Besudla

Det är sällan vi beskriver något som besudlat, varnar för att något kommer bli besudlat. När det sker är det olika heligheter som smutsats ner. Jag rör mig försiktigt här. Jag kan känna mig besudlad, nedsmutsad, om jag blivit utsatt för övergrepp. Det blir möjligt genom att jag själv kommit att träda innanför det heligas begrepp, där förr endast överindividuella värden kunde vistas. Innan denna demokratisering av det heliga var det väl heller inte ofta något besudlades – det har alltid varit en sällsynt akt, alls inte för att den skulle ha hört en ädel överklass till, men för att den kunde äga rum bara i en alltid ovanlig sammankoppling av värden och ting (nationen med fanan, blodet med händerna, ordet med papperet), inramad av ett slags ‘sårad’ ärorikhet som sedan länge tynat bort. Jag intresserar mig ju inte för besudlandets historiska exempel, men från då tycks det fortsätta besitta en ovilja att uppträda i nuet: Besudlingen hade antingen redan ägt rum, eller hotade den komma äga rum (om den eller den handlingen ägde rum, eller inte ägde rum). Om besudlingen verkligen sker i nutid är det alltid i passiv form med blicken riktad mot den som blivit utsatt, med den verkande agentens obehagliga osynlighet antydande krafter ovanför den vanliga människan, ondska, ofrånkomligt öde, eller låga mänskliga egenskaper, makthunger, ondska. Undantaget är när jag besudlar mig själv (jag avser inte den beklagliga kristna stigmatiseringen av självbesudlingen), just då jag inte är mig själv – just i det ögonblick jag står inför det ödetunga valet vilket själv jag hädanefter skall komma att vara, oåterkalleligt. Jag försöker valhänt förhålla mig till besudlandets faktiska förmåga att koppla samman ‘abstrakta’ värden med konkreta, kroppsliga ting, händerna, papperet på vilket orden är skrivna (eller de ju inte ännu är skrivna). Hur det genom att göra överförbar den otillåtna överträdelse som förledet “be-” antyder, förmår upprätta (om bara nu inte den bilden leder helt fel) platsen för ett slags också språkets hud: den yta där annars ogripbara ting kan realiseras som fattbara intryck (tatuera), och därefter kan, lika märkligt, där kvarlämna inbrända och samtidigt osynliga märken för handlingar som aldrig kan göras ogjorda. Papperet med den besudlade skriften kan inte förstöras; de besudlade händerna inte tvättas rena (då: huggas av).