vanligt innan post-it-lapparnas tid: fyra eller fem buntar med tunt, rektangulärt anteckningspapper infästade under varandra på en styv kartongbit). På ena sidan, i skrivstil med blått bläck: “The old image of the library as an (…) [oläsligt, nånting med elfenben (“ivory”), nånting med “taxer”] of knowledge is (…) [överstruket ord, oläsligt] being replaced by a library in (…) [oläsligt] with social reality”. På den andra sidan, i samma skrivstil men nu i rött bläck, uppställt i rader:

Tornabanken
1) Lös tre checker 3 X 500 1500
2) Sätt in 1.001 på bankboken
Där finns 5.099 + 1.001 = 6.100

Det som förstör en bok för mig är stavfelen (det kallas ibland fortfarande för tryckfel, men det är väl en alltför enkel förklaring: numera åstadkommer ju inte trycket i sig några fel av det slaget, eftersom det bara trycker det som är levererat). Obehaget är inte kopplat till en estetisk motvilja mot sådana skavanker, inte heller en allmän konservativ hållning (jag vet själv att det är lätt att missa sådana fel: vi läser ord och meningar, textens mening svävar ovanför texten som ett brus ovanför en framvältrande våg, och då är det inte bokstäverna som är för ögat). Jag klagar inte över att stavfelet brutalt rycker mig tillbaka till den fysiska verkligheten, till tinget i mina händer, till hela den process som ligger nedlagd i produktionen av detta föremål. Jag har därför inga kända anmärkningar att göra gentemot den här sortens fel i texten. Det är helt personligt. Jag överser i läsningen med felet (sedan jag avbrutits för att lägga märke till det), fortsätter sedan lugnt utan uppmärksamhetssänkning. Jag läser, försöker förstå, tänker, försvinner in i textens verklighet. – Men stavfelet har åstadkommit en läcka som sakta hinner ifatt mig, som ett hål i en vattenbägare eller i en gummislang eller en ballong. Jag tänker inte på det, men sakta och obönhörligt äter felet upp texten bakifrån, i allt snabbare takt, och ifatt mig. När det hinner upp mig dränerar det texten på all mening, som om bokstäverna bokstavligen föll ner från sidorna framför ögonen. Oåterkalleligt inbundet i det kompletta, avslutade föremål boken utgör, kommer stavfelet utgöra en oöverkomlig skräck för mig: Jag stirrar på boken, dess löfte, dess oändligt stora erbjudande, och vet att däri lurar förgörelsen.

Visst är strax ett uttryck som över tiden lidit enorm insnävning i två dimensioner: Från att ha haft komplex mening nu reducerat till närmast endast en enda, specifik betydelse; från utbredd och allmän användning inlåst till omvänd klassmarkör.

Redan i användningen som tidsadverbial uppträdde förr strax i en gemenskap värd en egen beundrarklubb: Tillsammans med begrepp som nu, genast, och snart, om en stund, upprättade det en måttstock för indelning av tiden relativt det innevarande nuet, där måttenheten var kopplad till den sägande människan och hennes sammanhang, snarare än till yttre, ‘objektiva’ faktorer, jämför SAOB om strax som “betecknande att en händelse inträffar mycket kort tid efter en annan händelse l. nästan utan mellanrum i tid, efter l. inom en mycket kort tids förlopp (med tiden uppfattad ss. kortare än den som betecknas med snart, vanl. längre än den som betecknas med ögonblickligen l. omedelbart o. d.), genast, utan att vänta (l. betänka sig), oförtövat, på stunden, med detsamma, omgående o. d.” – en förklaring som i sig bildar katalog över försvunna ord och uttryck som vart och ett förtjänade egen uppmärksamhet… Den här den tredje positionen i en erkänd indelning av den tidsperiod som befinner sig alldeles framför mig, tycks sedan ha förintats, på en gång klämts ihop till ingenting mellan nu och snart, och i alla sammanhang ersatts med ett nytt snart, som nu hävdar annan innebörd.

