Category: Förvisningen

Jag gläder mig…
   Jag gläder mig när dagen går mot slutet, det stillnar, kylan väcks som lätt, klar ton i luftlagren, den bleka solen sakta sjunker i det svarta, blöta grenverket, så bakom lundarna, så bortom åkrarna, skogskanten, åsen…
   det nu bara återstår ett blå, klarare ljus, som resterna av mycket kraftfullt vatten som stilla brusar över himlavalvet så mycket långsammare nu, i avskedets…
   den vita fukten stiger ur bäckarna, diken, åkrarnas gölar, sumphålorna i skogsmarken, där de vita slöjorna långsamt finner varandra, tätnar, fyller sänkorna, växer, svävar ut över markerna…
   himlen bleknar, ljuset skrider ut i väster och lämnar en allt mörkare fond efter sig, där de svarta, skarpa moln som driver in från havet avtecknar sig otydligare, otydligare…
   de stora flockarna kommer svävande på hög höjd utifrån markerna, strandängar, backarna, de svarta åkrarna, parkerna, och samlar sig i ännu större flockar över lundarna, skränande, vältrande…

kapitel-1.pdf?media=1693371230

Jag finner det gott…
   Det är gott när dagen bryter in och skingrar dunklet, skuggorna bränns, stelnar, drar sig tillbaka in mot nattens källor, världen stiger fram, den reser sig mot skyn, tydlig, stadig, upprätt, orörlig, så orädd, så oberörd…
   solen stiger upp på himlen, den rusar upp, sväller, sänker sig, värmer, hettar, översvämmar marken, vattnen…
   ljuset bränner, finner väg ner till allt, kring allt, bakom allt, driver bort svärtan, avtrycken, allt vatten, all fukt i varje dal, sänka, dike, på gölarnas bottnar…
   himlen blir vitare, lägre, sänker sig, plattas ut över åkrarna, skogen, vattnet, byarna, städerna, och allt levande stillnar, andas, väntar…
   boskapen samlas i täta flockar under trädens skugga och i backarnas öppnade sandytor, med hängande huvuden, med tunga lemmar, med sinnena slutna…
   de stora, svarta fåglarna går över gräsmarkerna, tittar, lyssnar, står frusna i den starka hettan, går, lyssnar, går…

kapitel-2.pdf?media=1693371230

Jag är tillfreds…
   Jag är tillfreds när mörkret täcker skogen, vägarna, byarna, från morgon till morgon, från kväll till kväll, natt till natt, från gryning till skymning utan att dagen anländer…
   vinden går från morgon till morgon, kväll till kväll, viner över de öppna vidderna, över kullarna och åsarna, tjuter i trädens kronor och husens tak, in bland träden, in bland stenarna, in bland gatorna, husen, närmare allt…
   snön ryker som vit vägg över landskapet, smäller, slår, rasar över fälten, över vägarna, snor sig, slingrar sig, växer i drivor, i vallar, i räta väggar som reser sig över träden, över husen…
   kylan värker in i stenen, träet, järnet, stålet, för att frysa allt, allt stelnar, böjer huvudet i smärtan allt närmare det stelnade, det smärtande, det orörliga…
   de stora, mörka fåglarna gömmer sig i skogarnas mitt, inne bland de tunga grenarna, där de sitter alldeles stilla, ögonlocket blinkar, i väntan, de väntar…

kapitel-3.pdf?media=1693371230

Jag fröjdar mig…
   Jag fröjdar mig när mörkret faller, det har fallit, kvällen kommer, den har redan kommit, dagen slocknar, skymningen går mycket fort förbi och natten äter utav dagen, den har slocknat…
   vattnet flyter tjockare, trögare i bäckarna, åarna, dikena, det är kallare, det är mörkare, rör sig tystare, på en gång mjukare och hårdare, blankare, så kallt att det inte längre kan fästa vid…
   fukten är överallt i gräset, i mossan, på stenen, på trädets stam och gren, i luften; en tjock hinna som täcker allt, möter allt, sveper allt i sin kalla, mjuka…
   de svarta, grå, fransiga molnen rusar fram över himlen, stiger, sjunker, vrider sig, vänder, stampar mot vinden, strider mot varandra, kämpar mot varandra, rivs sönder, splittras, upplöses, återuppstår, rasar…
   den kalla vinden drar utmed de räta gatorna, lyfter sjok av blöta löv, rör i lundarnas trädkronor, rusar in över de öppna ytorna, snor, vrider sig, stiger i kraftig spiral och lyfter den stora flocken svarta fåglar högt över byn med sin starka hand…

kapitel-4.pdf?media=1693371230

Jag gläder mig…
   jag gläder mig när dagen går mot slutet, det stillnar, kylan väcks som lätt, klar ton i luftlagren, den bleka solen sakta sjunker i det svarta, blöta grenverket, så bakom lundarna, så bortom åkrarna, skogskanten, åsen…
   det nu bara återstår ett blå, klarare ljus, som resterna av mycket kraftfullt vatten som stilla brusar över himlavalvet så mycket långsammare nu, i avskedets…
   den vita fukten stiger ur bäckarna, diken, åkrarnas gölar, sumphålorna i skogsmarken, där de vita slöjorna långsamt finner varandra, tätnar, fyller sänkorna, växer, svävar ut över markerna…
   himlen bleknar, ljuset skrider ut i väster och lämnar en allt mörkare fond efter sig, där de svarta, skarpa moln som driver in från havet avtecknar sig otydligare, otydligare…
   de stora flockarna kommer svävande på hög höjd utifrån markerna, strandängarna, backarna, de svarta åkrarna, parkerna, och samlar sig i ännu större flockar över lundarna, skränande, vältrande…

kapitel-5.pdf?media=1693371230