Den reflexiva formen glider sakta isär från besinnandet; de skärs av från varandra: skulle det beskrivas politiskt kan man säga att den reflexiva användningen blivit privilegierad genom att den stödjer lugn och ordning – dess gest av kräva locket på är effektiv stödfunktion för kapitalets behov av att konsumentkollektivet utövar repressiv egenkontroll. Det där är mer utstuderat än man genast inser. Det är en del av kapitalets omvandlingsstrategier. Varje oroande samhällsrörelse splittras genom mekanismer som återför frågan till den enskilde själv, och väl där gör den till föremål för personliga överväganden som hålls avskurna från alla argument på systemnivå (Jag vill ha en läsk, Jag vill inte skämma ut mig, Jag vill inte bråka).
I besinnandet fanns det ju en radikal aspekt, som helt gått förlorad i den bortflutna uppmaningen, till mig själv, till de andra. Det är förresten märkligt att iaktta den lättnad med vilken jag deklarerar min självuppmaning (Nu måste jag besinna mig själv) eller resultatet av den (Jag lyckades besinna mig), som om denna självbehärskning verkligen ingick i ett monetärt belöningssystem (men där vi okommenterat omvandlat besvikelsen över den uteblivna betalningen till lättnad över att slippa böter).
Besinnandet i båda dess former ingår visserligen i den religiösa moraliska traditionen, men den radikala aspekten uppstår inte här. Snarare utgår väl den repressiva användningen härifrån. När jag inom denna tradition sansade mig var min dygdighet min belöning. Och när vi tillsammans besinnade något (den nåd, som räcker året om), var det väl inom ett system som just förutsatte att slutsatsen var given redan på förhand. I den här traditionen kantrar eftertänksamheten till passivitet, den blir ett slags mått snarare än kvalitet (Vi sitter tysta nu ett tag och håller detta faktum framför oss i tankarna); eller bättre blir kvantiteten dess kvalitet (ju längre desto bättre – hela året rentav).
Det begrundande och den eftertanke som var invävda i själva sinnandet har försvunnit i denna bortdrift. Från en aktiv aktivitet, med en uttalat tredelad uppmärksamhet på sinnandet, på självet som sinnar, och på objektet för sinnandet, återstår bara ett kort, tillrättavisande slag, ett Håll tyst istället för ett Berätta.
I sinnandet fanns rentav inbyggt ett slags uppmaning att anstränga sig för att gå utanför eller utöver objektet, att komma till en annan åsikt, en annan ståndpunkt eller uppfattning, grundad genom en vidare prövning. Den processen får i själva verket sitt stöd av prefixets närvaro, som genom att utpeka objektets lokalisering, eller dess avgränsning, också implicit pekar ut en möjlighet att överskrida detta givna sammanhang.