Som mellanbarn i syskonskaran höll strax inte bara en plats mellan ett nu och ett snart, utan stod också för ett rättrådigt löfte: Jag kommer strax betyder alltid Jag kommer strax och jag menar det. Den förpliktelsen smittade också till snart. I en tid fylld av ett slags ‘politisk’ olust mot den sortens krav på bindande, oifrågasatt exakthet, tvingades strax flytta sig ut ur schemat, varefter det blev möjligt för snart att inte bara ta upp hela platsen, utan nu också med omvänd betydelse: Jag kommer snart men jag gör det inte, jag kommer när jag vill, först när det passar mig. Från klocktidens värld har det därefter tågat in uttryck som Om två sekunder, Om fem sekunder, men dessa är inget annat än synonymer till det nya snart, det vill säga: Nej. Sluta tjata. Att snart var lämpligare för att uppfylla en ny tids krav beror väl till stor del av ordets inneboende ‘förhandlingsbarhet’. Om genast alltid betytt nu, och om strax visserligen haft obestämd utsträckning men ändå alltid följt regeln Det får dröja som längst till nästa moment där det är möjligt att avbryta, har däremot snart alltid saknat preciserade villkor: Det och det kom emellan, det tog längre tid än beräknat… Det nya snart har därför förmåga att tillfredsställa ett dubbelt behov: Att artigt och trevligt och civiliserat ge frågan ett positivt svar, och samtidigt därefter kunna helt och hållet slippa undan. Det här fega vacklandet mellan motviljan inför att behöva säga sanningen rakt ut, och önskan att ändå få det dithän, förändrar också språkets användning i takt med att oviljans språkliga uttryck får allt större utbredning. Det förhållandet gör bruket av strax till omvänd klassmarkör: Den som svarar “Strax!” på frågan “Kommer du?” kan med största säkerhet inte föras till medelklassen.

Jag känner mig skräckslagen inför ordet vred (alltså det som har med vrede att göra). Därför ska jag väl försöka glädjas över att det används så sällan. Om människor av och till känner vrede (Jag känner vrede och frustration), och om den stora Vreden då och då dyker upp i domedagsberättelser av olika slag, tycks ändå ingen längre vara just vred.

Egentligen är känner alltför svagt för att på rätt sätt beskriva det jag upplever. För mig har Jag känner kommit att bli tecknet för ett ängsligt, distanserat förhållande till det egna livets innehåll. Istället för att vara deprimerad känner jag mig deprimerad. I det finns inbyggt ett slags trygghetsförsäkring mot pinsamheten att behöva erkänna att jag hade fel, om mig själv. Jag har reserverat mig för möjligheten att nya, mer trovärdiga fakta skulle kunna visa att jag i själva verket led av något annat, magbesvär, ämnesbrist, förväxling av begreppen, eller jag vet inte… (Samma mekanismer, men inom maktens sammanhang, ligger bakom det allt vanligare Jag kan tycka att…) Den här försiktigheten kommer väl ur vetenskapernas allt djupare och allt mer populärt gestaltade inträngningar på den subjektiva människans område. Igenom det finns alltid andra, bättre auktoriteter, på mig själv (som om jag förvaltade en grej jag inte begriper mig på). Och eftersom vetenskapernas egen brist på självförtroende får dem att överallt lystet försöka översätta mina a till sina b, kommer denna reduktionistiska erövringsambition inge mig känslan att min ledsenhet aldrig riktigt är min ledsenhet, alltid bara tecknet för något annat, okänt för mig. Det är en repressiv formel vars konsekvens är att jag aldrig vågar vara på plats hos mig själv.

Vi ler överseende åt den äldre tradition som ville förklara känslornas liv genom rörelserna hos olika kroppsvätskor – det lätt generade leende som avslöjar vår mest chauvinistiska trossats: att alla människor som levt före oss genom hela livet var barn. Vi glömmer att vår tids egendomliga reduktionismer bygger på samma underliggande tankeschema som det äldre galladilleriet. Också en radikalt apriorisk tänkare som Descartes ägnar ännu stor möda åt att koppla själens passioner till vätskeflöden mellan kroppens inälvor. Men det som skiljer mot dagens praktiker att förklara bort känslorna (förklara iväg dem, någon annanstans, ett annat begreppsligt sammanhang, där de inte längre har mening för mig), är att Descartes fortfarande först och främst intresserar sig för själva vredens innehåll, inte de kroppsliga reaktioner den är korrelerad med eller orsakar; intresserar sig för själva vreden, sådan den finns verklig hos mig själv: Passionerna “är ett ämne som man alltid ivrigt sökt utforska; ej heller synes det höra till de svårare ämnena, då ju envar förnimmer passionerna inom sig själv och därför inte behöver gå till en från annat håll lånad iakttagelse för att upptäcka deras natur.”

