Blommar, inte: Bjälkens linje leder fram ögat,
rösterna som stumnar, bladen faller ur handen
Ett, mot det sammetsslitna teglet, aldrig smekt
Likt en ropande fågel slår en klang ur metall
Jag hör dörrarna öppnas, slå igen, öppnas
Kronbladen var fasta, stickande gula när jag var barn
Jag plockade dem som om de var guld och jag den ende
När jag var barn vistades allt hos mig, var min röst