Båten är just precis på väg upp på land eller vad vet man egentligen: kanske är den i själva verket just på väg ut på den dånande älven, där de enorma timmerbrötarna väller upp som ofantligt massiva kaskader av vatten ute i den strida älvfåran. De fyra stela kroppar som tyglats fast vid den lilla båtens reling stirrar oavbrutet in mot land, antingen för att säga här är vi nu, eller också för att ta farväl. Om det är ett avsked, ter det sig som något definitivt, eftersom situationen ute i älven är minst sagt dramatisk. Det är svårt att tro att en så liten båt ska kunna klara sig därute, utan att bli krossad av de flygande timmerstockarna, eller vältas över ända av en stock som plötsligt kastas upp ur djupet mot ytan. De fyra stela kroppar som bundits fast vid relingen nekar till att de har för avsikt att fara ut i älven. Inte heller reser de sig upp för att stiga ur båten och gå upp på land. Det är inte repen som hindrar dem, utan en annan, mer obestämd rädsla: de vill inte göra något förhastat.
Ute på älven vrålar stockarna, som i ett rasande slagsmål mellan urtidsdjur. På land är allt alldeles lugnt och stilla, solen skiner, några fåglar kvittrar i en buske.
Ingen av kropparna reser sig. Vi tänker inte åka ut, säger de. Inte dit ut. Dit åker vi inte.