“Vreden är också en sorts hat eller avsky som vi hyser mot personer som handlat illa mot eller försökt skada – inte precis vem som helst utan just oss själva. Den har sålunda alldeles samma innehåll som harmen, och detta så mycket mera som den grundar sig på en handling som berör oss och som vi har ett begär att hämnas, vilket begär nästan alltid beledsagar vreden. Vreden är också den direkta motsatsen till tacksamheten, liksom harmen till bevågenheten. Men den är ojämförligt mycket våldsammare än dessa tre andra passioner, ty begäret att stöta bort det som skadar och att hämnas är starkast av alla. Det är begäret i förening med den kärlek man hyser för sig själv som vid vreden åstadkommer all den upphetsning av blodet som modet och djärvheten kan orsaka, och hatet gör att det huvudsakligen är det med galla uppblandade blodet från mjälten och leverns små vener som blir upphetsat på detta sätt och tränger in i hjärtat, där det på grund av sin stora mängd och på grund av beskaffenheten hos gallan med vilken det är uppblandat framkallar en hetta som är starkare och häftigare än den som där kan framkallas av kärleken eller glädjen.” (Översättning: Konrad Marc-Wogau)

…

Under gårdagen är ett tidsadverbial tillgängligt i ansvarsmänniskornas språkportfölj, där de ständigt rotar runt i ambitionen att hålla sig skyddade mot varje möjlig anmärkning. Det är på sätt och vis en rörande kompetens, ungefär som man ska lära sig buga på rätt sätt om man ska jobba för kungen, oundgänglig för den som vill verka en bit upp i organisationshierarkierna: Förmågan till den här sortens dimridåeri är på en och samma gång förutsättningen för att kunna inneha en av dessa befattningar, och omöjlig att uppnå utanför befattningen själv. Lämpligheten i detta avseende går inte att avgöra i inträdesprovet. Det är som en duktig hälsning som sitter i kepsen: Den går bara att öva in med kepsen på; den som inte får in knycket i armen kan inte ha jobbet kvar. Tillgången till den här glatta vokabulären följer med i utnämnandet: På samma gång den lycklige får sina nycklar, kreditkort och befogenheter, överräcks också inte bara konkret en första hjälpen-låda med ord och fraser att använda vid stick och sår, utan också mer svårbestämbart, okodifierat, de instinkter som vid varje attack, och redan en befarad attack, gör den ansvarige förmögen att trä ringen på fingret: Jag var här nyss men nu ser ni mig inte längre. Jag är visserligen ansvarig för händelsen men det är ju inte jag personligen som gjort det.

Det här fenomenet får inte enbart beskrivas hånfullt. Vi måste erkänna att det för vissa ämbeten ofrånkomligen är så att personen som beträder dem omöjligt innan insvärandet kunde utföra de språkgester posten kräver. I det enklaste exemplet: Vi sätter ingen tilltro till det kristna namndopet om den vars röst säger “Härmed döper jag dig till…” inte är prästvigd inom samfundet. Till rollens myndighet hör därför just också ett slags inre insignier, vilkas passform inte kunde prövas i förväg. Först efter den utvalde tagit klivet över i den upphöjda rollen uppstår den stämma, vars trovärdighet vi därefter har för avsikt att värdera. Det är en röst som måste lyda under ett visst mått av stympning: All entusiasm, engagemang, infall och spontanitet måste dämpas ned, kort sagt varje impuls till personlighet censureras. Men innanför efterlevnaden av dessa mer formella regelsystem ska det också ske vad som kunde beskrivas som ett under: Rösten ska ljuda genom en ande som uppstått ur föreningen av kraven i ett ämbete och egenskaperna hos en privatperson. Det är för att vi glömmer denna gåta vi ibland med skräck stirrar på den människa som annonserats som statsministerkandidat. Vi kan för vårt liv inte fatta hur en så simpel figur ska kunna fylla ut kostymen för denna ansvarstyngda post. I inträdet i ämbetet sker en transition till en maktmänniskopersonlighet, gestaltad genom rekvisita ur ett exklusivt förråd av gester, ansiktsuttryck, tonfall, ord och fraser, vilkens passform i verkligheten utgör själva lämplighetstestet: Rekryteringen av kandidaterna till maktposterna sker heltigenom utifrån gissningar om förmågan att bära upp dräkten – framgången i tjänsten beror sedan till ingen del av besluts- eller ledaregenskaperna, utan uteslutande av hur väl den utvalde lyckas balansera kronan. Detta är en stötande tanke bara om man inte kommer ihåg att maktsystem utgör system för fördelning av privilegier. Ju lägre summa privilegier det finns att fördela, desto större vikt får de formella dragen. I system med extremt höga privilegier uppstår perverterad brist på formaliakrav – vinster inom spel- eller börsområdet, kapitalistiska sportbranscher, företag av Apples eller Ryanairs sort. Organisationer med relativt små privilegier att fördela utmärks tvärtom av hög fixering just vid de formella dragen – jag tänker på konkurrenssvaga företag, organisationer inom offentlig sektor. Att inneha rätten att fördela privilegier är i sådana system i sig själv en del av privilegierna. Det blir därför där desto viktigare att den som upphöjts till makt verkligen förmår inträda fullt ut i symbolsystemet. Detta innehåller den avgörande återbetalningen av förmånen. Lika obönhörligt den blir avskydd i det privata umgängeslivet, som inte förstår att släppa maktmänniskogesterna i livet utanför den rollen, kommer maktmänniskan bli utsocialiserad ur maktsystemet om han eller hon inte hajar snacket, inte hittar bland ansiktsuttrycken och finurligheterna i ordboken.

