Behöver har vippat alltmer mot omedelbar konsumtion: Nu behöver jag en öl. Det är två tendenser i samtiden som slagit sig samman här, glatt och i medvetslös armkrok: konsumtionsfokuset och fokuset på nuet – det fantastiska nu som storhetsvansinnigt kapar banden till de andra tidsskikten, som om hade minnet, drömmen kollapsat under den vågens brusande framfart.
I den rörelsen har sträckan mellan behovet och dess uppfyllelse krympt ihop; allt är redan instoppat i munnen, i det ögonblick begäret är formulerat. Behovet har skiftat till begär, uppfyllelse till tillfredsställelse – handen för ölflaskan till munnen, ölet fyller munhålan och sköljer skummande ner varje stavelse. Det är i magen innan det varit i munnen. Också själva predikatet tappar därmed sin position, det blir till stödkäpp åt det andra verb som tautologiskt benämner tillfredsställelsens resväg. Det blir den suck – på en gång av förväntan och belåtenhet – som limmar ihop hungern och mättnaden till en samtidig upplevelse.
Den mätta belåtenheten skymmer sikten fram mot det som kunde kallas strängheten i behövandet, det egendomligt omvända villkorssamband, som inte bara sätter mig i häkte i väntan på uppfyllelsens ögonblick, utan rentav skjuter upp, och på obestämd tid: på obestämd framtid och på obestämd dåtid, själva utsägelsepunktens möjlighet.