Under gårdagen utgör ett slags generös allriskförsäkring som täcker in alla tänkbara anklagelser. Den som vill framstå som handlingskraftig eller alert talar om alla mått och steg som vidtagits under gårdagen. Den som förebrås handlingssvaghet inför det som inträffat igår, hänvisar tryggt till den korta tidsrymd som förlupit mellan dagens nu och gårdagen. Under gårdagen liknar på det sättet en tidsangivelse, men åstadkommer i verkligheten istället en avvärjande gest – som en hand som milt men samtidigt bestämt viftar bort en insekt som surrar i ansiktet, eller föser undan ett alltför ivrigt och påstridigt barn. Det svarar på frågan, och på ett så ordentligt sätt att svaret inte kan ifrågasättas. Därför ligger uttryckets användbarhet just i dess försåtliga precision: Det var visserligen igår, men absolut inte vid någon särskild tidpunkt – vid varje tidpunkt alltså ingen. Det betyder: Vi, vi som har ansvaret för det här, vi har hanterat den här frågan, och ni behöver inte bry er mer om det, ställ inga fler frågor nu, ty den vägen har vi stängt. Under gårdagen blir på så sätt därmed också alltid den stängda port på vars andra sida den enskilda, individuella människan står väntande. Det verkligt försåtliga med Under gårdagen, under ytan, är att det på en gång är dörren till en ravin och en räddning.

För det naiva örat (jag menar väl mitt öra) låter det som vi här har att göra med en händelse som går före den riktiga grejen, en akt för att förbereda för ett annat, det verkligt viktiga, men det vi ännu inte säkert vet om det kommer bli av, på det sätt vi hoppades, så vi tänkte oss det…

… medan vi i verkligheten här står inför hotet av den mest fullbordande, definitiva händelse språket kan erbjuda. Förgörandet tycks heller inte kunna uppträda annat än i sin förutsägande gestalt, efter att löftet uttalats är tiden avstängd, för evigt – i förgörandet ingår inga händelser, inget skeende som äger rum i innevarande tid eller som ett pågående förlopp. Det finns inte ens ett fullbordat stadium av förgörandet (det är därför “förgjort” betyder något annat): I det ögonblick förgörandet är utlovat är det i samma stund redan gjort. Jämför med andra personliga hot (det är dessa språkakter jag intresserar mig för här): Om till exempel Jag ska döda dig alltid bär med sig ett slags försonande drag, i sig självt alltid också överräcker trösten att det nog ändå inte kommer bli av, tillfället dyker inte upp, jag ändrade mig eller annat kom emellan (jag kom på andra tankar), så är Jag ska förgöra dig mer att likna vid ett ont löfte med förbannelsens kraft: Inte ens om jag så själv dör kommer det komma något emellan… Det finns därigenom en öververklig kausalitetsdimension över det (jag äger makt över dig, eller i snällare fall: Jag har en länk till dig, för jag innehar något du vidrört, något som just därmed gör dig beroende av mig, som binder dig till mig oupplösligt, tvingande).

Det är inte det försåtliga i förgörandet som skrämmer mig, att det skulle dölja sin verkliga kraft, tvärtom: Dess slutgiltighet ligger just precis i öppen dager. Min skräck gäller istället språkets beredvillighet att tillhandahålla förgörandets sammanhang av orubblig beslutsamhet, av en svuren besatthet som inte kommer kunna förhandlas bort, inte kommer kunna glömmas bort. Om det är en eller det är tusen aktiviteter som ska till, ska resultatet i vilket fall vara ett tillintetgörande – det där, där inget mer är kvar, ty allt är utplånat.

Min skräck inför detta ord visar väl i själva verket upp mitt dubbelt bokstavliga förhållande till språket: Att jag är rädd för själva orden, som om det var dessa och inte jag som skapar handlingar; Att jag inte kan komma över ytan i språkets dyträsk, utan simmar runt här desperat, kämpar på här utan att få luft, utan att för ett ögonblick komma upp på en liten tuva där jag hade kunnat få någon liten överblick.

Till Språkvården: Förgöra borde förgöras…